Sex och jävligt offside: Å andra sidan sett
Med en tung förlust i färskt åminne har dagens lista lite svårt att hänge sig åt ohämmad glädje. Istället försöker den se saker från lite olika håll.
Guldstriden (NY)
Jaha. Det var det. Elfsborgsvinst på lördag och vi har sex poäng upp. Nästan lika många som inför sommaruppehållet. På hemmaplan verkar de dessutom mer eller mindre oslagbara. De har tagit 25 poäng av 27 möjliga där. Och skulle det trots det bli så att HIF vinner på Borås Arena är de istället bara en poäng efter oss. Det undviker man gärna - deras form verkar ruggig, och det är bara ett par veckor tills vi möter dem. Läget är helt enkelt att vi är klämda mellan en sten och ett hårt ställe.
Å andra sidan kan man ta sig en titt på det kommande spelschemat. Efter HIF har Elfsborg Häcken borta, Syrianska hemma och Göteborg borta. Under samma period möter vi Sundsvall och Mjällby hemma, samt Åtvid borta. Utan att på något sätt förringa andra lag vill jag nog ändå påstå att vårt närprogram ser överkomligare ut. Så, som en vis man brukar säga: det finns hopp. Det kommer sannolikt krävas åtta vinster, kanske nio, på de återstående elva matcherna för att knipa seriesegern. Svårt. Men inte omöjligt. Och om, säger om, det skulle bli så att guldet slinker iväg finns det ändå en sak att spela om (även om jag vet att ni är många där ute som tycker att om det inte blir guld, då kan det kvitta): Topp tre är mycket värt. Med det kvalificerar vi oss för Europa.
Om att förlora med tre mål (NY)
1-4, och tidningarna braskade på. Brakförlust, skrev Sydsvenskan. Kross, kunde vi läsa. Förnedring. Utklassning. Visst gör en tremålsförlust ont, visst svider det att det mål vi faktiskt gjorde tillkom på vår (praktiskt taget) enda chans, visst smärtar det att vi bara mäktade med tre avslut på mål, visst isar de billiga baklängesmålen likt Piggelin på sönderborstade tandhalsar.
Å andra sidan är det ingen tvekan om att Elfsborg var bättre och att de vann helt rättvist - men vi höll oavgjort till den 70:e minuten. Det något slumpmässiga sista målet prickades in i slutminuterna. Så förnedring och brakförlust? Mnja.
Mittfältsfrågor (NY)
Daniel Andersson flyttades upp på innermittfältet. Varför spelades inte Amin? Samtidigt var Simon Thern kvar på kanten - kunde inte han centrerats? Där inne trivs han ju bäst. Kroon kunde provats på kanten. Eller upp med Miiko och in med Stenström på högerbacken? Lösningarna är kanske inte oändliga till antalet ... men alternativen radas upp, varhelst det diskuteras fotboll. Hursomhelst - vårt mittfält, denna på pappret vår starkaste lagdel, räckte inte riktigt till när det var dags för seriefinal.
Å andra sidan - mot serieledarna på deras fruktade hemmaborg, med flera av våra spelare indisponibla, valde Norling att satsa på defensiv stadga och rutin på innermittfältet. Kanske inte så konstigt, när man tänker på det. Hade vi lyckats hålla matchen vid 1-1 hade vi geniförklarat både DA och Norling. Det var också ett tandagnisslande missflyt att två av våra innermittfältskort, Friberg och Ivo, inte var tillgängliga för spel (åtminstone inte, i Ivos fall, för 90 minuter). Men händer inget otäckt lär de båda vara tillbaks mot Sundsvall.
Borta (NY)
Efter GAIS och Gefle fylldes våra lungor av morgonluft. Plötsligt var vi åter oblyga resenärer, självklara erövrare av fjärran stränder. Två raka bortasegrar skulle följas upp med en tredje. Jo, gomiddag. Bortaspöket återvände, mer hämndlystet, med kusligare hoanden och tyngre kedjeskrammel än någonsin.
Å andra sidan var det flertusenhövdade bortaföljet vackert. Och idén med de inkastade gräsfröna - elegant ironi och malmöitisk avadådå-respektlöshet i skön kombination. Vi ska också komma ihåg att få, om någon, svenska bortamatcher är svårare än den mot Elfsborg. Inte minst i år. Om man inte heter Horsens, då.
Psykbryt (NY)
Tecknen i skyn syntes tydligt. Man kunde ana att det här inte skulle bli vår dag, med de skador och den avstängning vi drogs med. Och allt annat runtomkring: Huvudvärken och det magonda när jag vaknade. Att vi inte vunnit i Borås på sju år, men att just denna svit skulle vara undantaget som bekräftar regeln som säger att sviter sällan varar längre än sju (tänk t ex våra hemmasegrar - sju stycken innan Häckenmatchen och därmed uppenbart att vi inte skulle vinna). Och så, framförallt, det faktum att söndagen var sista dagen på min sommarsemester. Därmed inträdde den lök-på-laxen-lag som säger att vi aldrig vinner när vi spelar på min sista semesterdag. ALDRIG. NÅGONSIN.
Å andra sidan är det väl detta det handlar om. Blod, svett och tårar. Lidande och glädje. Med- och motgång. Självspäkning. Som en klok kvinna - närmare bestämt Alfons Åbergs farmor - sagt: har man inte tråkigt emellanåt blir det inget roligt att ha roligt. Eller nåt i den stilen. Det är förstås en klyscha som är ohyggligt irriterande i all sin idiotiska snusförnuftighet. Men kanske finns där ändock ett tankekorn.
Malmö FF:s spelare, unga män av kött och blod, bär våra förhoppningar; definierar våra känslolägen, via sina insatser på fotbollsplanen. Malmö FF är på riktigt. Klart det då ibland gör ont att vara MFF-supporter.
Utländska ligor i allmänhet och Zlatan i synnerhet (NY)
Därmed släpper vi Elfsborgsmatchen, vänder lite på steken och börjar med att konstatera att det är roligt att de europeiska ligorna drar igång. Zlatan var förstås huvudperson i den "riktiga" debuten för sin nya klubb. Två mål direkt blev det.
Å andra sidan förefaller Carlo Ancelotti, med sin misstroget buttra uppsyn och sitt höga antal gråa hårstrån, typecastad som tränare för ett lag vars försvarsspel ser ut så som PSG:s såg ut i lördags. Virrigt var bara förnamnet. Kan ju dock bli så att det tar sig lite efterhand - Qatar-pengarna har ju till exempel bekostat en rätt hyfsad mittback i Thiago Silva (som i lördags var upptagen av OS-final).
Barcelona mötte Manchester United på Nya Ullevi häromveckan. Inför drygt 47 000 åskådare. Och missförstå mig nu inte; det är verkligen helfestligt att sådana megastjärnor besöker Sverige och jag hade själv gärna gått och sett matchen. Men jag läser att IFK Göteborg hade knappt 6000 på sin senaste hemmamatch. GAIS drygt tre tusen. Häcken 5600, och då gällde det ändå ett Göteborgsderby.
Jag kan förstå att Messi och Rooney har större dragningskraft än Joel Allansson, Björn Anklev och Calum Angus (ingen skugga över just dessa spelare, de är bara slumpmässigt utvalda för att exemplifiera och hjälpa mig driva hem min lama poäng). Men ändå: var är merparten av dessa 47 000 åskådare när det bjuds på fotboll som betyder någonting?
