Alla föds ljusblå: Gunnar Bernstrup
Idag inleder Himmelriket sin nygamla serie Alla föds ljusblå. Först ut är Gunnar Bernstrup. Han är en mångsysslare av rang inom nöjesvärlden och nedan berättar han hur han sent omsider blev himmelsblå och om när Eric Persson en dag ringde honom.
Alla föds himmelsblå …? Om det nu är så, tog det nästan 13 år för mig att upptäcka det. Onödigt lång tid kan man tycka och jag är den förste att hålla med. Men omständigheterna och förutsättningarna var nu sådana som de var och det är inget jag kan göra något åt i efterhand.
Jag föddes och växte upp i Lund. Där spelade ingen fotboll. Ingen vi kände i alla fall. Vi lekte med våra bilar och vi lekte indianer och cowboys, fäktades med träsvärd och ritade och ritade dagarna igenom. På somrarna grävde vi dessutom i sandbankarna på en strand vid Skälderviken. Ingen av kamraterna ägde en fotboll men ännu fler leksaksbilar.
Pappa hade själv idrottat men tog aldrig oss småbröder på match. Jo, en gång på Lunds Centrala idrottsplats när Lunds BK spelade och pekade på en spelare som var särskilt duktig. Det måste ha varit “Kajan” Sandell som sen gick till Malmö FF. Utan vår vetskap.
När familjen sen flyttade till en lägenhet på Köpenhamnsvägen i Malmö och det gällde att hitta nya lekkamrater, bytte våra jämnåriga Alfabilder med varann och några drog ner sina kortbyxor till knäna och imiterade “Nana” – Jan Ekström – som då höll på att slå igenom. Inte blev vi klokare för det. När vi började komma in i gemenskapen hade det kanske kunnat ske.
Men då flyttade vi igen. Så bodde vi två kvarter från Malmö Idrottsplats, men inte kom vi närmare fotbollen för det. Första gången jag tog mig till idrottsplatsen var det för att kasta spjut. Jag hade fått ett sådant under sommaren och kastade förbluffande långt.
Men inte fick jag kasta spjut. Jag fick springa löparbanan runt som alla andra. Det var tråkigt och jag ledsnade snabbt. Och inte tog pappa med oss på matcherna, möjligen morbror Gösta när han var på besök. Men vi såg hur gatorna fylldes med parkerade bilar när det var match.
Vi väcktes först sommaren 1958. VM-sommaren. Då började vi fatta. Och vi bildade vår eget lag, BK Star, som mötte storheter som Höken, BK Stjernan och Björhagens IF och spelade seriematcher på Vajbystrands idrottsplats. Jag upptäckte att jag kunde skjuta hårdare än de flesta. Upptäckte tidningen Rekord och började läsa på. Snart nog gjorde vi inte annat än spelade fotboll. På Borgarskolans gård eller på Mariedals idrottsplats.
I april 1959 såg vi vår första allsvenska fotbollsmatch, MFF – HIF. 1-1. Och vi insåg att via var “Blåa”. På den tiden kunde vi se match varje söndag. “Di Gule” spelade ju också allsvenskt, men vi var blåa. Skolarbete och läxor var något sekundärt. Jag skulle bli fotbollsspelare.
Jag var trots allt en blyg påg från Lund och min respekt för MFF var enorm. Jag hade en klasskamrat som spelade i ett av pojklagen och jag tyckte mig förstå att där fanns det endast plats för fenomen.
– Ah, du skulle ha kommit till oss. Vi hade öppen famn, sa Kjell Rosén när jag lärt känna honom långt senare. Enda gången jag vågade antyda min längtan var när målvakten Tore Svensson var hemma hos oss. Han sålde en Volvo Amazon till föräldrarna. Sådana affärer gjordes inte i en handvändning. Tore skulle hjälpa mig. Men det glömde han snabbt bort när affären var klar.
Jag stod utanför omklädningsrummet efter matcher och träningar och samlade autografer, men närmre än så kom jag inte.
Så drog en kamrat med mig till en “gul” träning. Ve och fasa! Jag spelade en match men trivdes inte I den råa och nypubertala miljön. Och jag var ju blå. Jag läste och samlade allt jag kunde komma över och såg varje match, grät när laget förlorade men flög oftare bland molnen. Men fick inte chansen att dra på mig den himmelsblå tröjan.
Så upptäckte jag gitarren, sökte mig till andra estrader och kunde inte satsa på fotbollskarriär. Men spelade vidare så fort möjlighet fanns. Sprutade in mål i “storklubbar” som FK7, Fältets Herrar, BK Rustan, SVT, SEB (!) och en kort period i Evesham United. Och i takt med radio- och TV-karriären öppnades också nya möjligheter. Bengt Bedrup ringde och jag blev fast medlem i TV-laget i många år. “Stor Grabb” till och med. Fick spela med och möta nästan alla hjältar: Ralf, Ronnie, Gren, Gunnar Nordahl, Torbjörn Nilsson, Ove, Benno … många!
Min skivdebut gick i ljusblått. Jag var med (motvilligt) i en vistävling på Kramer. Skrev en låt till MFF, delade in publiken i sittplats och ståplats och drog igång. Det blev succé och skivan släpptes i samband med en premiärmatch när “vi” mötte Elfsborg (1-0) och jag fick sjunga inför 13 tusen åskådare!
Jag hade fått kontakt med Eric Persson och var inte förvånad när han ringde en dag. Men jag blev. Det var inte mig han ville prata med utan med Eva. Min fru. Eric tålde inte att IFK hade stans bästa damlag och ringde då lagets bästa spelare för att berätta för henne att hon borde spela i MFF i stället. Så blev det och den resan blev både lång och framgångsrik.
Vi kom in i MFF-familjen och följde matcherna på ännu närmre håll. Umgicks med Bob och spelade squash, deltog på muntra möten och jubileumsfester. Jag stod på scen tillsammans med Stellan Sundahl och Mikael Neumann vid olika arrangemang, jag värvades av Tord Grip att skriva i programbladet. En säsong var jag även speaker. Det var inte min grej.
Jag fortsatte spela fotboll. I Limhamns IF:s osannolikt framgångsrika Oldboyslag och tog med råge igen de första 13 åren då jag inte visste vad fotboll var. Spelade min sista match som licensierad spelare när jag fyllt 60. Lite väl länge, berättar kroppen.
Men det bästa till sist. Åke Larsson, den gamle centerhalven, ringde en dag på 80talet om ett uppdrag för MFF:s Guldlag. Betalning? Du blir invald som medlem i laget!
Så det blev MFF ändå. Spel med Krister, “Nana”, “Klumpen” och alla de andra. Fick känna andan och det var tufft och svårt, men det var roligt. Vilka resor vi gjorde! Till Kanarieöarna, Florida, Göteborg …
Vid ett tillfälle skulle guldlaget möta jubilerande KvP:s stjärnlag med bland andra. Ronnie Hellström i mål (honom kände jag väl som centerback i TV-laget), bröderna Leback och en rad andra gamla stjärnor. Ett återbud gjorde att jag fick hoppa in som högerback i Stjärnlaget. Mot mig hade jag Crister Malmberg (guld 1967). Han kom ingen vart. Efter matchen frågade en arg Kristensson:
– Varför spelar du inte lika bra när du spelar med oss?
– Tja. Debutantnerver går inte över i första taget.