Äntligen lärde vi oss någonting!
Mitt i all guldyra så kommer ett litet inslag om CL, om lärdom, om en hemvändare och en meriterad tränare som ansågs för trött
"Vi får ta lärdom till nästa gång" Det var nästan som ett mantra som upprepades efter varje match mot internationellt motstånd. MFF var bra med i början av matcherna, sen kom det ett misstag, en felpass, någon snubblade eller tappade markeringen och vips så hade motståndarna gjort mål och kunde därefter ganska enkelt manövrera bort oss.
På sex matcher i Europa League under 2011 tog Malmö FF en poäng. Oavgjort hemma mot AZ Alkmaar. Inte i någon match var vi egentligen särskilt nära segern. Inte någon gång kunde man titta tillbaka på matchen och säga "det där var orättvist, vi borde ha vunnit". Ofta fick man höra att det gäller att lära sig av detta, nästa gång är vi bättre förberedda. Men det var vi inte! När nästa chans kom så blev vi återigen ganska enkelt besegrade av Swansea som förvisso hade gjort en otroligt bra säsong i PL men som ingen kan betrakta som en storklubb på något vis. De är varken Chelsea, Manchester City eller Arsenal som jag tror många av oss kan acceptera en förlust mot.
Efter europaspelet 2011 har jag ofta funderat på vad som hade hänt om gammeldanskens skott inte hade räddats hemma mot Zagreb. Om vi hade vunnit med 3-0 och tagit oss till CL det året. Vi hade hamnat i samma grupp som Real Madrid, Ajax och Lyon. Hade vi blivit förnedrade medans vi envist ville spela "vårt spel" mot en överlägsen motståndare, eller skulle vi lära oss någonting och acceptera vilka vi var? Skulle vi bara glädjas åt pengarna och strunta i resultatet?
Till den här säsongen kom det hem en kille med en otrolig erfarenhet från Bundesliga, la Liga och även Premier Leauge. Han hade gjort mål i Champions league för Werder Bremen och Ajax. Han hade mött de stora lagen och sett att man kan göra mål på dom med. Han är från Malmö och började i MFF som femåring. Han är rak i ryggen och har en utstrålning som säger "ingen ska komma här och tro de är något, vi är Malmö FF". Ni vet alla vem jag menar, Markus Rosenberg.
Det kom dessutom en tränare som hade god vana från spel i europa. Hade jobbat som förbundskapten för Norge även om det inte ledde till någon större framgång. Men han visste vad det handlade om. När man spelar i El eller CL behöver man ett mer cyniskt spel. Våra motståndare kommer inte parkera bussen som Gefle, de kommer möta oss med hög press, ett högre passningstempo och vara vassare än oss när de kommer till avslut. Begår vi misstag kommer vi bli straffade.
Jag tror att Rosenberg behövde Hareide, och vice versa. "Han är där alltid när vi behöver honom" sa Åge om just Rosenberg efter segern mot Olympiakos. Innan matchen hade Åge bestämt meddelat att Olympiakos kommver verkligen få det tufft mot MFF och de kommer få kämpa. Så när Rosenberg satte 2-0 så satt jag och väntade på någon slags forcering från grekerna. Men ingen kom! Visst dök det upp lite halvchanser, de matade inlägg och försökte men instick men inte nån gång var de egentligen riktigt nära att skapa något farligt. Då slog det mig, vi är inte längre här för att delta, vi är här för att utmana nu!
Det var många journalister som dömde ut MFF på förhand mot Red Bull Salzburg. Förra året besegrade de ganska enkelt Elfsborg i gruppspelet i EL och sågs som skyhöga favoriter. Malmö hade i matchen innan nästan bragdartat besegrat Sparta Prag med 2-0 hemma och avancerat på fler gjorda bortamål. Likt förbannat hade vi släppt in FYRA mål på bortaplan och känslan var fortfarande att vi hade inte lärt oss ett skit! Det håller inte att släppa in fyra mål på bortaplan likt vi gjorde mot Zagreb, mot AZ och mot Sparta Prag. Det gör uppförsbacken så mycket större. Nu skulle vi ställas mot ett lag som hade utklassat Ajax året innan, som har ett globalt företag som ägare och som kan pumpa in i princip hur mycket pengar de vill. Vi har Rörläggaren.
