Vi tycker om MFF: En spelare kan gå som Bosman på många olika sätt
Äntligen fredag. I panelen den här veckan diskuteras Europa-spelet och spelare som lämnar klubben som Bosmanfall. För tyckandet står veteranen Ole Törner, debutanten och forumskribenten Alexander Michaloff samt inhoppande Fan-tv-gurun Martin Grahn.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Ole Törner
Sportjournalist på Skånska Dagbladet, innan dess på Arbetet, med sydvästskånsk idrott som specialitet och med Malmö FF som brinnande intresse. Bloggar om MFF på Skånskan.
Alexander Michaloff
Son till en far som ofta berättar historier om matcherna ute i Europa 1979. Har en storebror som han nu på äldre dar fått höra tog ut sina frustrationer på honom under året vi åkte ur. Det är därför inte konstigt att han växte upp till att följa MFF och sedan 2004 (bra tajming!) haft årskort till ståplats.
Martin Grahn
Uppvuxen i en musikerfamlij med litet om inte obefintligt sportintresse. Musiker själv och har sedan upptäckten av den fantastiska känslan Malmö FF ger en försökt konvertera resten av famlijen, släkten och alla andra runt omkring en med ett ganska lyckat resultat.
Nollan är spräckt och MFF har tagit sin första poäng i Europa League. Efter en 1-4 förlust nere i Holland spelade MFF 0-0 hemma mot Alkmaar i onsdags kväll. Vari ligger skillnaden mellan tidigare matcher i Europa League då MFF stundtals haft svårt att hävda sig?
Ole: Att man som nya i Europa lär sig mer och mer för varje match är ingen klyscha. MFF börjar nu visa att man dessutom är bra nog för att utnyttja det spelarna lärt sig. Det går snabbare, värderingen i lägena är bättre, presspelet funkar bättre och felprocenten är lägre. Jag tror heller inte att man ska underskatta att det den senaste tiden funnits utrymme för ordentlig träning. Rikard Norling är inte Roland Nilsson, men när matcherna kom tätare än gräshopporna i en Bibeln-berättelse fick han ju väldigt snäva möjligheter att visa det.
Alexander: Först och främst måste jag säga att defensiven i denna matchen var bland de bättre jag sett från Malmö i år (med reservation att jag missat mer än halva säsongen)!
Inför matchen så läste jag liknelser med Holland - Sverige, där Sverige försökte spela ett mer "internationellt" spel och åkte på däng, för att i returmatchen spela mer disciplinerat. Lite tråkigt att använda sig av en beskrivning som redan gjorts, men denna liknelse tycker jag beskriver matcherna mot AZ väldigt bra. Ulrich gjorde underbara glidtacklingar gång på gång, Pontus och Danne kämpade med näbbar och klor (efter en sån här match kommer man sakna Danne!) och Ricardinho sprang som en tok fram och tillbaka. Lägg därtill att Miljan (trots att han gjorde bort sig ett par gånger) stod iväg för ett antal anfall så märkte man hur defensiven var väldigt högt prioriterad inför denna matchen. Visst kan man även lägga märke till att AZ kanske inte var på topp, att offensiven inte riktigt klickade som det skulle (brist på motivation?), så man kan nästan säga att vi hade en bra dag samtidigt som AZ hade en mindre bra dag. Dock ger jag en eloge till tränarteamet som gnuggat på detaljer som inte funkat tidigare!
Martin: Då jag var tvungen att ligga nerbäddad på doktorns order så fick jag "chansen" att se matchen från TV-kamerornas perspektiv istället för som jag vanligtvis gör nere vid sidlinjen. Något som givetvis resulterade i en bättre överblick över matchen. Det som slog mig bara ett par minuter in i första halvlek var hur otroligt disciplinerat vi spelade, framförallt defensivt, och det gällde över hela planen. Alla tog sitt ansvar defensivt, och det var en taktisk triumf från Herr Norling, underbart att se! Jag tror inte att det handlar om att AZ gjorde ett sämre jobb än i Holland, utan det var helt tack vare av att vi hade lärt oss av misstagen, och med en gnutta tur så hade vi gått ifrån matchen med 3 poäng, vi hade ett par vassa chanser med Ponnes nick, och våra båda anfallares skott som smet strax utanför. Ibland ska man bara ha den där extra gnuttan tur.
