Vi tycker om MFF: "Det är som Skolavslutning, Lillejulafton och Lönedag på en och samma gång"
Himmelrikets panel tycker till inför premiären och givetvis är det premiärer i allmänhet och synnerhet som behandlas. I veckans panel hittar vi Christopher Overton, Jon Nordström och David Ulfstrand.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Christopher Overton
Legendarisk tidigare redaktör på Himmelriket. Numera främst MFF-tyckare med musikalisk touch.
Jon Nordström
Barnsbens-MFF:are sedan första lagvykortet hamnade i min ägo på Håkanssons Livs vid Triangelen 1976. Några knattelagsmatcher i klubben på meritlistan innan tränarna insåg sitt misstag. Baltförflyttad till Stockholm 1980. Sedan dess maniskt supporterskap på distans som är för sent att bota.
David Ulfstrand
Exil-MFFare boendes i Stockholm och som följt Himmelsblått sen mitten av 70-talet. Är en fotbollsallätare som gärna ser andra lag och ligor även om det riktiga fotbollshjärtat bara börjar dunka på allvar när MFF spelar.
I morgon börjar Allsvenskan med några Kalle Ankagäng och på måndag är det dags på allvar när stora starka Malmö FF gör debut i årets Allsvenska. Barn har julafton, Lars-Åke Lagrell har den 10 januari (Den får ni nog slå upp), Difanello firar förste april året om och fotbollssupportrarna har fotbollspremiären. Hur mycket har du längtat efter denna dag? Är detta årets höjdpunkt, eller finns det något som kan mäta sig om man är fotbollssupporter?
Kåffe: En premiär är en fotbollsälskares absoluta magkittlare nummer ett. Inget går upp mot den där underbara doften av vår och att få börja nytt igen. Det är väl lite som att stå på startlinjen i Sälen och veta att man har 9 tuffa mil framför sig till Mora. Osäkerheten och vissheten slår kullerbyttor i tjocktarmen – och förväntningarna och rädslan har en tungviktsmatch i hjärnan. Första och sista matchen är väl de som kittlar mest, men naturligtvis på helt olika sätt.
Måste dock erkänna att årets premiär kommer väldigt plötsligt för mig. Har inte sett en enda träningsmatch i år och EL-spelet i höstas höll på fram till dess att Lucia stöpte sin ljus. Så väntan har liksom inte blivit så där jobbigt lång, på något sätt. Nevertheless, det känns fantastiskt!
Jon: När den gröna pullovern ännu inte är stickad med garn och ritningen för den kommande Allsvenskan ligger dold under en glödande fez (tllhörande Karl-Erik Nilsson i ett tidigare liv som bazaarmånglare?), ja det är då den självpåtagne kvasistatistikern tittar upp från sitt laguppställningstapetserade gryt och fyller sina näsborrar med doften av mållinjeskrita och svettigt benskydd; uppsspejandes mot ett himmelskt hologram från ett kommande guld och ser att det bär den enda rimliga kulörten... Alltid!
David: Svaret är oändligt enkelt. Det finns faktiskt inget som kan mäta sig med en allsvensk premiär. Känslan av fotboll, massor av fotboll och att man ska få njuta, lida, läsa och insupa allsvensk fotboll och framförallt MFF ända fram till november. Naturligtvis kan man invända att lyckoruset efter bärgat guld 7:e november 2010 var större, men det är en annan sak där också en viss saknad snabbt infinner sig. Så, utan att konstra, allsvensk start är som Skolavslutning, Lillejulafton och Lönedag på en och samma gång!
På tal om premiärer. Vilken premiär är det du minns mest och varför?
Kåffe: Hemmapremiären 2009 på nya stadion, borde man väl egentligen svara. Men den kändes så konstigt surrealistisk. Det var lite som i en dröm, där man känner alla – men där man befinner sig på en obekant och annorlunda plats. Just därför är minna minnen så diffusa så att den knappast kan vara den jag ”minns” mest.
Eller kanske 2004? Året då vi kändes oslagbara redan på förhand – och faktiskt inledde helt oslagbart med två femettor.
