Amin Nazari - på gränsen till ett genombrott
Med utgångspunkt i en intervju från 2011 träffar Himmelriket Amin Nazari för ett samtal om att slå igenom, och vad som faktiskt hände.
För drygt tre år sedan, i april 2011, hade tidningen Matchdax ett temanummer om talanger. Alla skribenter fick själva välja en spelare i varsitt allsvenskt lag som vi trodde hade det där lilla extra för att slå igenom. Om inte med dunder och brak, så i alla fall att ta sig in i A-truppen och framöver göra avtryck.
För mig var valet enkelt. Det var så många som redan hade lyft upp den här killen till skyarna, som förutspått en lysande karriär; jag ställde mig i kön och tänkte att om några år, kanske runt 2014, kommer jag att vara stolt över att vara en av de som fick chansen att prata med supertalangen medan det fortfarande fanns möjlighet till det. Utan att agenter eller utländska proffsklubbar lade sig i vill säga.
Det blev inte riktigt så. Det blev förvisso en intervju, men det blev inte mycket med en utlandskarriär.
När jag skickar Amin Nazari ett sms om han har möjlighet och lust att ställa upp på en intervju, kommer svaret blixtsnabbt: ”Absolut!”. Det första som sen slår mig när vi lite senare på eftermiddagen pratar med varandra är att den ordknappe och blyge 17-åringen (han skulle fylla 18 runt en månad senare) har vuxit ut till en säker och mogen 21-åring.
Då hörde jag knappt vad han sa, så tyst pratade han. Nu svarar han klart och tydligt på frågorna, lägger ut texten på ett helt annat sätt. Men så har det också gått några år, och mycket vatten har runnit under broarna.
Karriären blev inte som den var tänkt. Än så länge är bäst att tillägga. För om han har varit närmast bortglömd, är han efter fyra inhopp i rad ett hett samtalsämne. Det är dags att Amin Nazari får chansen från start, tycks en stor majoritet av himmelsblå supportrar anse.
Men vi backar bandet. 2010 råkade Amin ut för en korsbandsskada men på våren året därpå var han tillbaka, och i gott skick. Han hade ännu bara ett ungdomskontrakt och tränade några gånger per vecka med A-laget. Hans mål för den närmaste framtiden var att få ett A-kontrakt och därefter ta en ordinarie plats i startelvan.
Jimmy Durmaz hade tidigare samma år i en intervju med Fotbollskanalen sagt att Amin är den spelaren i MFF som han själv anser har störst potential att gå riktigt, riktigt långt i karriären. Dåvarande assisterande tränare Anders Palmér uttryckte kort och gott på Malmö FF:s egen hemsida att Amin är en fantastisk fotbollsspelare.
Att Amin hade fog för sina förhoppningar var således inte så konstigt.
Så vad hände egentligen? Varför tog det, åtminstone tillfälligt, stopp? Amin skyller inte på något annat eller annan än sig själv.
– Vad som hände var, om jag ska vara ärlig, att jag utvecklades sakta. Mitt mål är ju alltid att få spela så mycket som möjligt och att vinna matcher. Det gick inte så bra som jag hade tänkt mig helt enkelt. Jag halkade efter.
Jag undrar om inte en förklaring kan ligga i att han ändå haft en del följdskador efter den allvarliga korsbandsskadan 2010. Han vill inte själv lägga någon skuld på detta, även om det förstås inte hjälpte till att han råkade ut för skador på menisken och ledbanden sommaren 2011. Följden blev att han det året spelade sju allsvenska matcher varav två från start. Året därpå blev det en endast ett inhopp. 2013 förlängde MFF kontraktet med honom samtidigt som han lånades ut till Assyriska FF i Superettan.
Och där någonstans kunde det mycket väl ha blivit för Amin som för så många andra: en nedförsbacke i den klubbmässiga hierarkin. Att det blev 23 matcher (16 från start) var inte något som fick oss som samtidigt följde MFF mot ett allsvenskt guld att bli imponerade. Få lade nog egentligen märke till Amins förehavanden i Södertälje. För honom själv betydde emellertid året oerhört mycket berättar han.
