Alla föds ljusblå: Fernando Concha
Han har uppträtt på musikal- och operascener i många olika länder, han har skapat fler flaggor än han minns, han sjöng på vårt stadions invigning, i supporterkretsar kallas han för Feffe, och idag skriver han exklusivt för Himmelriket. Mina damer och herrar, vi ger er Fernando Concha.
Året var 1983, jag gick i första klass på Österportskolan i Malmö första gången som jag besökte stadion och såg Malmö FF möta IFK Göteborg. Jag minns inte resultatet på matchen och säkert hade jag ingen aning om att detta var starten på en livslång kärlek till det ljusblåa laget från min stad, staden jag föddes i och som såg mig växa upp.
Jag minns den märkliga känslan inombords när jag lämnade stadion efter det första besöket. Jag var fast! Nu fanns det ingen återvändo.
Nu började mitt intresse för flaggor och banderoller. Astrid, vår syslöjdslärare på skolan måste ha blivit galen på mig med alla rullar ljusblått och vitt tyg som jag skulle ha för att sy flaggor. Små flaggor, stora flaggor, gigantiska flaggor, vissa blev finare än andra, men det var ju MFF-flaggor!
Åren gick och på högstadiet började jag på Dammfriskolan som turligt nog låg nära stadion och naturligtvis var stadion platsen man besökte på raster och håltimmar. Att stå utanför grindarna på skoltid och titta in på folktomma läktare var som balsam för själen, ”snart, till helgen är det match! Då ska flaggorna och banderollerna hängas på staketet på kortsidan under ljustavlan!”
Åren gick och 80-talet var till ända och de legendariska 5 seriesegrarna i följd var ett faktum, flaggorna hängde där dom skulle, Paw-Paws tuta ekade som vanligt på stadion, besöken hos Doris på MFF-shopen var täta, Blå Radion gick för fulla muggar hemma och spelades in på AGFA kassettband och Malmö FF vann allt som gick att vinna. Med andra ord var allt i sin ordning och som det skulle, vi var bäst, vi var mesta mästarna, vi var Malmö FF.
Det jag inte visste var att nu väntade kärvare tider, det miserabla 90-talet stod för dörren och nu sattes kärleken på prov. Resultaten började sina och samtidigt gjorde också ett hockeylag från Malmö entré och stal uppmärksamhet och publik. Något var fel, väldigt fel!
Så här dåligt kunde det inte vara?! Med avund och ilska såg jag och några till hur AIK tog SM-guld på vår arena och hur deras supportrar tog över våra läktare. Detta blev startskottet för något väldigt stort och 1 november 1992 bildades dåvarande Edwards Pack som jag naturligtvis blev medlem i och vi bestämde oss för att det aldrig mer skulle inträffa att ett annat lags supportrar skulle inta vår stadion som de gjorde den där höstdagen 1992. Den lilla supporterklubben kämpade i motvind med dåliga resultat, sinande publiksiffror och skeptiskt bemötande.
90-talet visade sig bli ett extremt ångestfyllt årtionde med spiken i kistan 1999 med den förödmjukande degraderingen. Det var molnigt, regn, 2000 på läktarna, ”avgå Zetterlund”-ramsor, förluster och depp. Det var 90-tal.
Men det fanns också ljuspunkter mitt i all ångest. Vi i den lilla klacken kämpade vidare och utvecklade en fin vänskap som lever än i dag. Det var långa bussresor hem efter hemska förluster, vi grät tillsammans på läktarna, liggplats på Ullevi, havrefrastifo, dopp i McDonalds bollhav och några gånger skämtade vi bort eländet med partyresor med urholkade kokosnötter med grogg och paraplydrinkar bara för att orka med eländet. Humorn var alltid hög trots misären på plan.
Detta var en internet- och mobilfri epok vilket gjorde att saker hölls internt på ett annat sätt än vad som görs idag och ni som var med på Ljungskileresan och festerna på Café Support förstår nog vad jag menar. Folk såg nästan ner på oss som om vi vore varelser från andra planeter när vi gick hem med tunga steg och nedsänkta huvuden efter ännu en förlust med halsduken i handen, det var vi mot de andra.
Bar man en MFF-halsduk på stan eller kom till stadion med en hög banderoller som skulle hängas upp var man en märklig person som möttes med skepsis. Nu i efterhand kan jag tycka att vi ibland även blev negativt bemötta av personalen som jobbade vid insläppen på stadion.
Även om resultaten inte gick vår väg gjorde vi på läktarna ett gigantiskt jobb, vi stöttade otröstligt i ur och skur och sådde fröet till de himmelska höjder publiken på stadion idag kan visa upp. Vi introducerade tifoverksamheten på stadion och det tog ett tag att få folk att förstå att pappret de fick i sin hand inte delades ut för att vika flygplan.
