Årets: Återväxt
Så här i juletider översköljs vi, från alla håll, av en närmast kväljande sentimentalitet. Himmelriket vill inte vara sämre – här har ni en riktigt sirapsdrypande reflektion kring föräldraskap, åldrande och kärleken till en klubb.
Det var den 26 oktober och vi var på väg till Falkenberg. Hade jag varit typen som gärna hittar goda omen i tillvaron, då hade jag kanske redan på vägen upp sett tecknen. Och vågat tro på det som sedan faktiskt hände. För när alla var upphämtade och inlastade i bilen såg bilens personsammansättning precis likadan ut som vid genom-stormen-resan till Borås tre år tidigare.
Vi är, såklart, äldre nu, men annars desamma: två medelålders fäder och två tonårssöner.
Tre år har gått, men samtalsämnena är ungefär desamma. I baksätet låter ynglingarna lite lågmält vuxnare, men annars är det lite om jobb, lite om skola, lite om musik, och mycket om Malmö FF. Trots viss oro efter Östersundsdebaclet är vi vid ganska gott mod. Det känns viktigt att AIK några dagar tidigare fått stryk av Göteborg, och även om vi kanske inte riktigt vågar tro på att Elfsborg ska vinna över Norrköping tänker vi att Malmö FF, trots många skador, ska orka slå Falkenberg, ett lag som är så distanserat att de rimligen knappt kan minnas hur det känns att vinna.
Barn blir äldre. När de närmar sig slutet av tonåren är allt man som förälder gör kanske inte längre sådär krypa-ur-skinnet-pinsamt som det var – eller snarare, som ungarna uppfattade det - när de var fjorton-femton. Eller, i alla fall, vid arton-nitton visar de inte lika tydligt hur pinsam man faktiskt är. Nu är det mer menande blickar och sneda, milt överseende leenden när man tvingas exponera sin gigantiska mossighet. Som till exempel när vi pratar musikartister och jag menar att det inte kan kallas konsert när en diskojocko sätter på ett kassettband och vevar med armarna (jag bemöts med ett snett leende och "det är inget kassettband"). Eller när jag stolt berättar att jag installerat nån ny chattapp, bara för att få höra att "ingen använder den längre". Eller att jag aldrig hört talas om Youtubers som har miljoner prenumeranter, eller att jag helt enkelt är hjälplöst urusel på PlayStation. Tycker inte ens det är roligt. Läser hellre en bok.
Hursomhelst. Man får inse att man betyder allt mindre, fattar allt mindre, framstår som allt löjligare i sina försök att hänga med i deras koder, verktyg och jargonger.
Men inte när vi pratar om Malmö FF. Då blir generationsgränserna - åtminstone delvis - utsuddade. Och inget är löjligt.
Vi kommer upp till Falkenberg i god tid. Får vänta lite på att grindarna öppnas. Kommer in och köper en korv. Tar plats på läktaren och väntar på avspark.
Matchen kan ni förstås.
Det hinner knappt börja innan Mattias Svanberg sprintar genom och serverar Jo Inge Berget till 0-1. Tjugo minuter senare sätter Svanberg själv tvåan efter en upprullning.
Vi är överlägsna. Åtta minuter in i andra halvlek spelar planen Falkenbergs stackars högerback, Per Karlsson, ett spratt. När han ska bredsida tillbaks bollen till sin målvakt studsar den upp på hans smalben, och istället friställer han Alexander Jeremejeff. 3-0, och vår match känns definitivt klar. Vår uppmärksamhet riktas alltmer mot våra telefoner. Särskilt mot de som är utrustade med Cmore-appen. Elfsborg tar ledningen strax efter Jeremejeffs mål. I 77:e ökar de på till 2-0. Det jublas, segern är nära – eller? Norrköping reducerar på straff och det blir nervöst. Nervöst, och förvirrat. Någon med blicken fäst vid sin telefon frustar till och jag frågar oroligt:
”2-2?”
”Nej, bara nära.”
”Står det 2-2?” ropar nån annan, nedanför oss.
”Nej.”
”Men det var nån som sa det!”
"Nej, det var bara en fråga!"
Förvirringen lägger sig. Minuterna segar sig fram. Jag har ingen riktigt styr på tankarna. Försöker skyddstänka att även om Norrköping kvitterar är de sex pinnar efter. Vi kanske inte får fira idag, men det försprånget tappar vi inte. Resonerar jag.