– Det kändes som att jag blev mer mogen både i mitt spel och som människa. Jag förändrades mycket det året, där jag fick bo ensam långt hemifrån. Jag såg hur det var att sköta mig själv med allt vad det innebär i en ny stad. Samtidigt gick det bra på planen och jag fick mycket speltid. Så sammantaget var det ett väldigt bra och nyttigt år för mig. Både som människa och som fotbollsspelare som sagt.
Var det självklart att komma tillbaka till Malmö? Konkurrensen är onekligen tuffare här än i Assyriska.
– Ja, det var mitt mål hela tiden. Jag tänkte att året i Assyriska skulle bli en nytändning för mig och sen skulle jag tillbaka till MFF och ta upp kampen igen.
Har du någon gång under de här åren tvivlat på dig själv?
– Tvivlat och tvivlat... Egentligen inte, för jag tror väldigt mycket på mig själv. Jag tänker som så att om jag tränar hårt och aldrig ger upp, så kommer det att lösa sig till slut. Hårt arbete lönar sig för det mesta.
Har det aldrig varit jobbigt rent mentalt då? Det har passerat några år och det har inte gått som på räls direkt, om man ska vara ärlig.
– Absolut har det varit en del jobbiga stunder. Men det är också något som man lär sig av, det blir till en styrka om man bara härdar ut. Nu kan jag känna att jag kan ha nytta av det, man har blivit starkare tack vare motgångarna. En karriär kan gå upp och ner för alla spelare. Då gäller det att ha den mentaliteten så att man får snabbare… hur ska jag säga det… återhämtning från den när man är nere på botten.
Jag ska erkänna att jag inte såg Amin komma. Jag hade nästan räknat ut, räknat bort, honom. Visst fanns han med i Malmös trupp, men efter begränsat med speltid i början av säsongen och ingen alls i de inledande fem allsvenska matcherna, trots att innermittfältarna var de som främst blev ”utsatta” för tränare Hareides rotationssystem, så var han i min begränsade värld aldrig nära.
Jag var i ärlighetens namn inte ensam om det. När Himmelrikets redaktion i mars spådde vem som kommer att stå för årets genombrott, fick Simon Kroon 11 röster och Erdal Rakip två. Någon hoppades på Pawel Cibicki. Ingen nämnde Amin Nazari.
Om det är ett tecken på att han var just bortglömd eller ett tecken på redaktionens bristande kunskaper kan förstås diskuteras. Amin själv lade ingen större vikt vid vad vi eller andra ansåg, även om han tyckte det var lite tråkigt att folk inte verkade lägga märke till honom. För honom var det i stället betydligt viktigare vad han själv kände - att han trodde på sig själv.
Det är väsentligt att ha ett bra självförtroende menar han. Det kan vara skillnaden mellan att spela och inte spela. Sen säger han:
– Det finns naturligtvis ändå en känsla, att man vill visa alla som inte sett mig eller glömt bort mig, att man kan ändå. Så lite revansch är det nog, men mest handlar det om hur jag själv känner det i slutändan.
I intervjun med Fotbollskanalen 2011 beskrev Jimmy Durmaz också hur Amin är som fotbollsspelare för dem som aldrig hade sett honom, förutom då att han hade potential likt få andra: ”Han är grovjobbare, spelskicklig, han har allt.” Amin säger i dag att det där med grovjobbare stämmer bra in på honom alltjämt. Han springer mycket och arbetar hårt för att hjälpa till både defensivt och offensivt. En tvåvägsspelare alltså. Han menar att det är hans största förtjänster, och säger det sen nästan identiskt med sin tidigare lagkamrat:
– Jag är en passningssäker grovjobbare, så kan man nog beskriva mig.
Han utelämnar Durmaz sista tre ord, ”han har allt”, vilket väl kan anses vara klädsamt. Men jag påminner honom ändå om just de orden, samt vad Durmaz och Anders Palmér i övrigt sa. Undrar, hur var det att som 17-åring höra sådana lovord om sig själv?