Vi gjorde banderoller och flaggor för fri hand utan dagens tekniska hjälpmedel och skrev ramsor som än idag sjungs på läktarna. En rolig anekdot är att ramsan som idag sjungs på läktarna med ett inslag med ”fotbollskväll” skrevs av mig och min bror som då spelade i laget.
Nu i efterhand är jag oerhört stolt att ha varit med under de tuffa åren och att jag inte svek mitt lag. Vi som var en del av den lilla klacken under den tiden har en speciell relation till varandra idag. Vi vet vilka vi är.
Mitt flagg- och banderollintresse har inte avtagit och idag har det utvecklats till en behaglig och avkopplande sysselsättning då jag sitter och skissar på olika banderollmotiv.
(Flaggorna är Fernandos senaste, fotot är taget inför Djurgården-Malmö FF)
Även om supporterskap till stor del handlar om att kastas mellan hopp och förtvivlan och att många gånger känna raseri, eufori, lidelse, glädje eller sorg, tror jag att det är väldigt viktigt att ha intressen i livet och känna passion.
Ytterligare en sådan passion är musiken som haft en central plats i mitt liv och 1998, endast 22 år gammal fick jag anställning som sångare på Malmö Stadsteater. Jag jobbade i tre år på teatern och fick lära mig att arbeta med regissörer, dirigenter, orkestrar och skulle snabbt lära in olika sorters musikstycken på kort tid. Jag fick sjunga mindre roller i olika uppsättningar och åren på teatern är en tid som jag nu i efterhand ser tillbaka på med mycket kärlek och värme.
År 2001 började en ny etapp i mitt liv då jag flyttade till Stockholm för att studera sång på Operahögskolan och nu har det gått 16 år sedan jag flyttade till huvudstaden och det blev min hemmabas. Saknaden efter Malmö FF och vännerna på stadion, försnacket på Möllan och den gemensamma promenaden genom den gröna parken, är enorm men trots detta har kärleken till föreningen och laget inte på något sätt svalnat, tvärtom har den växt sig ännu starkare.
Under barndomen hade jag ett kassettband med Agaton Band som spelade MFF-sånger och i min fantasi fanns en dröm om att en dag få sjunga något MFF-relaterat och 2009 blev drömmen sann.
Jag blev jag tillfrågad om jag var intresserad att sjunga på invigningen av vår nya stadion och naturligtvis var svaret ett stort ja. Mitt ljusblå hjärta klappade och jag kände lycka. Detta var viktigt.
Som vi alla vet är det ibland omständigheter, hårt arbete och en gnutta tur som styr våra liv och denna kombination visade sig stämma in när det gällde invigningen. Jag var då engagerad i Köpenhamn och sjöng en av huvudrollerna i The Phantom of the Opera. Vi spelade 7 föreställningar i veckan med utsålda salonger och hade endast måndagarna lediga. Föreställningarna ställdes ALDRIG in och man fick ALDRIG under NÅGRA omständigheter ledigt.
När jag fick förfrågan om att sjunga på invigningen visade sig denna ligga på en måndag och jag kunde tacka ja, hade invigningen varit en annan veckodag hade det inte blivit som det blev. Invigningen följdes sedan av föreningens 100- års jubileum och SM-guld, vilket ledde till olika tv- och radioprogram och allt inom en relativt kort tidsperiod. Detta tror jag ledde till att hymnen inte hann svalna eller rinna ut i sanden.
I denna veva fick jag även motta en rad olika priser och stipendier, bland annat ett pris av Kung Carl Gustav och en fond som Drottning Silvia instiftat. Jag fick även ett värdefullt stipendium från Bengt Madsens kulturfond för att kunna förkovra mig med studier utomlands.
Vi MFF:are är klubbens ambassadörer och vart jag än befinner mig försöker jag alltid med stolthet och respekt visa att jag är MFF:are. Min malmöitiska har efter alla år utanför Malmö självklart inte klingat av och jag varken kan eller vill tala på något annat sätt.
För många av oss MFF:are har supporterskapet till föreningen och laget kommit att prägla oss på djupet, vi lever dagligen med laget och föreningen har fått en naturlig plats i våra liv. Jag är övertygad om att vi nu går igenom en av våra storhetsperioder som kommer gå till historien och den småkaxiga malmöitiska mentaliteten som genom alla år krönt framgångar både i Sverige och utomlands kommer att leda oss till en tredje stjärna.
Allt är i sin ordning och som det ska vara, vi är bäst, vi är mesta mästarna, vi är Malmö FF.
