Sommarintervjun: "Ingemar Erlandsson är kung och IFK Göteborg är skit"
I den sjätte och avslutande delen av Sommarintervjun berättar Peter Åhlander om både jobbiga och roliga resor som supporter, sitt arbete som SLO och lärdomen som hans storebror gav honom som liten.
Jesper Börjesson inledde den här intervjuserien i början av juni. Därefter har Torkel Petersson, Håkan Malmström, Per Kindgren och Johan Harrysson porträtterats. I dag avslutar Peter Åhlander Sommarintervjun för den här gången, för det här året.
Första gången jag såg dig, Peter, var när du och ett gäng kompisar 1997 var på väg ner till Split för att se MFF- Hajduk. Er resa skildrades i Blådårar 1. Det jag minns bäst av någon oförklarlig anledning är hur ni stod, trötta och orakade, vid sidan av bussen och kissade. Minns du?
– Jajamän.
Visst var ni nästan framme då?
– Så var det.
Det såg ut som att ni hade fantastiskt roligt, men också slog det mig hur arbetsamt det kan vara att vara supporter. Den bilden med er vid vägkanten illustrerar väldigt väl hur det också kan vara att … leva. Du kan väl berätta om resan.
– Om jag minns rätt var vi sju tappra personer som åkte ner i en minibuss. Vi ledde matchen med 2-0 och sen gjorde kroaterna tre snabba mål och vann. Det blev en inte fullt lika rolig hem- som nerresa om man säger så. Nån i bussen sa att det kunde vara värre. Jag ställde motfrågan: ”Vad kan vara värre? Vi vill ut i Europa, vi leder med 2-0 och vi förlorar i slutminuterna. Vi sitter här i en liten minibuss och jag ska jobba i morgon. Nu ska vi köra nonstop hela natten. Förklara för mig vad som kan vara värre!”
Får jag svara åt person du ställde frågan till?
– Eh... ja.
Hemresan från Bern efter förlusten mot Thun. Det är den absolut värsta enskilda resa jag någonsin gjort.
– Ja, det håller jag fullständigt med om. Som tur var visste man inte om den resan när vi satt i minibussen på de kroatiska vägarna. Jag minns än idag med stark bitterhet den matchen. Vi var ett gäng som satt och spelade poker på vägen ned, så vi hade platser med ett bord mellan oss. En halvtimme efter matchen kom en kille fram och frågade om han och hans kompisar kunde få pokerbordet, för vi spelade ju ändå inte kort. Vi bara satt helt enkelt, ingen hade förstås en tanke på att spela just då. Vi orkade inte ens svara honom, så han gick därifrån till slut. Vi hörde hur han sa till sina polare ”de sitter fortfarande och surar efter förlusten” (skratt). Nu sju år senare, när vi pratar om det, kan jag ännu få samma känslor i kroppen som jag hade där i bussen.
Är detta det tyngsta du har varit med om som supporter?
– Ja absolut. Förutom 1999 förstås.
Om jag vänder på det, vilken resa har varit roligast?
– Som så många andra tycker, Göteborg 2004. Det var en fantastisk upplevelse. När jag fick frågan från valberedningen, efter att ha suttit i MFF Supports styrelse några år, hur jag såg på framtiden, så svarade jag att jag avgår som ordförande om vi en dag blir 10 000 himmelsblå supportrar på Avenyn i Göteborg. Nu lyckades jag inte riktigt med mitt uppdrag fullt ut. Vi blev ”bara” 8 000 på matchen, men det var ganska nära. Att se det pärlbandet av halsdukar och flaggor längs E6:an på hemvägen efter segern; det var en milstolpe för MFF Support såklart och en enorm upplevelse för mig personligen.
Du och jag har ju det gemensamt (med rätt många andra också för den delen) att vi älskar när det går bra för MFF och vi älskar när det går uselt för just IFK Göteborg, som vi mötte i den matchen. Gör det oss till dåliga människor?
(Skratt) – Min storebror lärde mig en sak när jag var nio år. Han satte sig på sängkanten och pratade myndigt med mig och förklarade att 1) MFF är bäst, 2) Ingemar Erlandsson är kung och 3) IFK Göteborg är skit. Dessa tre punkter har följt mig genom hela livet. Och inte har det blivit bättre under åren med Ijeh-affären och andra händelser...
Måste man ha ett lag att tycka sämre om för att riktigt älska sitt eget lag tror du?
– Det ligger i supporterlivets natur att man ska ha en antagonist tänker jag. Men det ska göras på rätt sätt. Jag har till exempel aldrig skrikit ”hata Göteborg” för jag anser att vi är större än så, större än dem. Fast antagonismen tycker jag är rätt trevlig att ha, och ett mindre bra år för MFF så kan man alltid glädjas åt att Göteborg hade ett ännu sämre. Då kan en sån sak som att komma före dem bli viktig. Håller man det på rätt nivå, med lite gnabb och så, är det ett trevligt inslag. Det är ju också så att när vi möter IFK och bägge lagens klackar håller igång; då är det en underbar upplevelse att vara på plats.
Du arbetar nu för Malmö FF sen några år tillbaka och du har väl således sprungit på Ingemar Erlandsson vid några tillfällen (Ingemar är tidigare styrelseledamot i MFF, reds. anm.). Har du berättat om din brors visdomsord?
