Sommarintervjun: "Bono undrade om jag kunde komma till Marocko"
I första delen av serien Sommarintervjun berättar TV4-profilen Jesper Börjesson bland annat om sitt MFF-intresse, vad man bör tänka på när man intervjuar folk, Zlatan Ibrahimovic och när han pratade glas med Elton John.
Under det allsvenska uppehållet 2008 presenterade Himmelriket sommarintervjuer med bland andra Åke Fjellström och Andrzej Tichy. Sommaren 2009 fanns där intervjuer med en publikvärd samt en brasiliansk tolk, som hade ett finger med i värvningen av Afonso. Niclas Kindvall, Henrik Larsson (ja, han den riktige alltså, MFF-Henrik) och Fernando Concha var några av dem som intervjuades 2010. Eftersom det inte var något speluppehåll förra sommaren är det först i år som fortsättningen av serien ”Sommarintervjun” kommer.
Här kommer ni att få träffa några ni känner till, kanske några ni känner, men framför allt kommer de intervjuade få berätta om sig själva och varför de är himmelsblå.
Först ut i dag är Jesper Börjesson, som 2008 skrev en text till Himmelrikets serie ”Alla föds ljusblå”, som ni hittar här.
Varje vecka* leder du TV4:s Nyhetsmorgon Lördag, som bland annat innehåller intervjuer med politiker, rockstjärnor och Triss-skrapare. Har du några bra tips på en bra intervjustart?
– Faktiskt, något som jag själv har tänkt på när jag intervjuat folk, som kanske har gjort mängder med intervjuer och måhända är aningen trötta på media, är att snabbt få dem omskakade. Att hitta något som överraskar den som du ska intervjua. Få deras uppmärksamhet. Ett väldigt bra exempel är när jag skulle intervjua Pavarotti hemma hos honom för rätt många år sen. På den tiden var Zlatan Ibrahimovic rätt ny i Juventus, och då visste jag att Pavarotti var ett stort Juventus-fan. När jag kom hem till honom jublade han väl inte direkt över att jag kom dit för en intervju. Det visade han tydligt. Så det första jag frågade var vad han tyckte om Zlatan, och då sken han omedelbart upp. Då skakades han om av något som han inte var van vid i sådana situationer.
Smicker, hur funkar det?
– Det ska vara om det är befogat. Jag sitter inte där och säger något snällt bara för att det ska var så, även om man självklart vill ha till en trevlig stämning. En annan sån här grej, på tal om att skaka om någon, var när jag intervjuade Elton John. Jag råkade veta att han är samlare av svenska glaskonstnärer. Innan intervjun, när vi gick omkring i hans hem, visade han sin vägg med glas. Han var mäkta stolt över den. I och med att jag visste om hans intresse kunde jag påpeka att det var svenskt glas, och till och med nämna några av konstnärerna. Genast började han prata om när han åkte runt i Sverige, inte för konserter, utan för att handla glas.
– Från min sida var det inget smicker, utan jag tyckte det var en kul grej att han hade det intresset. Nu blev han på bra humör av att jag hade den vetskapen. Men annars; det är självfallet så att man vill att de som blir intervjuade ska må väl och trivas. Så en och annan komplimang kan man väl ge dem. Men inte bara för att… det får inte vara oäkta.
Detta är inte det minsta oäkta från min sida: I dag rankar jag dig som en av Sveriges bästa intervjuare.
– Oj, vad glad jag blir. Tack så mycket.
Det är en befogad komplimang tycker jag. Där är en del intervjuer som du har gjort där jag har blivit oerhört imponerad. Bland annat pratade du länge med Håkan Juholt när det blåste som mest om och runt honom. Kommer du ihåg det?
– Mycket väl. Jag är nyhetsjournalist i grund och botten och försöker se till att hålla mig uppdaterad. Jag visste att de (Socialdemokraterna) skulle ha ett möte i partiets verkställande utskott på fredagen, så jag låg på några dagar innan och ringde till hans pressfolk. Jag försökte få dem att förstå att det skulle vara bra för honom att komma för en längre intervju där han fick chansen att reda ut frågetecken som fanns. På fredagkvällen sa han ja, och då var det inte så många timmar kvar till sändning. Men jag hade satt in mig i ämnet, och det blev en rätt bra intervju tycker jag.
Vad som jag minns gjorde den så bra var att du lät honom komma till tals, prata färdigt, du var medmänsklig i en för honom tuff situation, men du tvekade inte heller att pressa honom hårt när han svävade på målet.