Men det kommer ingen kvittering. Matchen i Borås tar slut. Jubelvrålen rullar över Falkenbergs IP, där några få minuter att spela av återstår. Publiken gör sig redo att rusa in, jag blir orolig för att matchen ska avbrytas, men folk tycks inse att det måste få ta slut och backar fogligt. Strax därefter verkar domare Strömbergsson tycka att det är onödigt att vänta längre och blåser av. Publiken fyller planen.
Våra tonåringar låter sig berusas av ögonblicket. De rusar in. Försvinner i folkhav och fyrverkerier. Vi gamle står kvar på läktaren ett tag till. Tar några selfies och gör, som kutymen nuförtiden bjuder, några sociala medier-uppdateringar. Efter en liten stund går min jämnårige kamrat även han in på planen. Jag pustar ut. Sjunker ihop. Låter spänningarna släppa och segern sjunka in. För egen del känner jag lättnad snarare än eufori.
Efter ett tag går också jag ner. Nickar åt ett par bekanta. Klappar på ryggen. Handslag. Manskramar. Några leenden och en hel del skrockande. Men mest står jag där ensam och fånler.
Men det är ju inte sådär trivsamt och lyckligt jämt.
Ibland tänker jag på vad jag utsätter mina barn för. Hur Malmö FF:s resultat genom åren påverkats deras vardag. Hur de fått uppleva, och leva med, att deras pappa kommit hemcyklande efter en förlust, muttrat några ord och gått rätt upp och lagt sig. Jag har varit en pappa som skrikit könsord åt TV:n när det gått illa i någon bortamatch. ”Idag är pappa nervös”, har jag förklarat för dem när de var små (nu vet de när det är matchdag och mina hopknipna läppar behöver varken kommenteras eller förklaras). Jag har varit – är – en pappa barnen behövt förhålla sig till. Precis en sån man inte vill vara.
På planen i Falkenberg letar jag efter min son. När jag till sist stöter på honom, i närheten av spelartunneln, glöder hans ögon och han är hög på de fantastiska substanser kroppen själv är mäktig att utsöndra (passus: och inte hög på nåt annat, måste jag ju som lite lagom godtrogen förälder anta).
Så ändå. Trots allt. När jag ser de där brinnande guldögonen vill jag ju också tänka att sonen har ärvt något som är … värt något. Och rätt.
Vad önskar man sina barn? Tja, framförallt att de ska bli lyckliga. Att de ska bli goda människor, vad det nu riktigt innebär. Och kanske att de ska finna sammanhang som känns meningsfulla. I framtiden kommer, helt säkert, tillfällen då de kommer att hunsas eller bli utskällda av idiotiska chefer eller andra auktoritetspersoner. Då hoppas jag att de kan känna att det där inte spelar så stor roll; att de då på nåt vis har med sig en trygghet i sig själva. Och - håll i er, för nu blir det soppigt - hur bottenlöst löjligt det än kan låta tänker jag att tillhörigheten, känslan av att ingå i nåt större, att känna stolthet över vem de är, kan vara en del av den där grundtryggheten. Att det liksom hjälper att vara en del av Malmö FF.
Mina döttrar var inte med i Falkenberg. De går sällan på match. Min yngsta, som ännu har några år kvar till tonåren, uttrycker ibland en viss …ja, låt oss kalla det brist på entusiasm. Hon var med i Madrid 2014. Året efter bokade vi, på Champions League-lottningens kväll, familjeresa för oss allihop till Paris. När dottern vaknade på morgonen och fick höra att vi skulle se Malmö FF i den franska huvudstaden suckade hon och påpekade ”jamen förra året sa ni ju att det var once in a lifetime?”.
Vi letar upp bilen och lämnar Falkenberg. Nån gång strax efter midnatt är vi hemma i Malmö. Vi surfar runt, läser hyllningsartiklar och kollar på målen. Vi skrattar åt att min son syns i videoklippet med en jublande och sönderkramad Jo Inge Berget.
Vi kollar också Instagram. Jag upptäcker att min lilla dotter uppdaterat sitt konto. Hon har tagit ett foto av jubelscenerna på TV och skrivit ”VI HAR GULDET!!”.
Ja.
Med två utropstecken. Och ett ”Vi”.
Nånstans lyckades jag.