Vi tycker om MFF: "En bisarr förbrödring"
Himmelrikets panel diskuterar märkliga minnen, säsongen och om det är svårare att slå sig fram på mittfältet. I veckans panel: Henrik Sjöström, "Kåffe" och Micke Möller.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Christopher Overton
Legendarisk tidigare redaktör på Himmelriket. Numera främst MFF-tyckare med musikalisk touch.
Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.
Efter en hyfsat stark avslutning på säsongen ser det ut som om vi kan sluta fyra i tabellen och ta hem bronset. Kan det ses som en okej säsong då med tanke på det lyckade Europaspelet eller är det ändå en förlorad säsong? Förändras betyget om vi trillar ner utanför topp fyra?
Henrik: Allt måste ses utifrån förutsättningarna. Hade Rolle signerat nytt kontrakt i mars så hade nog väldigt mycket turbulens uteblivit och de negativa konsekvenserna eliminerats. Rolle försvann, gruppens dynamik rubbades, idioten sprang in på plan, Gische lämnade, ersättare var inte på plats för Rolle; ja en massa skit på alldeles för kort tid berövade oss från guldchansen.
Utifrån de förutsättningarna är säsongen godkänd, men jag hade gärna sluppit allt mög och vunnit istället.
Christopher: Med tanke på att vi inför den här säsongen egentligen behöll hela guldtruppen, minus Elanga, så känns det frustrerande att vi inte hamnade topp-3. Guld kan man liksom inte kräva - även om jag vet att det ligger i vår kultur - allsvenskan är alldeles för jämn för det. Europaspelet får väl förvisso godkänt, men egentligen har vi bara lyckats med en enda "bragd" där och det var att slå ut ett Rangers som inte varit sämre på typ 101 år.
Micke: Ärligt talat: förutsättningarna inför den här säsongen var i stort sett de bästa med en i huvudsak intakt trupp från guldsäsongen 2010. Ändå så har laget underpresterat och spelat en fotboll som inte kommit i närheten av den vi fick se i fjol. Att det eventuellt blir en bronspeng är ingen tröst. Sen är jag glad över det som Malmö FF visade i CL-kvalmatcherna mot Rangers och hemma mot Dinamo Zagreb, men det gör ingen större skillnad i stort.
Så visst är det en förlorad säsong. Inget snack om saken. Det är omöjligt att vara nöjd.
Filip Helander gjorde succé i sin allsvenska debut. Vad är det som gör att vi blivit så enormt bra på att plocka fram egna mittbackar (Jasmin, Pontus och Filip på sistone), bra på anfallare (Agon och Dardan till exempel) medan vi inte får fram egna mittfältare utan får köpa in dem som unga och forma till dem (typ Ivo, Jille, Durmaz)? Är det en ren slump, eller är det extra svårt att slå sig fram på mittfältet?
Henrik: Jag tycker nog att Gische har gjort ganska bra insatser under en längre period. Vi har även precis skrivit a-lagskontrakt med Amin Nazari som visat enorm potential, precis som Simon Kroon vars avsaknad på rädsla och trötthet nästan förefaller patologisk. Tillfälligheterna har nog snarare att göra med vid vilka positioner det öppnar sig speltillfälle. Hade Dahlin OCH Dusan brutit ryggen samtidigt så hade nog Garaca vuxit med förtroendet, men som reservspelare blir det svårare att nå den utvecklingen.
Christopher: Jag tror mycket ligger i det faktum att fältare, särskilt centrala, är den plats man helst vill ha de stora namnen på. Vi har en fantastisk tradition i MFF av välsmakande mittbanelirare och när vi gick och blev landets rikaste klubb post-Zlatan, så var det där vi började investera. Och då blev det svårt för de egna att gå in och ta platsen. Men det känns som en lite krystad förklaring - egentligen är svaret: jag har inte en jävla aning.
Micke: Det är en svår fråga, men jag tror du har en poäng i detta att det är extra svårt att slå sig fram på mittfältet. Du förväntas arbeta över större ytor och helst sitta inne med såväl offensiva som defensiva styrkor. Du bör ha ett stort fotbollsregister och kunna behärska flera olika situationer i stort sett över hela plan. Det kräver en mer dynamisk spelartyp än vad som är fallet om du spelar som renodlad anfallare eller back. Och sådana spelartyper växer inte på träden. Vare sig i Malmö eller någon annanstans.
Tre matcher på fem dagar och ytterligare en några dagar senare kommer att gå till historien som en av de mer udda händelserna. Likt snömatchen mot Brann och matchen i Lomma finns alla förutsättningar för att detta ska bli en "Jag var där"-händelse. Vilken är den mest udda "MFF-Jag var där"-händelsen du varit med om?
Henrik: Under 2003/2004 bodde jag i Madrid för att lära mig spanska. Jag delade lägenhet med en ukrainare, en brasilianska och ett österriskiskt par (och en Bellman) under en period. Det enda jag hade med mig, utöver kläder och hygienartiklar, var Blådårar 2 på DVD samt min DVD-spelare. En dag kom jag hem till den internationella lägenheten och samlade i soffan satt en ukrainare, en brasilianska och ett österriskiskt par med uppspända ögon och kollade på Blådårar 2.
Efter att de sett färdigt DVDn tittade vi på den gemensamt en gång till och de konstaterade att det är den bästa idrottsdokumentär de någonsin sett. Det säger mycket om kulturen kring MFF!
Christopher: Regnmatchen mot Gefle förra säsongen var faktiskt rätt märklig. Kom 15 minuter försent på grund av att jag avbröt mitt deltagande i en svensexa, blev genomblöt av ett regn som jag inte upplevt på en fotbollsmatch sedan ÖIS borta 1987 - och sen bröts matchen i halvtid. Sen spelades "Ingen himmel är så blå som min" för första gången på stadion. Twistat. Och minnesvärt.
Micke: Det finns ett antal sådana upplevelser, men en av mina favoriter är den första bortaresan mot Hansa Rostock -04 då vi var rejält många på plats trots att det var en smällkall vinterdag och en vanlig sketen träningsmatch. Den underliga förbrödring som skedde på läktarna med Hansas fans var närmast bisarr. Klackarna sjöng varandras sånger och ramsor, byte halsdukar, dansade runt på läktarna i någon slags allmän eufori, skålade med varandra, körde Schuh-Parade, häcklade tillsammans andra lag etc. etc.
Det var ett läktarpartaj som väl varade åtminstone hela andra halvlek. Folk hade bara så förbannat kul tillsammans och alla former av fientlighet lös med sin frånvaro. Jag har aldrig varit med om något liknande vare sig före eller efter den matchen.