– Jag tycker om när… Alltså, jag kan gilla när Janne Josefsson smäller på med sin skjutjärnsjournalistik. Det kan absolut funka. Men alla är inte lika. Jag har ju privilegiet att få ge dem jag intervjuar rätt gott om tid. Jag tycker till exempel att tystnad kan vara den bästa frågan. Att vara tyst 15 sekunder i teve är mycket; det känns som en halv långfilm. Men det gör ju också att folk blir lite obekväma ibland. De känner att de måste prata. Det är också en sån där grej man som intervjuare ska tänka på: att ge folk tid, att våga vara tyst. Att de kan få tiden att svara.
Har du någon drömgäst till programmet?
– Det finns ju många. Jag skulle inte direkt tacka nej till Bob Dylan, men det känns inte verkligt att få in honom i studion. Det hade också varit intressant att intervjua (Giorgos) Papandreou, Greklands förre premiärminister. Vad han tycker om läget nu, vad han anser om utvecklingen. Det är en spännande gäst.
Själv har jag en drömduo: Leif GW Persson och Zlatan Ibrahimovic.
– Ja, det hade varit häftigt. Vilket coolt möte det hade blivit.
Eller hur? Det hade varit väldigt spännande att sätta på diktafonen eller mikrofonen och lyssna på dem. Jag tror inte så många frågor egentligen hade behövt ställas, utan jag inbillar mig att de hade pratat på bra ändå om allt de har gemensamt: sina resor över klassgränsen, jakt, att inte ta skit från någon, att säga vad man tycker i alla lägen.
– Lycka till! Får du till det är jag den förste att gratulera, det hade varit väldigt kul att läsa om det mötet.
Det är väl med som din Bob Dylan, det känns inte verkligt.
– Ha ha. Men det är också en grej, man får aldrig ge upp. Man får ta ett nej emellanåt och riskera att bli betraktad som en jobbig jäkel, men sen får man fortsätta höra av sig och så till slut dyker det upp något tillfälle. Bono var en sån grej. Jag hade försökt få till stånd en intervju med honom under lång tid. Då ringde min telefon på måndagen eller tisdagen och jag fick frågan: Kan du vara i Marocko på torsdag? Ja, det kan jag ju såklart, svarade jag, och fick den intervjun. Man måste vara beredd och ta chansen när den dyker upp.
Då väntar jag på att Zlatan och Leif ringer mig snart. Ska vi prata Malmö FF?
– Gärna det.
När blev du himmelsblå?
– Jag föddes i Kvidinge, strax norr om Helsingborg, och vi flyttade till Småland 1977. Därför bör det ha varit runt 75-76 någon gång. Det var en vän till familjen, Peter Warnolf hette han, som hade ett klistermärke på sin Volvokombi: ”Blått ett lag – MFF” eller något liknande. Jag tyckte att det var så snyggt med den där ljusblå färgen. Bosse Larsson och Janne Möller och det där gänget spelade förstås också en stor roll. Vi var rätt mycket i Malmö på den tiden, och jag minns även hur imponerande det var att komma gående och hur Stadion låg och väntade på oss. Det var så oerhört mäktigt.
2008 bad jag ett stort antal personer att skriva egna texter till Himmelriket under vinjetten Alla föds ljusblå. Det var du, Björn Ranelid, Åsa Jinder, Sven Melander, Nisse Hellberg, Jonas Thern med många fler, och alla ställde upp. Ingen krävde betalt, utan verkade tycka att det var något självklart att göra, att få manifestera sin MFF-kärlek. Är det så för dig, att du känner en stark gemenskap med andra himmelsblå?
– Det tycker jag. De gånger jag tittar på matcher, oavsett om det är på någon arena eller på en pub med storbildsteve, tycker jag alltid att man känner en stark tillhörighet. Förra året var jag nere i Malmö och tittade på den avbrutna derbymatchen. När vi gick därifrån in mot stan var alla runtomkring helt tysta och bedrövade, det var ingen som gick omkring och skrek. Det var också en slags gemenskap. Alla var så fruktansvärt besvikna och förbannade att ingen orkade prata. Där var vi tillsammans i sorgen på sätt och vis.
Som det heter, i med- och motgång tillsammans. Om vi återgår till din text, så fick den mycket uppskattning och nådde många läsare. Visade du den för dina kollegor i TV4-huset?