– Det var såklart otroligt när det kommer från människor man både respekterar och ser upp till. Samtidigt gäller det att ha fokus på det man gör och inte flyger iväg och tror att man är något. Man måste ha bägge fötterna på jorden och förstå att inget kommer gratis.
Med lite perspektiv på det, kan man ha bägge fötterna på jorden som 17-åring när folk lyfter upp en som nästa stora stjärna?
– Ja, det tror jag. Det beror förstås på hur man är som person, men absolut går det.
Du klarade det?
– Ja, jag är både lugn och ödmjuk så det var inga problem (skratt). Men jag förstår vad du menar. Det är klart att man kan känna press på sig både från sig själv och andra, men det gäller som sagt att ha fötterna på jorden och tänka bort de tankarna.
På tal om fötter. När vi pratades vid 2011 sa du att du behöver förbättra din vänsterfot, både för att passa och skjuta, samt bli snabbare. Har du förbättrat detta nu tre år senare?
– Litegrand, men det är fortfarande det som jag behöver jobba mest med. Det och att jag behöver få bättre koll på min omgivning. Ju bättre jag blir på detta, desto bättre beslut kommer jag att ta.
Efter några tunga år med begränsad, på gränsen till utebliven, speltid i Allsvenskan kanske det nu har vänt för Amin. I de fyra senaste matcherna har han fått komma in, i de tre senaste har det blivit fler minuter än man oftast vågar hoppas på som inhoppare. Beröm har följt och röster hörs för att han nu ska få ta plats i en startelva snart.
I de fem första matcherna satt han cementerad på bänken och så hur andra fick speltid. Så i minut 78 på Nya Parken i Norrköping fick han äntligen göra årsdebut. Av gick Magnus Eriksson, in kom Amin Nazari. Ställning: 1-0 till Malmö FF. Slutresultat: 2-1 till Malmö FF.
Amin fick inga indikationer innan matchen att han skulle få speltid. Han blev bara kallad på medan han värmde upp längs sidlinjen, tog på sig tröjan och hoppade in. Ingen big deal, liksom. Om han blev förvånad?
– Både ja och nej. Förvånande att det var första inhoppet, men jag hade ändå känt att jag hade gjort bra ifrån mig på träningar och att jag hade jobbat hårt hela tiden. Så jag anade att jag skulle få chansen till slut.
Därefter har det blivit tre inhopp till. 35 minuter mot Häcken, 45 mot Helsingborg och drygt 50 mot Halmstad. Hur har det gått tycker du?
– Väldigt bra faktiskt. Jag har varit lugn i mitt spel och gjort det enkelt. Jag tror att det är det viktigaste när man kommer in sådär, att man spelar enkelt och gör det svårt för motståndarna att få tag i en.
Vilken av matcherna är du själv mest nöjd med för egen del?
– Helsingborgs-matchen.
Den fick du också mycket beröm för.
– Mm.
Hur ser du på den närmaste framtiden?
– Att jag måste fortsätta utvecklas, hela tiden arbeta på och tro på mig själv. Och sen steg för steg ta chansen, och till slut bli en startspelare.
Jag påpekar att det i stort sett är samma mål som han hade i april 2011. Då, för tre år sedan när vi senast pratade med varandra i intervju-form. Han skrattar och säger att nu är det väl dags i så fall.
Om två dagar väntar Mjällby borta. Om Amin är med från start, får sitta på bänken hela matchen eller göra ett inhopp vet möjligtvis bara Åge Hareide i dagsläget. Jag tänker tanken högt, att det 10 dagar långa uppehållet kom lite olägligt för honom eftersom han alltmer närmat sig den där startplatsen.
Han håller inte med.
– För laget har det varit väldigt nyttigt att få vila både ben och huvuden. Och jag tror att i slutändan så är det som är bra för laget, det är också bäst för mig personligen. Är jag tillräckligt bra kommer jag att få spela oavsett hur tätt matchprogrammet än är.
