Alla föds ljusblå: John Taylor
Miljonpublik har sett honom i SVT:s "Trädgårdstider" och alla som gått runt i Slottsträdgården i Malmö har kunnat se hans färdigheter som trädgårdsmästare. John Taylor föddes i England men som han själv säger: "Alla föds ljusblå, det tar bara lite olika lång tid för oss att upptäcka det." I dag skriver han själv om hur det blev så.
Jag var på ett scoutläger söder om Sheffield på 70-talet. Eller norr om Nottingham, det beror på hur man ser på det. Utanför Retford. Minns jag rätt så var det en vacker sommarkväll och jag hade förberett tälten för de andra som skulle komma dagen efter. Vi hade det ganska fritt och de äldre pojkarna hade en radio i gång med Europacupfinalen.
Året var 1979, och det var Nottingham Forest mot Malmö FF.
Jag hade lite koll på europeisk fotboll. Jag läste resultaten varje helg och visste vilka som spelade. Det var förstås som en annan värld som jag aldrig skulle få uppleva eftersom Sheffield Wednesday då låg i gamla division 3. Och även om hoppet fanns med nye managern Jack Charlton var europaspel inte att tänka på.
Men en kall höstkväll borta i Bolton (0-0) kan jag minnas liknar kvällen i Helsingborg under hösten 2013. Det helt galna firandet genom åren på gamla kurvan eller nuförtiden på norra stå har samma underbara känsla som segrar på Hillsborough, eller i Rotherham, Mansfield och West Ham.
Förlusterna mot alla svider lika hårt: Bury, AIK, Exeter, Göteborg, Chesterfield och Häcken. Alltid samma tomhet men samtidigt en känsla av harmoni eftersom jag måste rannsaka mig själv och ställer frågorna. ”Ska det kännas så mycket? Ska jag lida så här? Är detta ett normalt beteende?”
Att allt känns så hopplöst ett tag tills man konfronteras av en annan verklighet och andra människor som behöver mig såsom jag behöver dem. Då kan jag börja känna mig ”normal” igen och inte totalt kroppsligt och psykisk påverkad av en bottenlös kärlek som tar oändligt mycket på krafterna.
Min första match i Malmö var 1992 och kan ha varit sömnpillret 2-2 mot GAIS. Jag åkte alltid med en fransman som jag lärt mig svenska med, ute i Rosengård. Dit cyklade vi varje dag. Sedan cyklade vi till Lindängen för träningar och runt hela Malmö för att spela match. Det var genom att cykla till alla möjliga planer jag lärde mig Malmö, utan och innan.
Några år på landet med småbarn innebar färre matcher men jag åkte in ändå då och då. Upptäckten att jag hade blivit ljusblå kom under dessa år, de svåra åren på 90-talet. Självklart följde jag Wednesdays resultat och var glad när det gick bra. Men bara glad. Att hoppa upp och ner i nittio minuter, att skrika, vråla, sjunga, krama och kramas och känna den enorma lyckan när bollen sugs in av nätet måste jag uppleva tillsammans med andra. Det är för abstrakt annars och lidandet har gjort glädjen djupare.
Jag står med stockholmare, gotlänningar och bosnier. Alla är vi Malmöiter. Alla har vi blivit ljusblåe. Vi hade kanske kunnat bli något annat fast det tror jag inte egentligen. Jag tror vi älskar vår stad och klubben enar oss i den kärleken precis som andra människor enas runt deras klubbar på ett positivt och inkluderande sätt, inte negativt och exkluderande som en del media skriver så gärna och så ofta.
Kaoset, röken, dimman, ljuset, sångerna, målen. Inramningen för alla fotbollsmatcherna jag har sett sedan tidigt 70-tal är som en roman som aldrig tar slut där texten ännu är svart, men där sidorna inte längre är vita. Ljusblå föddes jag.