Friday I'm in love: Är gräset grönare på andra sidan gränsen?
De flesta skickliga fotbollstränare vinner nästan aldrig. Varje säsong har en vinnare och femton förlorare. Och den tränare som jobbat i tio år utan misslyckanden finns inte. Vad är det som säger att Malmö träffat rätt med Milos? Nyckelordet är – internationell.
Pelle Olsson är tveklöst en skitbra fotbollstränare. Det var mycket hans förtjänst att Gefle trots mycket begränsade resurser under en följd av år erbjöd en av säsongens grisigaste bortamatcher för Allsvenska lag. Man hade inte de bästa bollspelarna, men de var tunga, välorganiserade och bjöd aldrig på något.
Men mot Llanelli AFC saknade Pelle något.
Sommaren 2006 fick Gefle chansen att kvalificera sig till UEFA-cupen. Christofer Brask har i Offside (7-2006) berättat historien om hur norrlänningarna lyckades förlora mot de dåvarande Walesiska mästarna. Det visade sig direkt att det svenska fotbollskunnandet var överlägset, ändå förlorade man hemmamatchen och lyckas aldrig hota i returen.
I artikeln finns flera ledtrådar till varför det gick som det gick. Laget var inte vant vid denna typ av resor och de flesta spelarna hade knappt stött på internationell fotboll tidigare. Walesarna spelade inte bara sällsynt fult, de maskade hämningslöst. Huvudtränaren slungade en vattenflaska mot stackars Pelle när han hojtade på frispark.
Litet ödets ironi att gästrikarna kvalade in via en fair play-plats.
Vad Gefle hade behövt var en internationellt ärrad härförare. En Hareide, Rösler eller Thomason. Eller?
Som alltid under senare år har alla pratat om vikten av att Malmö har en tränare som är – internationell.
Vad det betyder är inte helt klart. Inte någon pursvensk Jörgen Lennartsson eller Poya Ashbagi-typ! Men vad betyder det rent konkret?
En kille med annat pass? Någon som spelat i en av de stora ligorna? Eller någon som har tränat lag utanför Sverige. En som haft ett landslag! Och hållit i ett lag som spelat i någon av de europeiska cuperna. Litet rörigt, vi verkar lägga in en massa innebörder när vi pratar om vd en internationell tränare är för något.
Vad är egentligen grejen med att tränaren är internationell?
Är det vi efterfrågar en person som lär oss nya taktiska grepp och sätt att organisera laget på plan? Eller en annan sorts ledare, en barskare och ”tydligare” variant än det svenska demokratiska inkännande mes-chefandet? Söker vi någon som är van att anpassa sig till olika sätt som motståndare kan bete sig på? Någon som känner till utmaningarna med tätt matchande, långa bortaresor, raketer utanför hotellet och konstig mat. Och som till skillnad från oss svenskar bemästrar de osportsliga knep som dom där andra länderna sysslar med..
Det blir något av ett mantra: ”en tränare med internationell erfarenhet”. Jag förstår vitsen när vi pratar Llanelli AFC och Gefle. Men Malmö FF? En klubb med massor av erfarenhet från Europaspel på olika nivåer under det senaste dussinet år. Organisationen kan det här. Tränarstaben runt den nye huvudtränaren vet hur man gör. De flesta spelarna har rutinen som krävs.
Historiskt har MFF haft en variation i tränartyper, även om de flesta har något slags internationalitet i bagaget.
Vi har haft nybyggare som Bob, Roy, Frans Thiisjen och (assisterande tränaren) Pep Clotet. De förde faktiskt in för Sverige helt nya idéer om att spela fotboll. De var dessutom goda pedagoger nog att implementera sina tankar i en ny miljö.
En annan sort är gamla spelarstjärnor som Rolle, Åge, Uwe och Jon. Spelat i stora ligor, men mest tränat lag i Skandinavien – ska vi räkna det som internationellt? Hur mycket från deras tid som spelare i Premier League och Serie A har varit överförbart till Allsvenskan eller bortamatcher mot Ventspils, Vidi eller Riga?
Ta sedan ankorna, som knappt gjort annat än simmat i den lilla svenska dammen: Prahl, Norling, Åkeby. Tänk om Norling varit internationell den där kvällen 2011 när vi skadade Dynamor Zagreb – Hade det gjort att Ponne eller Ulrich satt något av chanserna i slutminuterna som tagit oss till Champions?
(Allan Kuhn och Magnus Pehrsson får bilda en egen kategori, vet inte hur de passar in i den här ekvationen. Men guld åt MFF vann båda direkt.)
Nu i januari anlände vår senaste tränare, också denna gång har klubben pratat om internationell erfarenhet. På vilket sätt är då Milos Milojevic internationell?
Tja, han har isländskt pass utöver sitt serbiska. Sin längsta erfarenhet som tränare har han från den isländska ligan. Det kanske inte ger så många verktyg för att muskla ner AIK eller få in ett kontringsmål mot Besiktas. Han har också jobbat som assisterande tränare i serbiska storklubben Röda Stjärnan, som också hade en del framgångar i Europaspel de åren. Som huvudtränare var han nära att ta Hammarby till gruppspel i Europa Conference League, vilket ändå var rätt bra gjort. Kanske kan det finnas något i den serbiska tränarutbildningen som gör att Malmös trupp lär sig något nytt?
Det är svårfångat detta. Vilka komponenter av det som är internationellt spelar alls någon roll? En svensk och en spanjor torde vara lika bra eller dåliga på att hantera utmaningen med en spelartrupp bestående av en massa olika nationaliteter. Är det lättare att få med sig Malmös internationellt erfarna trupp för den som gjort ett tränarpar år på halvbra nivå i ett annat land? Är inte skillnaden mellan Wolfsburg och HJK Helsingfors mycket mer signifikativ än likheten att de båda är internationellt motstånd`?
Undrar om inte det viktigaste ändå är att en tränare har en bredd i erfarenheter. Att hen vunnit, misslyckats, haft botten- såväl som topplag, agerat i olika roller i en stab, varit i både små och stora organisationer, prövat olika sätt att spela fotboll. I den andan måste också erfarenhet av olika länder vara av godo. Särskilt för den med förmåga att reflektera och lära sig av det.
Jag vill ändå föreslå att det är viktigare att tränaren är skicklig än att han har den där internationella auran. Av det jag hittills hört från Milos känns det bra så. Han lyckades över en försäsong skärpa Mjällbys svaga försvarsspel till den grad att de som nykomlingar vann Superettan. Han verkar intresserad av att nyttja nya analysverktyg och säger sig vara väldigt noga med taktiska detaljer.
Det blir nog bra, det här. Tvek på att det internationella i Milos är avgörande. Men om vi avgör cupfinalen med en hörnvariant från Vikingur blir ingen gladare än jag.