På bortaplan hade MFF ett par riktigt bra chanser, Rosenberg hade två som det borde blivit mål på. Men bollen gick inte in och det började kännas som samma gamla visa igen. Motståndarna är effektiva och vi kan inte ta tillvara på våra chanser. Men så kom det där underbara skitmålet av Forsberg i slutet på matchen. Ett sånt mål som vanligtvis drabbar svenska lag istället och det snackas om hur långt efter vi är övriga europa och hur dålig allsvenskan är.
När returen skulle spelas hemma, inför ett kokande, gungande och hoppande Swedbank Stadio så var det liksom aldrig något snack. MFF skulle bara vinna den här matchen! Åge överraskade med en 5-3-2 uppställning och Dead Bull kom ingenstans i offensiven. Framåt så straffade Rosenberg varje misstag som motståndarna bjöd på och Eriksson gjorde ett sånt otroligt mål som man oftast bara får se på highligts från Italien, Spanien eller England. Rollerna var ombytta. Välkomna till Malmö var känslan. Åge hade innan matchen mot Sparta Prag och senare mot Salzburg pratat om publikens betydelse, att motståndarna inte var vana vid ett sådant publiktryck mot sig.
Inför mötet med Olympiakos frågade jag Åge om han såg likadant på detta mötet, med en motståndare som är mer van vid en högljudd, näst inill fanatisk publik. Svaret var att de är vana vid att ha den med sig, men inte emot sig! Och vad hände? Där kom de grekiska mästarna, med 100 CL-matcher i bagaget, med spelare som spelat i Barcelona, spelare som vunnit CL och flera landslagsmän. Mitrouglou kostade över 100 miljoner när han köptes av Fulham. Nu var han tillbaka i Olympiakos och på andra sidan planen stod en malmöpåg, rak i ryggen och tänkte visa att ingen jävel ska komma hit och tro de är något.
En liten (kanske något långsökt) tanke slog mig under matchen, Om Olympiakos kunde slå förra årets vinnare av La Liga, tillika finalist i CL, varför ska då inte MFF kunna göra det? Förmodligen kan vi inte rubba Juventus eller Atletico Madrid på bortaplan, där är fortfarande vårt spel för dåligt. Men på hemmaplan då? Inför den bästa publiken som finns. På ett fullsatt Stadion där vi inte släppt in ett mål på åtta europamatcher nu. Där Halsti springer och sparkar på allt han ser och ständigt ligger på gränsen till att bli varnad. Där Thelin kan vinna nickdueller mot vilken försvarare som helst. Där Rosenberg visar med hela sin närvaro att vi är fan inte här för att lära oss något, vi är här för att vinna! Och där vi har en tränare som tror på sina spelare, som vet att laget har en fantastisk publik i ryggen och där han är lika taktiskt begåvad som sin motståndare.
Det tog ett tag, det krävdes en del besvikelser och misstag. Det krävdes en hemvändare och en tränare som tidigare lett Helsingborg till SM-guld för att komma dit. Men nu är vi i finrummet för att vinna, inte för att se och lära längre. Och ju mer jag funderar på det, så vågar jag nästan säga att dagens MFF mycket väl hade kunnat vinna sin grupp i EL 2011. Detta kommer i sin tur göra MFF ännu mer attraktivt för spelare och sponsorer. Unga, talangfulla spelare kommer se att i Malmö FF får jag chansen att utvecklas, jag kommer få spela i de europeiska cuperna och jag kommer få chansen att vinna matcher där. Sponsorer ser att de får inte längre nationell exponering, de får numera internationell exponering. MFF blir även mer attraktivt för sponsorer som arbetar mer globalt. Och oavsett vilket lag vi möter, så ska de fan inte komma här och tro de är något!