Vi tycker om MFF: Högst väntat med en reaktion på derbyt

På grund av layoutproblem dyker panelen upp lite senare än vanligt. Denna vecka: Mikael Frohm, Tomas Erlandsson och Henrik Zackrisson.

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:

Mikael Frohm
Journalist sedan 25 år tillbaka. En hel del av dem på Arbetet, en del som frilans och sedan 1998 redaktionschef på Allas i Malmö.Har följt MFF i princip sedan Bosse Larssons första år - om inte på plats så åtminstone med ett öra på sportradions sändningar.

Tomas Erlandsson
Malmömusiker som upptäckte MFF på allvar ungefär i samma ögonblick som Zlatan såldes. ÄLSKAR fotboll. Skulle, om han inte ansett det vara smått sjukligt, kunnat stå och kolla korpmatcher på Ribban bara för att släcka sin fotbollstörst. Inte direkt passionerad mer än när Barca eller Arsenal spelar, men kan lik förbannat dock aldrig slita sig från MFF, trots alla gånger han uttryckt sin totala ilska över dem.

Henrik Zackrisson
Skriver krönikor i MFF Supports medlemstidning Nr Tolv. Kalenderbitare. Flyktigt och sorglöst MFF-intresserad under unga år, regelbunden stadionbesökare sedan åttiotalet.

Först ett sprakande derby och ett sanslöst glädjerus. Sedan ett rejält magplask mot Djurgården och den allsvenska ledningen består nu "bara" av målskillnad. Hur förklarar man en sådan förlust som den i måndags?

Mikael: Jag ser det som en ren coachingförlust. Först skapar Roland osäkerhet i hela laget genom att inte ge Dejan Garaca sitt fulla stöd utåt. Istället talar han om Garacas brister och fortsätter poängtera dem efter matchen. Oerhört opsykologiskt.

Sen borde han naturligtvis ha låtit två så ”heta” spelare som Molins och Dardan spela från start. Deras energi och styrka behövdes absolut mot Djurgården. Molins skulle tagit en för tillfället lite nerkörd Hamads plats. Medan Dardan, eftersom han är en bättre target och kan hålla i bollarna, borde petat Agon eller DL.

Tomas: Jag tror det beror på oförmåga att ladda om mentalt och fysiskt. De var slutkörda helt enkelt. Hoppas jag. Annars är det fan illavarslande...

Henrik: Dagen efter Djurgårdsmatchen deltog jag i en diskussion kring vad som är värst: att förlora när man är mycket sämre än motståndaren, eller att spela jämnt - eller t o m vara det bättre laget - men ändå gå på pumpen. Jag var hyfsat ensam om att av två onda ting ändå föredra det senare alternativet. Att världen är en orättfärdig plats vet vi sedan innan, och att åka på orättvisa förluster passar min martyrpersonlighet som hand i handske. Dessutom kan man då åtminstone ha hoppet kvar inför framtiden. När man förlorar för att man är kass däremot ... Var finns då trösten? Ingenstans.

Nu tycker jag att det var högst väntat med en reaktion på derbyt. Ytterligare en springa-genom-tegelväggar-insats kändes aldrig särskilt trolig. Och egentligen är det väl mest överraskande i sammanhanget att vårt unga lag inte svajat mer och oftare än vad de faktiskt gjort. Mot Djurgården var fem av de sex offensiva spelarna i startelvan 23 år eller (mycket) yngre. Ena mittbacken och målvakten 19. Jag har förståelse för en viss ojämnhet. Och apropå Dejan i målet: jag tror inte att Roland menade att skylla förlusten på honom, men jag tyckte han blev lite uthängd. Visst, jag tror också att det sena målvaktsbytet oroade, men jag tycker att Roland borde hållit vår målvaktsreserv om ryggen. Dejan är icke värd något klander.

Johan Dahlins skadetillstånd oroar många och diskuteras flitigt. Hur pass nervös bör man vara, är MFF i behov av akut målvaktsförstärkning eller är vi tillräckligt rustade om Dahlin inte blir frisk?

Mikael: Egentligen borde vi inte vara nervösa alls. MFF ska ha ett så pass bra försvarsspel att man oavsett målvakt ska kunna hålla emot. Hela laget måste ta sitt ansvar. Dejan gjorde vad han skulle i måndags. Förlusten kan inte skyllas på honom.