Men får faktiskt svara hemmapremiären mot AIK 2001. Kanske för att man vevat Zlatans två mål om och om igen på DVD-spelaren – men den var otrolig. Alla elementen fanns med. Eller, egentligen, Zlatan. Men han är också någon form av ”allt”.
Jon: Som utsocknessupporter har det tyvärr inte blivit så många premiärer på Malmö Stadion och de få jag har sett har inte varit alltför upphetsande. Däremot är ett outplånligt minne 5-2-segern mot AIK på Råsunda 1986. Trots serieguldet 1985 kom denna match att symbolisera det riktiga maktövertagandet för MFF under 80-talet.
Allmänt svårspelade och försvarstunga AIK fick se sig upprullade i snöglopet efter konstens alla regler och Lasse Larsson och Björn Nilsson sprang som furier längst fram emedan Leif Engqvist och Ingemar Erlandsson kom i andravågslavaströmmar gång på gång. På kanterna trollade Anders Palmér och Jonas Thern.Kanske det tråkigaste fotbollsväder, tristaste publikinramning och fulaste gräsmatta jag har sett men bland det vackraste och mest effektiva MFF-spel som har skådats.
Sen, Zlatans två mål mot AIK i premiären 2001. Början på nått nytt, något stort och så hysteriskt skönt efter det svartaste av svarta år.
Sist, MFF-ÖIS 2009 på vår nya arena (ok jag vet att det inte var allsvenskpremiär men det var premiär i alla fall). Jag får fortfarande ståpäls och ögonen blir fuktiga när jag tänker på Bo Larssons avspark den dagen. Samtliga närvarande, gamla, unga, kvinnor, män, åldringar, barn och jag ger mig fan på att även tamduvorna runt stadion reste sig upp och applåderande, skrek och visslade av lycka över att se vår störste genom alla tider äntra plan. Då och där, Vi är MFF större kan ni aldrig bli!
På måndag kommer alltså Gefle på besök. Detta Pelle Olssons Lakejer som vägrar åka ur och vägrar att bli någon slagpåse. Vad förväntar du dig av Norlings mannar på måndag? Hur viktig är en seger i premiären?
Kåffe: Har för mig att jag läst någon statistik att en allsvensk segrare typ aldrig förlorar sin inledningsmatch. I alla fall inte de senaste 10-15 åren. Sen är ju statistik lika mycket värd som Lolo Chankos kontraktssignaturer, men det kan aldrig vara bra att inte få en bra start. Att Gefle ska sno med sig poäng på måndag ser jag som högst osannolikt. De må vara obehagliga hemma i Norrland, men på stadions gräs hämtar de sällan hem några lagrar.
Men tror heller inte på en målexplosion – det blir försiktigt, men stabilt. 2-0, kanske? Andra målet på hörnnick av Sudic.
Jon: Jag förväntar mig något liknande som 1986 med en ny Thern i laget, en farlig anfallsduo och ett yttermittfält som i sina bästa dagar kan förvandla ouzo till brännvin. En bra start med en smärre islossning kan bli guld värt för MFF.
Det parodiskt försvarsinriktade Gefle (som knappt ens börjar anfalla på hemmaplan med 0-3 i baken) blir en perfekt värdemätare för hur Rikard Norling lyckas skapa ett lag som inte bara är duktiga på rakt omställningsspel utan även förmår förvandla de där 4-5 potentiella oavgjorda skitmatcherna till förlösande uddamålssegrar som brukar skilja mästaren från andraviolinisten i en lång allsvenska.
David: Jag vill se ett MFF fullt av attityd och vilja à la 2012, och att det sömniga 2011 är bortstädat en gång för alla. Jag vill se ett löpvilligt och intensivt MFF med snabba passningar och fullfart i alla aktioner. Jag vill se tuffa, ärliga tag i backlinjen och fantasi framåt där viljan att göra mål övervinner rädslan för att ta en extra löpning. Jag kräver att alla VILL vinna. Blir det sen förlust så är det som livet i stort, bara att borsta av sig skiten, resa sig upp ur leran, torka snoret från näsan och så “po det igen” i nästa omgång.
Det finns inga om och kanske utan det är bara att ta sikte på den vackraste och grönaste av gröna gräsmattor och konstatera “Alea iacta est”!
