Lagbanner
Alla föds ljusblå: Oscar Carlén

Alla föds ljusblå: Oscar Carlén

Oscar Carlén var kanske Sveriges bästa handbollsspelare och ett firat utlandsproffs när flera knäskador till slut gjorde att han fick ge upp sin framgångsrika karriär. För Himmelriket skriver han hur han då, som ett sätt att bearbeta sorgen, bestämde sig för att äntligen följa och stötta Malmö FF, något han inte hann med som proffs.

Oh så skönt o va Malmö!
Oh så skönt o va blå! 
Att alltid blicka från ovan - på lag nummer två! 

 
Jag vill börja med att gratulera alla mästare där ute. Framför allt spelare och ledare - men jag syftar också på sponsorer och supportrar som alla varit en viktig del på resan till att bli Sveriges mest framgångsrika förening. 
 
I tider av guld ska de snackas guld, Karr! Min krönika kommer därför att handla om några av mina minnen och upplevelser från Kevin Travels första gemensamma guldsäsong och framförallt den säsongens guldmatch. Beträffande K.T så är det sammantaget en brokig men fantastisk skara pågar vars gemensamma nämnare är Malmö FF och livets goda (läs öl) vilket resulterat i att vi tillsammans spenderar ett oförklarligt stort antal timmar varje år på att vara på plats när di blåe spelar boll. Tänk vad man värdesätter passion och gemenskap!
 
2013 var året då misären i min egen idrottskarriär nådde sin kulmen. Efter multipla knäskador tvingades jag att ta mardrömsbeslutet att avsluta min handbollskarriär endast 25 år gammal. I augusti 2013 flyttade jag och min flickvän hem till mina föräldrars grannars gästlägenhet i Öja, fem kilometer utanför Ystad. Det var starka kontraster till våra fem år av proffsliv i Tyskland.
 
Jag kommer starkt ihåg tiden som präglad av tomhet och jag minns att jag hade en känsla av att livet gick bakåt. Dock så bestämde jag mig snabbt för att bearbeta depressionen genom att fylla mina dagar med saker som jag längtat efter och inte hade kunnat göra under mina proffsår utomlands. En av de sakerna var att följa Malmö FF. 
 
Efter en fantastisk resa men med ett miserabelt resultat mot Swansea i Wales såg jag 17 av 18 matcher under hösten 2013 (missade Sävedalen borta i Svenska Cupen). Giftet handboll ersattes därigenom av det lika beroendeframkallande giftet fotboll. Glädjen i att fortsätta tävla, vinna och tillhöra ett lag var en av lockelserna som jag tror många läsare förstår och kan känna igen sig i. 
 
Men en annan sak som jag har kommit underfund med som lockar mig att gå på fotboll är att man tillåts vara enögd, trångsynt och naiv för en stund. Något som dagens PK-samhälle sällan tillåter. Genom fotbollen kan jag leva ut och uttrycka vad jag känner för stunden utan att för den delen känna mig kritiskt granskad av grannen bredvid.
 
På det sättet fungerar fotbollen och livet kring den även som en viktig ventil i min tillvaro, och det är en av många anledningar till att jag älskar att åka på fotbollsresor med vännerna i K.T. Kärlek till er. 
 
Nåväl, åter mot guldet. Efter en stark höst kunde vi säkra guldet borta mot Elfsborg i den tredje sista omgången. Säsongen 2013 var vi sju personer i K.T. som planerade bortaresor ihop. Eftersom det luktade guld skulle samtliga åka upp till Borås, vilket innebar minibuss och ett par goa på vägen upp. Att det dagen före hade utfärdats en klass 3-varning på västkusten var inget som bekom oss. Istället ekade ”Fångad av en stormvind, natt och dag, vi ska till Etage idag!” i stormbyarna på E6:an i norrgående riktning.
 
Skrockfull som jag är drog jag dessutom på mina lederhosen som jag hade burit på matcher under hösten med strålande resultat. Tio grader, storm och spöregn påverkar inte mitt klädval på matchdag och inte fan fryser man om benen heller? 
 
Väl uppe i Borås fick vi se Gische sätta spiken i guldkistan med sina två mål. Det första i nättaket, precis framför bortasektionen, sitter fortfarande kvar på näthinnan. Guldyran efter matchen bjöd, förutom på obligatorisk planstormning och insamlande av diverse guldminnen (läs hörnflagga), även på ett par härliga glidtacklingar på den våta plasten. 
 
Hemresan är att betrakta som ett enda långt glädjerus. Extra långt till och med eftersom E6:an var avstängd och vi fick köra sicksack mellan nedfallna träd längs småvägarna på västkusten. Vi kunde inte ha brytt oss mindre särskilt eftersom vi har en sjukt rutinerad chaufför i K.T. 
 
Efter hemkomsten till Malmö vid sisådär halvtre-tiden infriade vi ditresans löfte när vi tog festen vidare till den klassiska Malmöklubben Etage. Där trillade det in en nätt beställning på sjutton öl, sjutton shots och sjutton groggar varpå bartender undrade om vi var sjutton personer. ”Nej, men vi har sjutton guld” var ett svar man bara älskade att ge.
 
Vi behövde inte hälften av dom enheterna efter en hel dags guldkrökande kan jag lova.
 
Kvällen avslutades med att jag hamnade bredvid Johan Dahlin i baren på ovanvåningen av Etage. Johan var förvånansvärt handbollsintresserad och efter en tids samtal kom vi fram till den briljanta idén att vi skulle byta tröjor. Diskussionen löpte vidare i bar överkropp inne på klubben och efter ett tag så föll det sig som så att vi också signerade varandras nakna bröst. Ett märkligt beteende kan vissa tycka, men ett helt vanligt malmöitiskt guldfirande säger jag. 
 
Sicken dag, sicka vänner, sicken klubb!

Oscar Carlén2017-11-16 08:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF