Sex och jävligt offside: Ett poängrekord för all evighet

Tre sköna 1-0-segrar och guld till Malmö. Det är onsdag lunch - high noon för 'Sex och jävligt offside'.

Poängrekord (NY)
Nio poäng på fem dagar. Tre 1-0-segrar av en-dag-på-jobbet-karaktär. Och jag vill se det som att vinsterna tillkommit lite mer "tack vare" än "trots" kraftig rotation. Truppspelarna har fått spela, och genomgående gjort det bra. Dessutom har vi med så många poäng på så få dagar satt ett rekord som förmodligen aldrig kommer att slås. För dels är jag så mycket naiv optimist att jag tror att förbundet ändrar sina regler kring avbrutna matcher redan till nästa säsong - alltså, att matcher avbrutna på grund av läktaroroligheter återupptas när det lugnat sig eller läktarna tömts. Matcher kan såklart avbrytas av andra orsaker. Väder, till exempel. Men jag vill ändå tro att vi sett ett så här idiotkomprimerat spelschema för sista gången. Vårt poängrekord kommer att leva för evigt.

Filip Helander (NY)
Ytterligare en mittback har gjort allsvensk debut, och återigen måste jag lyfta på hatten. Syrianska var kanske inte det hetaste motstånd man kan tänka sig. Men ändå. Lugn, bra i luften, orädd och säker. Bra passningsfot och uppspel som måhända inte var hundraprocentiga varje gång, men som det alltid fanns en sund tanke bakom. Härligt att skåda.

HIF:s poängskörd (NY)
Våra grannar från Sündets parla var bäst i år. De spelade inte roligast fotboll, men de var stabila, konsekventa och vann serien helt rättvist. De avgjorde redan i september, och de resultat de gör nu är egentligen helt betydelselösa. Imponerande. Icke desto mindre gottar jag mig åt att de förlorade mot Gefle häromdan. Det innebär nämligen att de kan komma upp i max 65 poäng i år. Vi tog 67 ifjol. HIF utgör således ett sämre mästarlag än Malmö FF.
Men? Först så storsint hyllande, och sedan så barnslig och småaktig? Jajamensan. För vad handlar supporterskapet om annat än famlande efter halmstrån, sanningsbändande och att hitta vinklar som knappt existerar? Nej, just det. Själva kärnan i detta med att hålla på ett lag är som bekant att verkligheten är subjektiv.

LdB Malmö (NY)
Staden Malmö blev inte utan guld i år heller. Kanske måste man oroa sig för 2012. Det står klart att varken tränare Sjögren, Seger eller Fischer finns kvar i klubben då. Kanske försvinner också Sjögran och Melis. Men det är nästa år det. Just nu gläds jag och säger grattis till guldet, LdB Malmö.

Medaljmöjlighet (NY)
Inför sista omgången har vi faktiskt en teoretisk chans på tredjeplatsen. Men tre poäng och elva plusmål upp till Elfsborg, som för övrigt möter Trelleborg i sista: nja. Det känns väl lite tveksamt. Men en fjärdeplats betyder trots allt, i motsats till hur det fungerar i OS och andra perifera idrottssammanhang, allsvensk bronsmedalj. Värt att kämpa för, om ni frågar mig.

Se guldkornen i tillvaron (NY)
För det kan man ju välja att göra, inbillar jag mig att självhjälpsböcker och dylikt förkunnar. Känner man sig elak kan man till exempel skadeglatt peka finger åt Elfsborg. Mot slutet av säsongen har knallelaget ramlat ihop som ett korthus, trots allt sitt tjafs om hur mycket mentalt starkare man skulle vara i år. Jag kan också tänka tillbaka på hur jag mådde för ett år sen, veckan innan sista omgången. Då sov jag dåligt. Jag led av koncentrationssvårigheter och fick inget gjort på jobbet. Att invänta Mjällbymatchen ifjol var fruktansvärt nervöst. Och årets sista allsvenska vecka? Om nätterna sover jag nu som ett gossebarn av prinsbörd. Jag håller mina jobb-deadlines och förmår delta i samtal om triviala ting.
Föredrar jag då att ha det så som det blivit i år? Nej. Det gör jag inte. Inte heller finner jag nån större glädje i Elfsborgs misslyckande. Men som sagt: jag försöker bara hitta det positiva i utkomsten av årets allsvenska säsong. Slutet må vara oändligt mycket tråkigare i år, men min mage mår åtminstone bättre.

Höst
Låt mig då vända ryggen åt illusionerna, verklighetsförnekandet, under punkt 6. Visst, vi kan glädja oss åt att Europa League har förlängt säsongen till december. Vi kan kittlas av att 2012 års trupp ska formas under vintern och vi kan mysa i TV-soffan åt allehanda utländska ligor. Men även om allt det där kanske hjälper en smula är det lite som att erbjuda den svårt tuberkulossjuke en Vicks Blå. Det är alltihop klena tröster; det ger oss torftig lindring. För den allsvenska säsongen är praktiskt taget över, och den har till på köpet känts avslagen i flera månader. Nu väntar hösten, med sina stormvindar, sin kyla och sitt tunga, paralyserande nattsvarta jävla mörker.