Vägen till Malmö FF
Gästskribenten Anders Celander är tillbaka med en ny text. Denna gång om hur det var att komma till MFF som 14-åring.
Vägarna till MFF är många och olika. En del blir värvade som färdiga spelare med kravet att direkt prestera i representationslaget. På senare tid är väl Niklas Skoog, Wilton Figueiredo och Yago Fernandez de tydligaste exemplen på just denna typ av värvningar.
Andra spelare värvas i tron att dessa inom kort ska bli fullfjädrade A-lags stjärnor. Man räknar alltså med att dessa ska kunna slåss om en plats i startelva eller bänkplats för att inom kort vara nyckelspelare i MFF (exempelvis Pekalski och Durmaz).
Ytterligare andra spelare blir värvade som pojkspelare för att representera MFF i pojk- och juniorlag. Själv hade jag förmånen att bli värvad till MFF när jag var 14 år gammal. En stor anledning till detta är såklart att man hade en del talang och att Svedala IF´s P-82 lyckades slå ut Helsingborgs IF i distriktsmästerskapen i semifinalen och i finalen skaka storfavoriten Malmö FF i en match som till slut vanns av MFF efter ett felaktigt offsidemål.
Några månader senare bjöds jag in till Malmö FF för att provträna under vintern. Träningarna gick bra och TFF som också varit intresserade möttes av kalla handen och jag blev MFF-spelare. Denna typ av värvning var och är säkert fortfarande relativt vanlig då Malmö FF som klubb inte har speciellt mycket att förlora men mycket att vinna beroende på hur spelaren utvecklas. Exempelvis kom Jasmin Sudic till Malmö FF som fjortonåring, och hade om han inte varit skadad varit en vital del i det MFF som kämpar i guldstriden 2010.
För egen del har jag inte kostat Malmö speciellt mycket. Ett par skor emellanåt, någon resa till Holland, Italien eller liknande i en buss som oftast saknade fungerande toalett. Att göra nr.2 var i alla fall inte aktuellt. Tyvärr för MFF´s del är dessa värvningar svårare än övriga att genomföra då fler parametrar såsom fysisk utveckling, karaktär och en massa annat måste vägas in vilket inte är aktuellt när man värvar en ”färdig spelare”.
När jag väl hade hamnat i Malmö FF kallades föräldrarna in till ett möte med klubben. Här presenterades syftet med ungdomsverksamheten som då var att minst två spelare från varje årskull skulle representera A-laget. Detta var det primära målet och sportsliga resultat var av sekundär betydelse. Budskapet var klart, satsning till 110 % och höll man inte måttet gallrades man bort från klubben om man inte själv slutade. Detta låter väldigt hårt men oftast föll det sig naturligt då man som spelarna märkte att man inte fick spela matcher osv.
MFF ställde också upp med att finna en ny lämplig klubb om man inte själv kunde finna en ny förening. Föräldrarna fick även veta vad som gällde om deras son ville spela för Malmö FF. Skolan skulle skötas, tandläkarebesök och dylikt skulle helst inte inverka på träningen, semestrar med familjen skulle utföras när sönerna var ”lediga” från fotbollen osv. Vi spelare fick även veta vad som gällde när man blivit MFF:are. Johnny Gyllensjös ord ekar fortfarande i skallen
”Ni representerar Malmö FF. Folk omkring er i skolan och på stan ser er som MFF och därför ska ni uppföra er som MFF:are. Detta innebär att ni har MFF-skölden på ert bröst oavsett om ni har matchtröja eller inte.”
Att spela för MFF innebar för mig och säkert många andra mycket mer än fler träningar och bättre kvalité på lagkamrater. Man skulle uppföra sig på bästa tänkbara sätt. För att tydliggöra vad detta innebar förklarade Johnny att man reser sig och erbjuder sin plats till en äldre på bussen på väg till träningen. Man fick inte heller ha keps eller ytterkläder på sig inne på kulan. MFF sysslade på min tid inte bara med att förfina spelarnas fotbollstalanger utan även uppfostran.
Jag hoppas innerligt att dagens Malmö FF fungerar på liknade sätt. Det är alltså inte bara Barcelona som är ”mes que un club”. MFF är likväl mer än bara en fotbollsförening. Det jag däremot inbillar mig att mindre föreningar som exempelvis Trelleborgs FF kan lära Malmö FF är att skapa sammanhållning eller en mer familjär känsla i sina olika lag och även mellan lagen. Under min tid i klubben träffade man sina lagkamrater en halvtimme innan träningen och då var jargongen som brukligt i ett omklädningsrum, rå, hjärtlig och skämtsam men efter träningen skyndade alla sig och duscha för att snabbt komma hem. På fritiden umgicks man inte med speciellt många lagkamrater vilket jag inbillar mig att man gör i mindre föreningar.
Jag tror att MFF skulle lyckas bättre både sportsligt och med sin talangutveckling om klubben gjorde mer för ungdomarna. Mitt förslag är en mötesplats där ungdomarna kan träffas efter skolan slutat fram till träningen startar och spela biljard, TV-spel, pingis eller bara snacka om detta inte redan finns.