Tomas: Enligt de senaste rapporterna skall han vara ok för spel. Men det finns definitivt skäl för oro. Tycker det gäller om Wilton skulle gå sönder dessutom. Det finns tyvärr ingen bra ersättare till nån av dem två tycker jag.

Henrik: Jag vill minnas att en liknande fråga förekommit i den här panelen förut. Den gången gällde det Dahlins ryggproblem. Då var jag inte det minsta orolig. Det är jag nu. Dessbättre verkar det ju nu inte som om det är så farligt, men det vore såklart oerhört trist om Dahlin missar slutspurten. Han har varit fantastiskt bra.

Men målvaktsförstärkning ... jag vet inte. Finns det verkligen "lediga" målvakter av så hög kaliber att det lönar sig att låna in nån för ett fåtal matcher? Och skulle det vara bättre att kasta in en målvakt som på pappret kanske är mer meriterad än Dejan, men som inte känner sina medspelare? Kort sagt tror jag inte vi har nåt val. Vi får lita på och stötta dem vi har, och inte hoppas på att nån blixtvärvning Kristuslikt ska stiga ner från himlen och stoppa bollarna.

Men nervös måste man såklart vara, oavsett om Dahlin är frisk eller ej.

Sex omgångar kvar och Malmö toppar tabellen på samma poäng som Helsingborg. Nämn främsta anledningen till att MFF kommer att stå som slutsegrare samt det största hotet mot guldbärgningen.

Mikael: Främsta anledningen till att MFF kommer att stå som segrare är om HIF klappar igenom. De har ett starkt lag och de har just nu ett psykologiskt övertag, eftersom förlusten mot Djurgården sitter tungt i skallarna hos ”di blåe” och frågan är om de kan komma tillbaka. Men om MFF spelar ut och lägger samma energi på kommande matcher som i derbyt kan det i alla fall gå vägen. Men avgörandet sitter helt och hållet i huvudena. MFF kan vinna – om spelarna själva tror på det! Facit får vi på söndag mot IFK Göteborg.

Tomas: Tveklöst på grund av deras spel, även om de visat upp uppenbara problem med att styra upp det mot lag som pressar högt och intensivt. Jag måste dock inflika; även om MFF mot all förmodan, inte skulle ta guld i år så har de satt en ny standard inom svensk fotboll. De har under många matcher visat att det går att spela vacker och underhållande fotboll i Sverige och DET är något som för mig klingar enormt fint. Det påminner mig om när en viss Houghton huserade härnere och mer eller mindre revolutionerade svensk fotboll. Inte därmed sagt att det är det MFF gör just nu.

Det största hotet är givetvis HIF och det är inte helt omöjligt att de tar guldet de heller. De har svårare matcher på pappret, men det betyder egentligen ingenting i verkligheten ( läs Mjällby-MFF i i Svenska Cupen ).

Så, det är bara att palla upp hjärtmedicinen och följa spektaklet. Framåt Malmö!

Henrik: Låt mig inleda med att konstatera att min läggning är pessimistens. Jag tror inte det kommer solsken efter regn (eller, som den för egen hand så sorgligt bortgångne Stuart Adamson konstaterade: "Varför bry sig om vädret? Det slutar ändå bara i mörker."). Det är förmodligen bara en tidsfråga innan mina barn och min fru förskjuter mig. Snart går nog vår diskmaskin sönder; inom kort kommer min sons akvariefiskar sannolikt drabbas av fjällresning. Och så vidare.

Jag kan alltså inte tro att vi vinner. Mest för att verkligheten så sällan slutar lyckligt. Och för att jag är livrädd för matchen mot Göteborg, ett brunkargäng som gräver ner sig i eget straffområde, hugger och hackar hälsenor i nittio minuter och skickar tjongbollar mot en ensam Hysén som står och väntar i mittcirkeln. Precis en sån motståndare vi kan köra fast mot. Och efter det är det Vångavallsdags. Jag vet att vi vann där ifjol, men för mig var det bara undantaget som bekräftar den stadfästa regel som säger att det inte går att spela där nere.

Ändå. Visst tror jag, nånstans. Jag tror att vi kan vinna för att vi spelar bäst. För att vi representerar det som är vackert med sporten, för att vi är ett spelande lag som med fart, fantasi och flärd hittar vägen till motståndarmålet. Väg detta mot HIF:s fasta-situationer-bufflande och långa inkast mot tre meter långa mittbackar. En serieseger för oss är en seger för själva idén med fotbollen.