Efter matchen mot Alkmaar avtackades flertalet spelare som nu lämnar Malmö FF, däribland Agon Mehmeti som spelat tio år i klubben. Han lämnar som Bosman-fall utan att MFF får någon ersättning (utöver utbildningsbidraget) för honom. Hur ser du på detta med spelare lämnar som Bosman-fall och finns det något klubben kan göra annorlunda för att det inte ska bli så här?
Ole: Det är förbaskat naivt att tro att det går att bedriva en verksamhet där klubben hela tiden köper in spelare som Bosman, men aldrig säljer dem som sådana. Agon är dessutom speciell. Han har spelat i MFF länge, alltid varit lojal och är noga att betona att han vill tillbaka efter utlandskarriären. Dessutom har det ju tydligt framgått i år att han helst hade velat undvika att hamna i det här läget. Titta bara hur genuint rörd han blev av hyllningarna vid avtackningen. Agon var värd chansen och de flesta insåg nog att han inte hade fått den om han inte gått just som Bosman. En spelare kan gå som Bosman på många olika sätt. Agon Mehmeti gjorde det snyggt.
Alexander: Man kan prata om "svikare!" "judas" och liknande när spelare går som bosman, speciellt när det är spelare som gått hela vägen genom MFFs ungdomslag, men helt ärligt så har jag väldigt svårt att tycka illa om dessa spelare. Harbuzi var väldigt okänslig i media, det tål att sägas, men jag följer honom fortfarande så gott det går genom turkiska bekanta och kommer välkomna honom tillbaka. Fallet Mehmeti känns lite märkligt måste jag säga. Han har inte riktigt presterat detta året så jag förväntade mig nästan att han skulle förlänga, om än med bara 1-2 år, för att finputsa de sista bitarna innan man tar en utlandssejour. Dock måste jag ändå säga att jag förstår att han tar denna chansen. Vi i Sverige ligger långt ner i näringskedjan trots att det handlar om spelare som har "klubben i sitt hjärta". Han får chansen att gå till en bra klubb i en av de bästa ligorna i Europa och även om han med all sannolikhet nu blir utlånad, så är det ett äventyr som jag gärna unnar honom.
Rent krasst kan jag väl säga att det som saknas i dagsläget, är nog pengar. Med mer pengar får vi ett lättare förhandlingsläge eftersom vi har mer att röra oss med. Man kan skrika efter att sportcheferna måste lära sig att börja förhandla tidigare än vad man gör, och i vissa fall är dessa klagomål befogade, men allt som allt så är det pengar som saknas. Fotbollskarriärerna är inte så otroligt långa, så får man en chans att komma utomlands, spela mot bättre spelare och samtidigt tjäna en större hacka än hemma i kalla Sverige, då tar man naturligtvis denna chansen.
Martin: Detta är ju ett ämne som berör många, och berör många på olika sätt. Men jag tycker verkligen inte man kan bunta ihop alla in i en kategori, det finns dom som lämnar som bosman, och dom som lämnar som bosman. Jag vill inte nämna namn och peka finger, men i fallet Agon, ser jag personligen, inte att han gjort något som helst fel. Här har vi en kille som genuint älskar klubben och fansen, som varit med länge, som har fullgjort sitt kontrakt, hjälp oss enormt till ett SM-Guld, han har gjort precis det som förväntats av honom, och jag blir otroligt ledsen när jag ser och läser vad vissa människor skriver om honom. Agon är för mig en Guld-hjälte, och han kommer alltid vara välkommen tillbaka. Detta är min högst personliga åsikt, och folk har så klart rätt att tycka vad dom vill, men jag känner absolut noll agg, och önskar honom bara all lycka i Palermo och i hans framtida fotbollsliv!
