Sex och jävligt offside: Rantie-yra och nollor
Tokelo Rantie - ja, hur skulle han inte kunna vara med på veckans lista? Han ackompanjeras av förhoppningar, decimaltal och ett par utblickar mot andra lag.
Tokelo Rantie (2)
Med en Sydsvenskan-intervju som träffade rakt i hjärteroten och ett cuphattrick i bagaget var hemmadebuten efterlängtad. Faktum är att jag inte riktigt kan påminna mig när en ny spelare fick luften att dallra av förväntan på det viset senast ... Tokelo Rantie satte kanske inte sin stämpel på matchen från första sekund, men hann han både visa sin potential - och, än viktigare, leverera. Nu sjuder nyhetsmedier och forum av lovord och citat. Robert Laul skriver att Per Nilsson, vår VD, efter matchen stod med armarna i vädret vrålandes "Han kommer att avgöra allsvenskan!". Jag är inte nån vän av varken överdriven upphaussning eller uppståndelse, men det känns nånstans som om Rantiesagan är en berättelse där fortsättning följer.
0.1 (NY)
Tionde hemmamatchen för året avklarad. Det satt långt inne, men åttonde segern blev det. Och fortfarande är det så att man bara en enda gång i år, jag säger alltså en enda gång, tvingats sura över ett motståndarmål. Ett mål har vi släppt in. Det är absurt bra. Mot Sundsvall berodde det förvisso inte enkom på en försvarsmur tillverkad av den starkaste betong, utan också på mannen på plats fyra och norrlänningarnas oförmåga att förvalta öppna målchanser. Men ändå - 0.1 insläppta i snitt, det skojar man inte bort.
Guldstrid (NY)
Ungdomar, här kommer en sån där tröttsam gammelmanssanning: man blir lite mer fördragsam med både motstånd och resultat allteftersom åren går. Man blir duktigare på att rulla med en förlust. Jag skulle inte precis säga att man får lägre krav och nöjer sig med mindre. Snarare är det så att man, med all historik lagrad i hjärnan, liksom vet att det ligger i sakens natur att vissa år är bra, vissa är mindre bra. Vissa är rentutav dåliga. Men oavsett hur det går är en grej ställd bortom allt tvivel:
Det vänder. Både till det bättre och sämre.
En sak, en önskan, ruckas det dock aldrig någonsin på: jag och mina jämnåriga vill att vi varje år ska vara med i racet. Att vi inte ska vara avhängda och fast i det avslagna limbo som kallas "mitten av tabellen". Ifjol vid den här tiden hade vi 18 poäng upp till tabelltopp (visserligen med två matcher till godo, men ändå). I år skiljer tre pinnar mellan oss och ligaledaren. Med vårt skrala bortafacit som ryggsäck tycker jag inte det står en självklar gulddoft kring oss på samma vis som det gjorde 2010, och som det för den delen också gjorde kring Kalmar 2008 och HIF 2011. Men inget annat lag ser heller ut att ha den där extra lilla udden - så här långt i alla fall. Tio omgångar kvar. Vi är med.
Johan Dahlin (NY)
Han har en ansenlig del i att vi inte släpper in några mål hemma. Vi var riktigt illa ute i inledningen av andra halvlek mot Sundsvall, och hade det inte varit för att Johan Dahlin kom ut och gjorde sig stor när Emil Forsberg kom sopren hade en rätt jobbig uppförsbacke anlagts redan i 46:e minuten. Så tack för den räddningen. Och många andra.
Augustivärvningar (NY)
Augusti har i vanlig ordning inneburit en del nya ansikten i allsvenskan. Juvelerna i transferfönsterkronan är givetvis den redan nämnde Tokelo Rantie samt Matias Concha; inte minst därför att de båda numera spelar i ett så rekorderligt och moraliskt överlägset lag. Men låt oss ta en titt på några av de andra. För visst verkar det som om flera lag fått både omedelbart och bra betalt för sina investeringar? Erton Fejzullahu har redan prickat in fyra bollar för Djurgården. Häckens nya 18-åring från Ghana, Nasiru Mohammed, sänkte Elfsborg med två mål på typ sin första kvart i allsvenskan. Båda HIF:s nyförvärv - Bedoya och Djurdjic - gjorde mål i sina debutmatcher. Och så får väl vi se vad Henok Goitom och den alldeles nyss inlånade Mohamed Bangura kan göra åt AIK:s något trubbiga anfallsspel. Givetvis lite oroväckande att andra lag blir starkare, men nånstans ändå positivt att allsvenskan kan attrahera spelare - ett förvisso aldrig så litet, men ändock styrkebesked från den svenska ligan. Vågar man hoppas på att rankingraset är på väg att avstanna ... ?
Åkebys ärlighet (NY)
Jag tyckte det var lite märkligt att Sundsvall, efter sin fina inledning av andra halvlek, så fullständigt tappade initiativet efter en dryg kvart. Varför? Sören Åkeby, som för övrigt menade att man förlorat mot ett bättre lag, hade svaret: spelarna blev trötta av att spela på riktigt gräs. Jag måste säga att detta låter en smula underligt, men jag gillar ändå enkelheten i förklaringen. Inga komplexa taktiska dispositioner, inga tomt klingande fotbollsfloskler ("vi blev långa", "ytan mellan backlinje och mittfält täpptes till" - sånt ni vet) bland orsakerna. Bara några enkla ord om att man inte orkade längre.
Lite osäker dock på vad jag tyckt om svaret om mitt eget lags tränare hade använt det ... om det fotbollslag jag håller på inte orkade springa på just gräs i mer än 60 minuter, då hade jag nog faktiskt inte velat veta det.
"Vakna, Malmö!" skanderade publiken en bit in i andra halvlek. Med viss rätt, kan tyckas - Malmö spelade sömnigt just då, och faktiskt följde strax därefter en rejäl uppryckning (ska låta det vara osagt hur mycket det berodde på publiken). Men de upprörda rösterna höjdes just efter att Filip Helander, 19-årig mittback som gjorde blott sin andra allsvenska match för säsongen, slagit en felpass. Man kanske kan hävda att ingen ska särbehandlas .... eller så kan man tycka att vi borde ha en lite mer uppmuntrande, förlåtande och rentutav självförtroendestärkande attityd gentemot våra spelare i allmänhet, och våra ungdomar i synnerhet?
