Sex och jävligt offside: Monstruöst bra
Efter sina två mål mot Gefle är MR13 självskriven på listan. Givetvis ges det också plats för gnäll. Över att det är för mycket sport på TV, till exempel.
Mathias Ranégie (NY)
Han är stor redan, och det börjar bli allt svårare att finna nya superlativ för vår anfallsgigant. Själv var jag på semester över helgen och fick färför nöja mig med en kamrats sms-rapporter från Gefle-matchen. Mathias Ranégie beskrevs som "ett jävla monster". Låter kanske inte så trevligt, men givetvis är det avsett som den finaste komplimang. Och kolla på första målet: Ett långt inlägg från Miiko lyras in, Ranégie går upp i kamp med en av Gefles Karelin-stora mittbackar, trycker undan honom som vore han den där Howard Jones-friserade lille Cork City-yttermittfältaren som gjorde mål mot oss 2004 (ni som inte minns honom ska veta att han var en spelare som fått ställa sig på tå för att kunna nå upp och nicka Alain Giresse i hakan. Han var kortväxt, alltså.) och skallar in bollen från typ hundra meters håll. Stenhårt. Plötsligt är bollen bara i målet och Hugosson ligger där och sprattlar, oformligt och hjälplöst, bland maskorna. Detta mästerverk följs fem minuter senare upp med en kassaskåpssäker straff.
Man ler. Brett.
Silly season (NY)
Sydafrikanske anfallaren Tokelu Rantie verkar vara på gång. Peter Larsson har siktats i stan. Och Matias Concha har redan skrivit på. De senaste dagarna har innehållit en hel del silly season-aktivitet. Jag såg att några kommentarer ifrågasatte Concha-värvningen. Det är måhända - tyvärr - sant att varken sentimentalitet eller nostalgi vinner några titlar. Men det oaktat tycker jag att det är ett bra nyförvärv. Dels bör såklart alla nya spelare välkomnas med öppna armar, dels har en Bundesliga-rutinerad spelare med förflutet i klubben rimligen mycket att tillföra, och dels har Concha bevisligen visat att han besitter kvaliteter.
Icke desto mindre: några tankesnurror väcker värvningen. Conchas fysiska status är tydligen inte den allra bästa, så han lär väl inte vara aktuell för spel än på några veckor. Och sen då - inte kan väl Miiko petas? Då en ytterback var kanske inte vad vi behövde allra mest just nu, faller det sig naturligt att titta framåt mot 2013. Conchas inträde innebär knappast att chanserna till en Ulrich-förlängning ökade. Och hur blir det med Stenström, som gjorde några minuters säsongsdebut i lördags, och den utlånade Tobias Malm?
Leif Engqvist (NY)
Åttiotalets nummer 8 väcker en del trevliga minnen. Till exempel hur han flyttades upp i anfallet 1989 och trivdes så bra där att han blev tvåa i skytteligan. Sammanlagt prickade han, slutspelet medräknat, in 14 allsvenska mål det året. Till dem lägger vi nicken mot Inter, ett mål som slog ut de regerande mästarna från Europas vid tidpunkten bästa liga ur Mästarcupen. Och minns hur han ofta firade sina mål: armen höjd och böjd i nittio grader vid armbågen, näven knuten framför ansiktet, och så liksom ett par små hoppsa-steg. Inte att förglömma, efter att blivit sparkad i ljumsktrakten i en landskamp (0-0 hemma mot England, om jag inte minns fel), hans svar på TV-intervjufrågan om hur det gick: "Det var farligt nära familjelyckan".
Om nu inte uppgifterna på mff.se är fel fyllde lagledare Leif Engqvist i måndags, den 30 juli, 50 år.
Tänk att ha hunnit prestera så många fantastiska saker, och ändå fortfarande vara så ung. Man kan bara gratulera.
Jasmin Sudic (NY)
För första gången i år höll vi i lördags nollan på bortaplan. Och för andra gången i år fick Jasmin Sudic spela en hel match. Man kan kanske inte dra ett kolsvart och definitivt likhetstecken mellan dessa båda händelser, men nånstans ser i alla fall jag något vackert i att Pontus och Jasmin formerar mittlås. Så när det lyckas känns det varmt i hjärtetrakten.
Och förresten - missa inte Helens intervju med Jasmin här.
Plastgräs schmastgräsch & bortaspöke schmortaschpöke (NY)
Andra raka bortavinsten - det känns som om man åtminstone kan börja hoppas på att bortaspöket har funnit frid och slutat hemsöka oss. Dessutom vann vi på konstgräs. Och har återigen, för första gången sedan omgång 5, två poäng i snitt per allsvensk match i år. Det känns nästan obehagligt jinxande att skriva det, men: trenden är ... tja, trevlig.
Svenska lag i europacuperna (NY)
Förra veckan avancerade samtliga svenska lag i europacuperna. I och för sig inte mer än vad man kan begära mot walesiskt (HIF), isländskt (AIK) och moldaviskt (Elfsborg) motstånd, men att Kalmar skulle förmå att tvåla till kroatiska Osijek (ligaåtta i fjol; i Europa League-kval tack vare cupfinalförlust mot redan CL-klara och överlägsna ligasegrarna Dinamo Zagreb) med sammanlagt 6-1 var mer än vad jag trodde.
Även om konkurrenters framgångar kan svida menar jag att man här måste vara både storsint och se till den större bilden. Att svenska lag undviker att åka ut direkt är, som Lars-Åke Lagrell skulle sagt, brao för svensk fopoll. Förbättrad UEFA-ranking gagnar alla svenska lag - Malmö FF, till exempel.
Dock finns såklart här också en dimension som inte alls handlar om helhetsperspektiv. Jag är trots allt ingen managementkonsult. Istället gnuggar jag småaktigt händer över att de andra lagen - varav tre är toppkonkurrenter - nu tvingas till ytterligare kraftödande resor (nåja, Elfsborg åker till Horsens nästa runda ... men ändå!) och hårdare matchning. Det tar, och det tär. Och gynnar förhoppningsvis oss.
Nu är det OS på TV. Mycket OS. Fruktansvärt mycket OS. Med samma grundläggande okunnighet som min mor uppvisar när hon undrar om det inte vore bättre att varje fotbollsspelare fick varsin boll frågar jag mig: Hur många sträckor och viktklasser och teknikvariationer kan det egentligen finnas? Och varför tråkifieras potentiellt intressanta sporter? Ta landhockey, till exempel. Med ett så mikroskopiskt och idiotiskt utformat klubblad blir det omöjligen nåt flyt i spelet. Spelarna måste praktiskt taget lägga klubban horisontellt ner på (det märkligt blåa och till synes svampiga) underlaget för att kunna ta emot bollen.
Jag vet. Det är den ignorantes invändningar. Det goda i allt detta är kanske att jag inser hur alla fotbollsointresserade där ute känner när det är EM och VM. Men ändå. Max Wiman vandrar runt i London. Simon Banks krönikor handlar om simning. Allt detta OS:ande flyttar ju fokus från där det egentligen borde vara. Allsvenskan hamnar i skugga.
Det kan inte vara rätt.
