Sex och jävligt offside: 24-årigt spöke på väg att avlivas?
Finfina spelarinsatser, stora känslor och lite meningslös statistik uppmärksammas på dagens lista.
1988 (NY)
1988 var en säsong då vi avgjorde grundserien med två omgångar kvar. Vi defilerade hem det i och för sig tramsiga slutspelet via 7-3 i andra finalen mot Djurgården. Martin Dahlin fick sitt genombrott, vann grundseriens skytteliga på 17 mål och följde upp med ytterligare fem i slutspelet. Hans parhäst i anfallet, Håkan Lindman, den spelare som likt ingen annan kombinerat ardennerns råstyrka med fullblodets grace, tryckte in sammanlagt 12 bollar. 1988 var helt enkelt ett härligt år.
Dessutom var 1988 det år då vi senast inkasserade två vinster då serien vände. För 24 år sedan mötte vi i den 11:e omgången (det var bara 12 lag i serien då) AIK borta och vann med 5-1. Några dagar senare slog vi dem med 2-0 på Malmö Stadion.
Nu är det här inte fullt så illa som det låter. Serien-vänder-principen, alltså hemma-borta-möten mot samma lag i seriens båda mittomgångar, har bara tillämpats i drygt hälften av de säsonger som gått sedan 1988. Men ändå. 24 år. Vore fint att få se ett slut på denna svit på måndag.
Vårt anfallspar (NY)
Återigen måste man dra efter andan och torka bort en tår ur ögonvrån. All denna skönhet - det är nästan så att man inte mäktar med den; det är på gränsen till att bli för mycket på en gång.
Jag pratar naturligtvis om de instruktionsfilmsmål Larsson och Ranégie prickade in i måndags. MR13 menade i TV-intervjun efter match att det första målet kan krediteras vår anfallstränare. Överhoppning av anfallare 1, vändning och löpning mot mål, skarv i steget av anfallare 2. "Det har Jörgen lärt oss", sa Ranégie.
Och sen på detta, nicken till 2-0 ... fulländat ända upp till toppen av maratontabellen.
Bortre målet (NY)
Ur led är målfördelningen. Förr slets det mest på nätet i målburen framför ståplats. Nu har nio av våra tio senaste hemmamål gjorts i målet närmast bortaklacken. Enda undantaget är det Ranégie knoppade in mot Elfsborg. HIF, AIK, GAIS - nio mål, alla på andra sidan. Inte för att jag klagar - det hela innebär att vi i alla dessa matcher fått rejäl utdelning redan i första halvlek och kunnat spela andrahalvlekar utan panik.
Avskedsscener (NY)
När Agon spelade sin sista match häromåret fick han emotta publikens jubel och tack - men också några spridda missnöjesyttringar och rop om Bosman. Visst, man kan väl kanske ha synpunkter på hur han lämnade oss ... men just där och då tycker jag att det bara var läge för en ren, glåpordsfri, icke-nedsolkad sista hyllning. Inget annat.
Jimmy Durmaz avsked i måndags innehöll, såvitt jag kunde se och höra i alla fall, dessbättre inga förmörkande inslag. Bara sång, stående ovationer, pur och oförfalskad kärlek och viftande armar. Jag håller med Max Wiman om att Malmö FF kanske kunde varit lite snabbare och tydligare med avtackningsinformationen, så att inte halva publiken hade hunnit lämna stadion. Men det blev i alla fall, som man brukar säga i betydligt allvarligare sammanhang, ett värdigt, uppskattande och alltigenom hyllande adjö. Och på återseende.
En parentes här: som nämnts tidigare i den här listan är Jimmy Durmaz min lilla dotters favoritspelare. Hennes kommentar till hans avfärd är, framförd med det tappra men ansträngda leende hos den som gör sitt yttersta för att inte börja gråta: "Jaha, men då får vi väl börja heja på Kenteblibli också.".
Pontus Jansson (NY)
Han stod inte riktigt att känna igen i början av säsongen. Det strålade liksom inte av självklar auktoritet på samma sätt som i slutet av 2011.
Men nu tycks han vara tillbaks. Och det med besked. Pontus Jansson var kanske bäste MFF:are i måndags. Prickfri, kompromisslös, nära att bli målskytt. Och så blev han liggande några sekunder efter att ha fått en smäll i huvudet efter en sammanstötning med GAIS-målisen Dime Jankulovski. Han kom upp, gestikulerade, och kom så småningom in igen med nåt som från läktarplats såg ut som gaffatejp virat runt skallbenet. En ledare att följa, helt enkelt.
PSG-miljoner (NY)
Mino Raiola menade häromdan att när Zlatan nu lämnar Serie A försvinner den siste storstjärnan från italiensk fotboll. Jag vet inte det precis ... efter att ha följt Italiens färd mot EM-final känns det väl som om exempelvis Andrea Pirlo håller hyfsad nivå.
Men hursomhelst: med miljarder från Qatar inpumpade i klubben ser onekligen Paris St. Germain ut som ett spännande lagbygge - på sikt i alla fall. Och jag tror i och för sig inte Zlatan flyttade närmre en Champions League-titel, men å andra sidan tror jag inte heller att PSG har sämre chanser att vinna det finaste av klubblagsmästerskap än ett Milan i ekonomiska trångmål. Den verkliga grädden på moset i allt det här är givetvis att Malmö FF får del av övergångssumman. Enligt fotbollskanalen.se ska köpeskillingen ligga nånstans runt 200 miljoner, vilket torde betyda en fem-sex millar i solidaritetspeng för MFF.
Zlatan uppges få 14 miljoner euro om året i PSG. I England tecknades nyligen ett nytt TV-avtal, vilket ger Premier League-klubbarna 3 miljarder pund över tre år. Det är över trettio miljarder kronor. Som en jämförelse får de allsvenska klubbarna ungefär 180 miljoner i TV-intäkter om året att dela på. Det engelska avtalet betyder att även ett bottenlag i Premier League säsongen 2013-14 kan räkna med minst 60 miljoner pund från TV-bolagen. Och samtidigt, en bit norröver, gick ett ekonomiskt misskött och svårt skuldsatt Rangers FC i konkurs. De får nu börja om i skotska division tre. Inga Old Firm på ett bra tag, således.
Två reflektioner: För det första, även om jag gläds över Zlatan-pengarna rör det sig om smulor från de snuskigt rikas bord. Deprimerande. Och för det andra är det ofattbart att det kan se ut så här; att pengaspiralen i ekonomikrisens Europa, åtminstone på vissa ställen, fortsätter att snurra. Det har sagts många, många gånger förut, men: det kan inte vara hållbart.