– Det har jag gjort. När jag var runt 12 år fanns det ett radioprogram som hette Blå Radion, som gick sent på tisdagskvällar. Jag skrev ett brev till dem och förklarade att jag ville intervjua min stora idol Ingemar Erlandsson. Några veckor senare återkom de med svaret att jag var välkommen ett visst datum. Jag träffade Ingemar i Sveriges Radios hus och jag minns än idag att han hade en svart SAAB 9000. Jag gjorde intervjun och har alltså ända sen dess haft en viss relation till mannen jag såg upp till så kolossalt. Han skrattade för övrigt rätt gott när jag berättade om vad min bror hade lärt mig vad som är viktigt i livet.
Om vi stannar kvar i frågan om ditt jobb för Malmö FF; du är ansvarig för supporterdialogen. Det låter ju himla tjusigt, men vad betyder det i realiteten?
– Min uppgift är att bidra till en positiv supporterkultur runt klubben. Jag ska fungera som en kanal för information och kommunikation mellan supportrar och MFF. Så kan man kort beskriva det.
Så du umgås med olika supportrar hela dagarna alltså?
– Egentligen har jag tre arbetsområden, tre pelare jag står på. Den ena är att jag är medlemsansvarig. Den andra är att jag arbetar som SLO. Den tredje är något som kallas för En himmelsblå hand, som är den sociala verksamheten. Där arbetar jag bland annat med supporterhuset och jag är även i skolor och föreläser. Men självklart ingår det i mitt arbete att föra diskussioner med supportrar, som kanske har önskemål om olika saker.
Önskemål om vad?
– Det kan vara banderollsupphängningar inne på Stadion, att man vill ha spelare till Norra Blå, det var det där klacktornet som Agron fick... BBC ringde och vill göra en Roy Hodgson-sak och då kollade jag med (Per) Kindgren, så att han kunde sätta upp sin flagga. Mycket sådana vardagliga saker, men också har jag naturligtvis en kontinuerlig dialog med MFF Support, MT96 och Supras med flera.
– En sak jag arbetar med för tillfället är det här med prisdiskrimineringen, alltså att det är ett högre inträde till bortasektionen än till övriga läktare i Norrköping och Mjällby till exempel. Där jobbar jag och andra klubbars SLO:s med att det ska till en förändring. Det borde vara självklart med samma pris för alla.
Berätta för dem som inte vet vad en SLO är för något.
– Det betyder Supporter Liaison Officer, eller supporterombud på svenska. För att få elitlicens i framtiden måste en förening ha en SLO, som då ska arbeta som länk mellan supportrarna och klubben. Även om det är relativt nytt här i Sverige så är detta något man arbetat med i Tyskland sen 80-talet.
Tidigare var det MFF Support. Punkt. Så är det inte längre, utan där finns väldigt många supporterföreningar. Gör det ditt jobb svårare, roligare, jobbigare eller vad?
– Det är klart att om det endast hade funnits en partner att prata med så hade det blivit lättare. Men samtidigt, jag tycker att detta blir mycket mer inspirerande när det finns så många olika. Det är som med samhället i stort: man profilerar sig inom olika områden. Det gör Malmö FF både större och bättre att det finns fler aktörer på marknaden, som alla gör sitt för att bidra till stämningen på matcher och intresset för klubben.
Malmö FF har fått en del pengar de senaste åren för att utveckla supporterdialogen, om man kan säga så. Varför har MFF fått pengarna?
– Alla klubbar kan söka pengar årligen från Svenska Spel, och dessa ska då gå till att förbättra olika saker. Det kan vara arbetet gemensamt med Helsingborg för att göra derbyna lugnare och trevligare, det kan vara till supporterhuset. Och så vidare. Pengarna som vi har fått för just supporterhuset står kvar på ett konto tills huset finns. För min del känns det skönt att veta att när det är byggt så har vi redan pengar till inredningen, så att vi kan köpa biljardbord, Xbox- och teveapparater och annat som supportrar vill ha i det huset.
Så pengarna är öronmärkta till detta?
– Ja, en del av dem är det, till då Supporterhuset exempelvis. Andra är det inte, utan används i den dagliga driften för att kunna göra vissa saker. Ta det här med SLO, dit tar vi pengar för att täcka löner och så idag. Sen är det ju så att det inte finns nån mening att använda pengarna bara för att de ska användas, det måste ju finnas bra saker att göra med dem. Norra Blå exempelvis, kommer det att utvecklas så som vi hoppas, är det skönt att veta att där finns pengar på ett konto till den dagen. Liksom när det dyker upp andra spännande projekt.
– Jag kommer att fortsätta söka pengar från företag och stiftelser och fonder, för även om de inte används år 1, är det självfallet så att vi kommer att använda dem efterhand som det behövs.
Pengarna försvinner inte ner i ett mörkt ekonomiskt hål i Malmö FF?
– Absolut inte. Pengarna är till för att stödja den positiva supporterkultur som finns runt klubben. Och det är där vi lägger dem också.
***
Peter Åhlander om...
… sitt smultronställe: Hela Malmö är ett smultronställe, men ska jag välja ett här blir det KB för deras fantastiska utbud av konserter.
… sin senast lästa bok: ”Mindre våld för pengarna”, Björn Erikssons utredning. Vi ska träffa honom på måndag så det var ju bra att jag fick läst den. Och ja, jag fick den i bokform.
… strand eller aktivitet på semestern: Aktivitet.
… sin favoritdryck sommartid: Min mammas flädersaft.
… sin nästa resa: Filippinerna med stor sannolikhet.
… sitt grilltips: Grillad tonfisk med kapris och grönpepparsås.
… vad som inte får missas i sommar: En helg på Österlen.
