Timmarna innan...
"Nu står vi där, mitt i ljuset igen. Man kan utan svårigheter skönja de första stegen på en ny resa vars slutmål står skrivet i stjärnorna, det kan inte ens en Kalmarmatch ändra på." Gästskribenten Patrick Turus minns timmarna innan hemmamatchen mot Thun och ser fram emot vad som komma ska.
När folk får höra om mitt bästa ljusblåa minne rynkar de oftast oförståeligt på pannan och undrar om jag möjligtvis är helsingborgare. Mitt bästa minne är inte en match, det är inte en värvning, det är inte ens en seger, det är nämligen datumet 10 augusti 2005.
För den pålästa ringer varningsklockorna direkt, hemmamatchen mot FC Thun. Men det är inte själva matchen i sig (rätt så självklart) som är det bästa minnet, utan det är känslan man hade hela dagen fram till avspark. En känsla som bäst kan beskrivas som en mix av förhoppning, glädje, överlägsenhet, stolthet och förväntan i ett.
Jag befann mig i Spanien under denna tid, någon vecka tidigare hade jag följt Malmös klassiska vändning borta mot M. Haifa via spanska Eurosports text-tv med samtidig SMS-rapportering. Nu väntade FC Thun hemma, ett sista litet hinder från den stora drömmen som inte ens Djurgården varit nära de senaste åren trots att de spelade ut det mesta motståndet i Sverige. Som vanligt räknade jag ner timmarna till matchstart. Alldeles lagom i tid hittade jag ett internetcafé långt inne i en gränd, loggade in och möttes av ett välkänt Karin Boye-citat på SvenskaFans. En känsla av att det här kunde inte gå fel spred sig ända ner till mina breddgrader.
MFF var regerande mästare, vi slogs fortfarande i toppen av allsvenskan, vi var 180 (lätta) minuter från att kvalificera oss för CL. Ett CL-gruppspel skulle generera 3/4 av Zlatan-pengarna, dominansen skulle fortsätta många år framåt. Olof Perssons citat efter sin kontraktsförlängning ekade i huvudet "Nu vinner vi fem guld till under mina år". Europa, ja hela världen låg framför Malmö FFs fötter, superettan fem år tidigare var så avlägset det kunde bli.
Det var en fem lång år magisk resa som tog slut denna dag. Hur var det nu med Boyes citat? Jag såg på en knastrig stream utan ljud hur Patrik Andersson haltade ut för sista gången i sin karriär i slutet av matchen. Samma spelare som symboliserade vinnarmentaliteten i MFF under dessa år. Mer symboliskt kan det inte bli. Även om det bara var en 0-1-förlust så bara visste man att det var slut. Stannade kvar och ströläste de bittra kommentarerna på forumet. Glömde bort tiden och när jag gick därifrån hade solen redan gått ner. Det gör den tidigt på de breddgraderna.
De senaste åren har allting känts lika avlägset igen. Tjusningen med fotboll säger vissa. Jag har levt gott på känslan jag hade den tryckande dagen i Spanien och har vetat att den här ”tjusningen” skulle visa upp sig från sin goda sida igen. Det är trots allt Malmö FF vi talar om, klubben som gjorde den fantastiska resan från Superettan till den förbannade tröskeln ut i finrummet på fem år.
Lagom till vårt 100-årsjubileum vandrade vi i mörkret som lade sig som ett skynke över skölden den dagen. Ett mörker som i år har tappat greppet allteftersom segrarna och de vackra målen har avlöst sig. Nu står vi där, mitt i ljuset igen. Man kan utan svårigheter skönja de första stegen på en ny resa vars slutmål står skrivet i stjärnorna, det kan inte ens en Kalmarmatch ändra på. Tjusningen med fotboll säger vissa. Det är mitt Malmö FF säger jag.