– Det gjorde jag. Vi är några MFF:are på mitt jobb, och de tyckte det var kul att läsa vad jag hade skrivit. Jag var ju väldigt stolt att ha blivit tillfrågad, att ni ville att jag skulle bidra med en text.
Vi är ungefär lika gamla och vi lever bägge i exil och det var inte bara så att svänga förbi Stadion när man kände för det. Jag hade en downperiod i mitt MFF-intresse i mitten till slutet av 80-talet, det som i dag är att betrakta som en av de absoluta höjdpunkterna i MFF:s historia. Men då var det resor, fester och tjejer bland annat som drog mer. Jag såg inte många matcher de åren. Har du haft en liknande period?
– När MFF nästan abonnerade på SM-titeln, när vi hade Thern och Schwarz och gänget, var det jätteroligt. När det sen inte var så längre var det inte lika roligt längre. Jag blev lite mätt på fotboll; man hade ju vant sig vid att MFF alltid vann. Man kan säga att jag var inte en lika bra supporter i motgång som i medgång på den tiden.
Du har två barn. Håller de på MFF?
– Min äldste son är sju år och den som är mest fotbollsintresserad. Han är född här i Stockholm och håller nog mest på Djurgården. Fast det är inte så att han hänger på matcher eller följer laget så noga. Men jag har tänkt att snart ta med honom när MFF spelar. Så får vi se vad som blir av honom.
– Man märker för övrigt hur mycket Zlatan har betytt för fotbollsintresset. Det pratas om friidrottsundret med Carolina och Sanna och Christian, men tänk så enormt många som har börjat spela fotboll tack vare Zlatan. Jag tror inte vi riktigt fattar det än, hur stor han är. Vilket arv som han lämnar. Hur många som inte bara börjat spela fotboll utan också tittar på sporten.
Jag håller med dig. Hans storhet, hans betydelse, kommer att vara svensk fotboll till godo under lång tid framöver.
– Den boken om och med honom, som David Lagercrantz skrev, den skulle varenda svensk läsa. Åtminstone första halvan av boken. Den bilden han ger av utanförskap och av vår integrationspolitik… Usch, jag blir så ledsen, jag skäms nästan för att vara svensk. Visst, de höll sig också på sin kant. Men ändå, han var inne i Malmö city för första gången när han var 19, eller vad det var. Han såg sin första svenska film när han hade träffat Helena. Jag tycker att det är sånt fruktansvärt misslyckande från svensk sida att människor känner att de inte hör hemma här.
Och det fortgår.
– Precis. Som sagt, alla svenskar borde läsa den boken. Det borde vara obligatoriskt.
För att knyta ihop den här säcken lite. Hur hade det varit att för dig att sitta en hel lördagsmorgon och bara ägna programmet åt MFF?
– Ha ha, det hade ju onekligen varit roligt.
Vad tror du att dina chefer hade sagt om du hade kommit med förslaget?
– Jag hymlar ju inte med att jag är MFF:are, så… En av mina chefer menade vid något tillfälle att man ska vara objektiv som journalist, men jag svarade att när det gäller sport kan man inte vara det.
Framför allt inte om det gäller segrar eller förluster för MFF, inte sant?
– Så är det ju. Vi har en arbetsplats som är lik alla andra: när ens lag förlorar får man höra det. När ens lag vinner, tja… Då får de andra höra vilket bra lag Malmö FF är.
***
Jesper Börjesson om…
… sitt smultronställe: Skåne
… sin senast lästa bok: Roslund & Hellströms ”Flickan under gatan”
… strand eller aktivitet på semestern: Både och, men aktivitet om jag måste välja
… sin favoritdryck sommartid: En kall öl
… sin nästa resa: Till Skåne
… sitt grilltips: Lammfärsbiffar med fetaost
… vad som inte får missas i sommar: Fotbolls-EM
* Just denna lördag har Jesper tagit ledigt. Han ska cykla Siljan Runt. Varför undrar jag? Det kan man verkligen fråga sig, svarar han. Det är första gången jag ger mig på ett sådant projekt, jag är ingen sportare egentligen. Men en granne fick med mig på detta. Så nu ska jag cykla 16 mil är det tänkt. Jag var ute 5 mil häromdagen, och det kändes rejält i benen efteråt. Vi får peppa varandra, grannen och jag. Så det ska förhoppningsvis gå bra…
