Sex och jävligt offside: I sommarnattens leende. Sommardagens också, förresten.
Semesterspöket - i den mån det funnits nåt sånt - är bortexcorcerat. Veckans lista klistrar i kölvattnet efter omstartens 4-0 mot AIK på ett stort, solbränt sommarleende.
Jimmy Durmaz (NY)
Han är på väg till Turkiet och väntar på att klubbarna ska nå en överenskommelse. Så hade han tankarna på annat håll när han traskade in på plan mot AIK i måndags? Rimligt att anta, men i så fall märktes det inte. För här pratar vi om en spelare som tycks stå över misstro, surande och annat trams. Han levererade två nya mål – det ena makalöst vackert - och var, i hård konkurrens, en av planens absolut bästa spelare. Bara att lyfta på hatten för en så superprofessionell inställning. Och helst vill man ju att han stannar hos oss för evigt, men för hans skull hoppas jag att MFF och Genclerbirligi enas inom de närmaste dagarna. Han förtjänar en bra start, de bästa förutsättningar och en försäsong med sin nya klubb. Men hu vad jag kommer att sakna honom.
AIK hemma (NY)
Statistik kan vara fina grejer. Den visar att vi under 2000-talet nu mött AIK hemma 11 gånger (2005 var de nere i Superettan och vände). Av dessa har vi vunnit 8 gånger och spelat 3 oavgjorda. AIK har under dessa matcher mäktat med två mål – det ena i 1-1-matchen ifjol, det andra en 1-3-reducering i 90:e minuten 2006. Lite märkligt, eftersom detta som tydligen är vår drömmotståndare på hemmaplan med allsvenska mått mätt är ett ganska bra lag. Märkligt, men skönt.
Åtvidaberg (NY)
Visst är det småaktigt att glädja sig åt konkurrenters misslyckanden? Javisst. Och tänker jag göra det ändå? Absolut. För inte nog med att den 13:e omgången såg oss ta en jublande storseger, de hittills så suveräna serieledarna från Borås åkte därtill på en flat lusing mot nykomlingarna från Facit-land. På plastgräs därtill. Nu skiljer bara alltså bara fem poäng, och hastigt och lustigt har vi dessutom ätit upp nästan hela Elfsborgs till synes ointagliga målskillnadsövertag (de är numera bara tre mål bättre). Och låt mig rikta en respektfull nick åt Åtvidabergs hemmaspel – 3-0 mot Kalmar just innan sommaruppehållet följdes alltså nu upp av 5-1 mot Elfsborg.
Avslagna andrahalvlekar (NY)
Spänning. Nerv. Hjärtsnörpande nervositet. Det är den livsluft riktig fotboll andas. Men visst kan väl en riktig avslagen halvlek ändå vara … någonting alldeles underbart. Som den andra i måndags. Det var en sådan halvlek som följde på 45 minuters målexplosion; matchen är i princip avgjord, de första minuterna tickar iväg utan det motståndarmål som skulle kunna innebära födseln av ett obehagligt mirakel … och sen övergår allt i nån sorts vapenstillestånd, motståndarna tycks nöjda med att ha stoppat raset och vi är tillfreds med den ledning vi har. Enda höjdpunkten från andra halvlek i fotbollskanalen.se:s sammandrag är när Miiko dräller med bollen och ger Viktor Lundberg ett friläge, som denne omsorgsfullt slarvar bort. Matchen spelas i all stillsamhet av, och jag njuter av händelselösheten.
Ett rätt så skönt ingenmansland (NY)
Fem poäng upp är fortfarande mycket, men det är som sagt svårt att klaga på utfallet av den 13:e omgången (som förvisso inte är slutspelad, men ändå). Även Häcken förlorade, vilket innebär att vi just nu befinner oss i en egen liten zon i tabellen. Vi har nästan lika långt ner som upp – de fyra poängen vi är före HIF på tredje plats får visserligen gärna bli ännu fler. Men de känns redan nu bra.
Wilton (NY)
Vår nyfriserade brasilianare gjorde också två mål i måndags. Dessutom berättar han i tidningarna att familjen trivs finfint och öppnar därmed för en fortsättning i Malmö FF. Så får det gärna bli.
En viss post-EM-analysmättnad har infunnit sig. Det har tyckts, förklarats och tänkts så mycket om fotboll på sistone att man liksom behöver en paus. Så, till exempel, när Markus Johannesson i SVT:s Fotbollskväll på sin touchscreen genomlyser Wiltons löpning inför 1-0 i måndags, då finner åtminstone jag det svårt att göra annat än att sucka. Och då var det ändå ett högintressant mål han orerade om.
