Årets: Återkomst
Årets återkomst är självklart Guillermo Molins, den förlorade sonen som kom hem för att avsluta karriären i sitt hjärtas klubb.
Vad gjorde du den 25 juli? Själv satt jag på en buss från Lysekil på väg till Göteborg med tårarna rinnandes ner för kinderna. Även om det hade tisslats och tasslats länge, även om smygbilder hade tagits på Kastrup, så hade man väntat på att det skulle bli på riktigt. Och helt plötsligt plingade det till överallt, den förlorade sonen var hemma, Guillermo Molins hade kritat på ett nytt kontrakt med klubben i sitt hjärta på 4 ½ år, karriären skulle avslutas i Malmö.
***
Vissa spelare älskar man mer än andra och så har det alltid varit med Gische, en spelare man helt enkelt har väldigt enkelt att ta till sitt hjärta. Kanske har det att göra med att han tillhörde det fantastiskt fina lag av egna talanger och gamla hjältar som peakade 2010 och vann Allsvenskt guld efter att ha besegrat Hif i århundradets derby. Kanske har det att göra med hans självklara kaxiga stil, som precis som Mackan idag och Zlatan då, avspeglar Malmöismen perfekt. Perfekt för att de kaxiga orden alltid backas upp med resultat på plan. Kanske är det för att han, mer eller mindre på egen hand, lyfte oss till ytterligare ett Allsvenskt guld 2013 när han gjorde sin första comeback och stod för en höst av sällan skådad slag. Ett guld som bäddade för Champions League-kval 2014.
Ett kval som Gische själv aldrig fick spela, för veckorna innan – mitt under brinnande VM – skadade han sig illa i en träningsmatch. Hans andra allvarliga knäskada i karriären. Efteråt var han svår att känna igen, både på plan och bredvid den. Det har framkommit att han skyndade på alldeles för mycket för att vara spelklar vilket gjorde att han alltid spelade med smärtor och att det i sin tur påverkade psyket. Att lagkaptensbindeln hamnade hos Mackan och att kontraktsförslagen ändrades gjorde att Gische surade och uttalade sig i media, något som till sist ledde till att han till sist försvann till den kinesiska andraligan.
***
En 19-årig Gische slår sig in i A-laget på riktigt 2008.
Det var ju inte så hans saga skulle avslutas, med tjafs och bråk, med att hans himmelsblåa hjärta skulle ifrågasättas av de som av någon anledning ville ifrågasätta den. Men relationen mellan Gische och Malmö var iskall. I de få intervjuer som gjordes med honom så berättade han om kärleken till klubben men att det inte fanns några som helst samtal med klubben förutom lagkamrater. Men så börjades det att viskas, tisslas och tasslas och en smygbild från Kastrup dök upp. Drömmen som aldrig ville dö, den om att åter få se Guillermo Molins i den himmelsblåa tröjan, vaknade åter till liv. 25 juli blev det så officiellt att den förlorade sonen var hemma och vi var många som kände en oerhörd känsla i våran hjärtan. Samma helg spelade vi mot Norrköping hemma och inför matchen fick Norra Läktaren återigen sjunga på Gisches ramsa till tonerna av Can't take my eyes of you när han presenterades innan matchstart. Än en gång sprutade tårarna när känslorna inte visste vart mer de skulle ta vägen.
Det dröjde dock långt och länge innan Gische gjorde comeback. Inte förrän efter att Allsvenskan var avgjord var han skadefri och fit nog för matchspel. I Svenska Cupen mot Lunds BK kastade Uwe in honom med 20 minuter kvar av matchen. 19 minuter senare hade han gjort 2-0 för sitt och vårt älskade Malmö.
***
Tänk er att vi nästa år kommer att få se Markus Rosenberg och Guillermo Molins spela ihop. Stackars Allsvenskan 2019…
Gische och Mackan, himmelsblått och måljubel. Kärlek!