Sen att det blivit som det blivit är ju så klart högst olyckligt, där har säkert både Agon och MFF saker som kunde hanterats bättre.Det händer mycket bakom stänga dörrar som vi aldrig får reda på, det får man inte glömma, det händer säkert saker bakom stängda dörrar som inte ens Agon får reda på. Men jag tycker att det i huvudsak handlar om att klubben måste vara mer på tårna när en spelares kontrakt är på väg att gå ut, man kan inte sitta och vänta in i det sista med att komma med förslag, hade det varit vilket annat jobb som helst så hade också jag förväntat mig att den anställde hade börjat skruva på sig och undra vad som egentligen hände, vill företaget ha kvar mig, eller ska jag börja söka mig efter annat? Det är självklart, man får inte glömma att detta är deras jobb. Sättet dom får in sina pengar på. Man kan inte betala hyran med klubbkänsla.
Nu återstår bara bortamatchen mot Austria Wien den 15:e december innan säsongen är över. Vilket är ditt främsta minne från Europamatcherna det här året och varför?
Ole: Rangers FC i Glasgow! En härlig match både i spelet och inramningen. MFF presterade på topp och klacken var ännu vassare. När jag gick ut från pressläktaren för att knalla ner i katakomberna och skriva ekade sången från andra sidan och när jag passerade en massa gamla uvar - och yngre sådana också - nickade de bort mot MFF-supportrarna, log och tog upp en spontan applåd. Rangers FC var imponerat! Överhuvudtaget var Glasgow en trevlig stad.
Sedan är det ofrånkomlingt att plocka fram Dinamo Zagreb hemma! Kroaterna höll ju på att kissa på sig när Pontus Jansson och company tryckte på den sista kvarten mäktigt understödda av publiken.
Alexander: Eftersom jag bodde i Norge under majoriteten av säsongen, så missade jag bland annat kvalmatcherna till Champions League. Och efter allt jag hört om matcherna hemma mot Rangers och Zagreb, så ångrar jag verkligen det. Så mitt främsta minne kommer faktiskt från hemmamatchen mot Metalist! Inför matchen så gick jag omkring på Triangeln och där såg jag en familj från Ukraina som shoppade. Nyfiken av naturen så gick jag fram och pratade lite, frågade hur lång tid det tog att ta sig till Malmö, hur många som förväntades komma, och hela familjen var väldigt trevliga och man kände verkligen att "hoppas vi kommer ut i Europa fler gånger, så man får träffa på fans från hela Europa!". På väg till matchen så såg jag ytterligare en ukrainare som stod och läste på en karta vilket gjorde att jag trodde att han gått vilse. När jag kom fram och frågade om han behövde hjälp, så ville han mest bara gå runt i stan och se Malmös kultur. Efter att ha stått och pratat med honom i säkert en halvtimme om allt som rörde matchen, så gick jag till stadion. Mitt största minne från själva matchen är nog när vi ligger under med 1-4 och ståplats sjunger och dansar som dårar! Otroligt medryckande som gjorde att jag och min kompis uppe på Roys kände oss tvungna att ryckas med. Även om det var trist att se alla människorna lämna stadion i förtid, så måste jag ändå säga att vi som stannade kvar, vi som hoppade, dansade och sjöng. Vi hade förbaskat roligt trots resultatet! Och bara det, var helt underbart. Så snälla, låt oss spela ute i Europa snart igen!
Martin: Rangers hemma är svårslaget. Jag kan anta att de som var med på Rangers borta tycker den upplevelsen slår allt, att sjunga ut Rangers på Ibrox, och gå därifrån med 3 poäng måste slå det mesta, men för oss som inte var där finns det bara inget som slår känslan av att se Jilles precisions-volley skruva sig in i krysset. Jag har aldrig varit med om en sån adrenalinkick, hela stadion exploderade. Det var nästan samma känsla när vi tog emot Dinamo, men där blandades adrenalinet med en känsla av illamående över att den där tredje bolljäveln aldrig letade sig in, Samba-danskens raketvolly som helt obegripligt inte går förbi målvaktens tumnagel. Det grämer mig fortfarande bara jag tänker på det, jag minns hur jag kände att jag va nära att spy de sista 10 minuterna av den matchen. Men för att återgå till frågan, det utan tvekan bästa minnet från Europa, det är Jilles fantastiska mål mot Rangers, inget snack.
