Alla föds ljusblå: Håkan Malmström
Håkan Malmström är en legendarisk sportjournalist på Sydsvenskan. Enklare än så går det inte att beskriva dagens skribent. Här berättar han om sin egen korta karriär i MFF, varför så många faktiskt har legat bakom målet på IP och vad "Hövdingen" skulle ha tyckt om rubriken.
Tyvärr är inte rubriksättningen korrekt för oss som föddes för ett bra tag sedan. Då var Malmö fortfarande uppdelat i ”blåa” och ”gula”. Det var nästan något av ett lotteri var man hamnade, eftersom när mitt fotbollsintresse vaknade var ”di gule” antingen ett topplag i näst högsta serien eller låg i allsvenskan.
Jag hamnade rätt, tack vare morbror Eric. Min far hade inget större intresse för fotboll, eller rättare sagt, han saknade det helt. Men så kom morbror Eric söndagen den 25 april 1954, när jag var åtta år, och frågade mina föräldrar om han fick ta mig med på MFF:s match mot Elfsborg.
Den gången fick jag stå bland de vuxna. Ärligt talat såg jag inte så mycket, vilket inte gjorde mycket eftersom jag inte riktigt förstod vad som hände. Men varje gång det jublades så tittade jag upp mot resultattavlan (Eterna-tavlan som vi kallade den, eftersom det stod så) för att se om det blivit mål.
Det hade det ibland. Tre gånger till och med, två mål av Kajan och ett av Klumpen. MFF vann med 3-0.
Jag tror att jag redan till nästa match enrollerade mig bland de ungdomar som låg bakom målen. Vi var riktigt busiga och skrek ”åhej” när motståndarmålvakten skulle göra inspark.
På senare år har det ironiserats över att flera tusen måste ha legat bakom målet, först Gripen Bengtssons och sedan Tore Svenssons. Men till dessa snävt tänkande människor ska påpekas att handlar om en tjugoårsperiod. Och vi var stora barnkullar på den tiden, födda tidsmässigt runt andra världskrigets slut.
Med sådana nya förebilder ville man själv spela boll också. Utanför mitt barndomshem på Göingeplan fanns en jättestor gräsmatta. Den hade bara ett fel. En stor skylt där det stod ”Gräsmattan får ej beträdas”.
Understundom gjorde vi det ändå. Men då riskerade vi att bli upptäckta av en cyklande vakt. Han hade skärmössa med Malmö stads vapen och inte bara körde bort oss, risken fanns också att han skulle konfiskera bollen.
På gården fick vi inte heller ha boll, så vårt lufthål blev en obebyggd plätt på Lantmannagatan. En kullrig bit mark, men där fick vi åtminstone lira. Två mössor till stolpar och så var det igång.
Det varade dock bara ett par år. Sedan kom stora gräsmaskiner och förstörde vår fotbollsplan. Påhlssons bageri skulle bygga där. Numera heter det Pågens och ligger kvar på samma ställe. Under många år har jag haft svårt att köpa Pågens artiklar. Nåt straff ska dom ha.
Man ville ju se ut som en fotbollsspelare också. Att köpa en riktig fotbollströja fanns inte på kartan, men framför allt inte i affärerna. Detta var långt, långt innan klubbarna började sälja souvenirer.
En kortärmströja med blixtlås i halsen fick duga. Helst skulle den vara blå. Men för att känna sig som en fotbollsspelare skulle man naturligtvis ha nummer på ryggen. Dessa siffror, som mor fick sy på, kunde man köpa hos Nilssons sport på Bergsgatan.
Jag hade tänkt mig att låtsas spela vänsterytter, eftersom det krävde att man var bra med båda fötterna. Vänsteryttern hade alltid nr 11.
Problemet var att siffrorna såldes styckevis. Så nr 11 innebar två siffror och skulle alltså bli dubbelt så dyrt. Därför fick jag nöja mig med nr 9, som Kajan hade.
Organiserad fotboll i förening förekom inte på den tiden förrän man var runt 14 år, det var den yngsta åldersgränsen.
I just den åldern arrangerade Malmötidningarna Sydsvenskan och Arbetet skollagturneringar. Det var där MFF hade sina spioner och plockade till sig de främsta talangerna. Bosse Larsson upptäcktes på det viset.
Och det var höjden av lycka när MFF:s gamle guldback Arne Månsson kom fram till mig efter en sådan skolmatch och frågade om jag ville prova att spela i MFF:s pojklag 3. När jag debuterade någon vecka senare var jag naturligtvis stolt som en tupp. Som ovan nämnts kunde man inte köpa klubbtröjor, men nu fick jag dra på mig en tvättäkta MFF-tröja.
Vi spelade på en plan upp mot Stadiongatan, men på väg till match sprang jag runt och späckade med min MFF-tröja runt alla närliggande planer. Med förhoppningen att någon skulle se mig i en riktig MFF-tröja.
Mina insatser på planen hedrade knappast det stolta MFF-emblemet, så på våren året därpå fick jag besked om jag kunde sluta komma på träningarna. ”Vi vill inte ha dig här.”
Ett mer burdust sätt kan inte tänka sig. Brukar tänka på den situationen när curlingföräldrarna i dag kräver att alla ska vara med, helst i MFF.
Inte hade jag det så mycket bättre som supporter heller. När jag debuterade bakom Tore Svenssons mål hade MFF nyligen tagit sitt femte SM-guld. Det hann jag inte uppleva och det skulle dröja elva år innan det hände för min del. 1965 fanns jag på plats och fick vara med om mitt första guld när MFF säkrade segern i sista omgången mot Göteborg.
Inte visste jag det då, men det var min sista match från ståplats. Redan säsongen därpå tog jag plats på pressläktaren. Även det en euforisk upplevelse i höjd med när jag värvades som spelare.
Från den positionen har jag nu varit med om ytterligare 14 SM-guld, även om jag föredrar att räkna de 17 allsvenska seriesegrar som jag skrivit om i Sydsvenskan.
Därom finns naturligtvis massor av historier som kan berättas, några som inte kan återges, men jag minns när jag intervjuade Eric Persson första gången. Då hade inte du-reformen slagit igenom, utan man använde ”herr Persson” eller ”ni” när man talade med Hövdingen.
Om Eric hade skrivit i den här spalten, han var en suverän stilist, så hade även han reagerat på rubriken: MFF är inte ljusblå – utan himmelsblå!