Sex och jävligt offside: Sentimentalitet och tvåfotare
Kalmarmatchen och känslosvall - här är veckans lista.
Slutspurt (NYGAMMAL)
Mittensäsonger, såna där det inte är nån risk för nedflyttning och vi heller inte har nåt att göra med toppstriden, har sin lilla charm. Man slipper förvandlas till en blöt fläck av nervositet inför varje match, till exempel. Över saker och ting vilar en lite skönt avmätt charterresa-i-oktober-stämning. Högsäsongen är slut; man spekulerar så smått inför nästa år trots att det nuvarande inte är slut. Pratar lite om annat på läktaren. Och bilen går bra? Jodå, så att ... ho hum, liksom.
Men ändå. Det lugnet må ha sina fördelar, men nej tack. Som det är nu, det är ju precis så det ska vara. Tre omgångar kvar, toppkonkurrenterna tappar poäng lite då och då och vi biter oss fast där uppe.
Tokelos tvåfotare (NY)
Tokelo Rantie har, minst sagt, visat att han är duktig på små ytor. Favoritsekvens från Kalmarmatchen uppstår en bit in i andra halvlek: Rantie missar lite när han ska ta emot en DL-passning och fastnar vid straffområdeslinjen omgiven av fyra rödtröjor. Bollen har han tappat, men han lyckas återta den och det bökas under vad som känns som en ganska lång stund, och sen, som när Moses delar vattnet, bara lösgör han sig, blir fri och knallar bollen två millimeter utanför Berishas högra stolpe. Och hans tvåfotsdribblingar ... när han gör dem är det som om han först stannar upp, tycks tänka efter, koncentrera sig, och sen bara flyttar bollen mellan sina fötter medan kroppen till synes fortsätter rakt fram. På ganska nära håll ser det ut som om han teleporterar fram sig själv en eller ett par meter. Tiden står stilla. Han är ju sannerligen inte den förste MFF-spelare som kunnat dra sin motståndare, men det känns som om det var länge sedan jag såg något liknande. Det är alltför vackert för att i längden INTE ge utdelning.
Daniel Larsson och Halsti (NY)
Några spelare måste lyftas fram från Kalmarmatchen. Jag väljer två som med hyfsat stor sannolikhet gör sina sista matcher för oss nu i höst. Dels Halsti, som var riktigt bra i 70 minuter och som ser allt hemtamare ut i sin mittfältsposition. Och så Daniel Larsson, som fått utstå mycket kritik för de uteblivna målen, men också tagits i försvar för det hårda, uppoffrande jobb han lagt ner. Fast annars började det illavarslande i söndags: En förlupen bakåtpassning, läget fanns där, Daniel försökte runda Berisha men kom inte till skott - en tvekan som lätt skulle kunna läggas i det där hann-tänka-för-mycket-facket. Men en stund senare kom målet - löpning i sidled och snabbt skott i bortre. Och bara oturen hindrade honom för att göra ett till, när han i andra halvlek bröstade ner en höjdboll och sen fick se sin lobb landa ovanpå målburen.
Jonas Thern (NY)
Jag minns när han såldes. En sommardag 1989, jag var utomlands i en tid långt innan sms och e-post fanns i var mans ficka. Jag gick till det lokala postkontoret och hämtade ett brev, skickat via en uråldrig service som kallas Poste Restante. De första raderna berättade att Jonas Thern hade gått till Benfica. Det var inte oväntat, men i ett slag - ett dråpslag - var den kvällen förstörd (och det trots att den faktiska händelsen inträffat säkert en vecka tidigare - att inte ständigt och omedelbart ha tillgång till precis all information man kan tänka sig upplevdes som ett normaltillstånd på den tiden). Med hjälp av lite känslomässig efterkonstruktion vill jag minnas att jag på nåt vagt sätt upplevde det som början till slutet. Visst vann vi serien ändå det året, men reaktionen kom 1990.
Nu spekuleras det i att Jonas Thern ska bli talangutvecklingsansvarig i Malmö FF. Ögonen tåras av blotta tanken. Och inte enbart av nostalgiska skäl - spelarna Thern hjälpte till att förädla i Värnamo (Hult, Sadiku, Claesson, och givetvis Simon för att nämna några) känns som en indikation på att han är rätt man för jobbet.
Våra exporter (NY)
För det första: ibland måste man påminna sig om att det är förunderligt starkt att vi fortsätter utmana om guldet trots att vi blev av med två sådana nyckelpjäser som Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz. För det andra är det en liten tröst att, när vi nu blivit av med dem, de inte hamnat ute i kylan. De får faktiskt speltid. Ranégie var förvisso fast på bänken mot Pescara i helgen, men omgången dessförinnan hoppade han in, och mot Genoa veckan innan spelade han hela matchen. Ett gott stycke öster om Mathias gjorde Jimmy Durmaz sitt andra ligamål för Genclerbirligi i fredags. Han var bara minuter från att bli matchvinnare mot Galatasaray, men fick se de gulröda från Istanbul kvittera i 86:e minuten.
Sammy's i Jämjö (NY - OCH FÖRMODLIGEN ETT ONE-HIT WONDER)
Av familjeskäl brukar jag tillbringa en sommarvecka i släktens stuga på Öland. Jag känner därför vägen upp till Kalmar alltför väl, och tror mig ha provat de flesta matställen som ligger längs den. Det är inte precis så att man erbjuds ett pärlband av ekologiska bistros och eleganta latte-&-focaccia-barer längs E22:an. Nej, här gäller Frasses gatukök, grillen vid Alholmens camping, ett antal McDonalds och, just utanför Kristianstad, det kanske arketypiskaste stället av dem alla: Tradar'n, där apostrofen mellan r:et och n:et är som ett flottigt, uppsträckt långfinger mot allt vad GI-metoder, fullkorn och långsamma kalorier heter.
Jag skulle dock vilja hävda att bästa stället längs vägen är Sammy's i Jämjö. I söndags blev det en gyrosrulle. Finfint.
Dagens offside handlar just om att hamna offside. Ingen direkt klagosång alltså, snarare en stilla önskan.
Det sägs ju ibland att sentimentalitet inte har någon plats i dagens elitfotboll. Klubbarna är att betraktas som företag, med vinstkrav och annat. Hävdas det. Med tanke på att tusentals människor gråter ögonen ur sina hålor, vrålar ut sin ilska och svär tungan svart över att unga män eller kvinnor misslyckas med att sparka in en boll i ett mål har jag lite svårt att förstå en sådan känsloförnekande inställning.
För fotboll handlar ju om känslor. Och känslor är det som ofta gör att det är svårt att ta farväl. Därför oroar jag mig för Ulrichs sista veckor i klubben. Jag säger ingenting om att hans kontrakt inte förlängs – rent rationellt, med tanke på vilka spelare vi har på hans position, är det säkert helt rätt.
Men oavsett om man väljer att betrakta honom som en hjälte, en trotjänare eller en habil fotbollsarbetare, så önskar jag att han uppmärksammas. Inte att han omges av tystnad. Jag vill inte att han stilla och omärkligt ska pysa ut genom bakdörren. Efter sju säsonger i klubben, instrumentell i guldet 2010, en kroatisk Sepp Maier-handske från att sparka oss till Champions League, förtjänar han stora fyrverkerier och en hejdundrande avtackning. För det är lite sorgligt att se honom försvinna. Jag hoppas att vi alla får tillfälle att ge honom vårt unisona, hjärtliga tack i samband med årets sista hemmamatch.
