Uppmaning till insikt och eftertanke
Gästkrönikören Johan Ohlsson är emot Malmö FF:s kollektiva bestraffning, men frågar sig samtidigt var det individuella ansvaret är.
De konflikter som nu råder inbördes hos Malmö FFs supportrar är till stor del en konsekvens av olika ideologiska uppfattningar när det kommer till vad som kan anses vara den mest optimala vägen att vandra vad det gäller stöd till laget/klubben, hur man uppträder på läktare, eller vilket förhållande man väljer att ha till sin klubb.
Den utlösande faktorn till problemen, eller splittringarna, skulle jag vilja hävda, var det som skedde hemma mot Helsingborgs IF. Eller kanske snarare konsekvenserna därutav. För att det skulle komma konsekvenser – det var vi alla förberedda på. Därefter råder det fundamentala skillnader i hur man skall tackla dessa konsekvenser. Dessa skillnader, som blir till splittringar, kan man se genom alla olika kretsar på MFFs läktare. De går genom den officiella supporterklubben. De går genom tifo-gruppen. De går genom folk på ståplats. De går genom publiken. De går genom kompisgäng. Och de går troligtvis genom folk inom Ultras-kulturen.
Varför detta? Jo, för att folk är individer och använder sina egna värderingar och referensramar att dra slutsatser och bilda sig uppfattningar utefter, hoppas jag. Fint så. Men jag tror vi måste inse – de kommer inte försvinna inom kort. Sannerligen kommer de i motsats att temporärt bli än större. Därför tycker jag vi ska diskutera dessa. Vi skall belysa, ifrågasätta, kritisera. Vara eniga och oeniga. Vi ska skilja på sak och person, på princip och egenintressen.
Efter incidenten i Alkmaar med pyroteknik på läktaren fattar Malmö FF, kanske som sista utväg, kanske förhastat, ett beslut om att flaggor eller banderoller som pryds med en viss logga, inte längre är önskvärt på stadion. Ett kollektiv straff. En form av straff som jag tycker, principiellt, är helt fel. Jag tycker illa om den. Som svar på denna konsekvens uppmanar supportergrupperingar, och individer, folk att vara tysta och inte ge Malmö FF det verbala stöd som blivit en del av fotbollskulturen runt MFF de senaste 25-30 åren.
Vad som, enligt mig, inte synts, eller belysts, i debatten är det individuella ansvaret. Folk skriker högt om sin önskan efter individuella straff. Helt rätt, enligt mig. Men var finns och syns det individuella ansvaret?
Faktum är att folk, en hel del, vet vilka personer som brände pyroteknik i Alkmaar. Inte minst de som brände själv. Är det inte paradoxalt att samtidigt som man skriker högt efter individuell bestraffning, inte ta det individuella ansvaret som får det kollektiva straffet att försvinna? Det individuella ansvaret som rentvår kollektivet Rex Scania. Att inte göra det, utan istället uppmana andra till att bestraffa Malmö FF, och/eller ge sin sak sympati genom tystnad, är i mina ögon inget annat än hyckleri. Att sätta sig själv, sin grupp, sina vänner främst - det är helt mänskligt. Det gör vi alla, många gånger. Men att samtidigt skrika efter sympati hos sina medsupportrar och att ”bestraffa” Malmö FF genom först sin egen, och därefter en uppmaning till andras, tystnad, är att ta beskyddet av egenintressen på tok för långt. Och en stor brist på självrannsakan.
PS: Ja, jag har genom åren varit inblandat i en del incidenter kring MFF, som internslagsmål, pyroteknik, slagsmål och konflikter med motståndarsupportrar, m.m. Nu är det texten ovan och situationen vi idag befinner oss i som jag hoppas diskuteras - inte mina personliga brister. För de finns det massor av.
