Årets: Avtackning
Både Rikard Norling och Ivo Pekalski får ursäkta. Ett annat farväl smäller högre.
Sista omgången i en redan avgjord serie. Guldklara Malmö FF tar emot degraderingsfärdiga Syrianska FC. Matchen är en formalitet, en nittio minuter lång väntan på en prisceremoni.
Matchen är avgjord till hemmalagets fördel redan i halvtid. Det konstateras högljutt att MFF är lätt bäst i serien och spelarna får stående ovationer.
Fem minuter in på den andra halvleken gör bortalaget ett byte och stämningen förändras. De uppmuntrande sångerna byts ut mot burop och visslingar. In på plan springer Louay Chanko.
Jag ler lite åt den långsinta, kränkta och ilskna reaktionen. Kom igen liksom, killen tog en chansning för nästan tio år sedan, lämnade MFF mitt i ett Champions League-kval och borde med all rätt ångra sig rätt ordentligt. Samtidigt kan jag inte låta bli att uppskatta det enfaldiga och lojala i att aldrig låta sin klubb trampas på.
Det där dramat som utspelade sig 2005, ingen vet väl med säkerhet vad som hände där? Jag menar, båda sidorna har väl inte hörts lika mycket? Chanko gjorde väl bort sig, men ärligt talat, han var knappast den förste eller siste som gjort det. Hade han lyckats och levererat i Grekland och sedan lyckats byta upp sig hade det varit svårare att klandra honom.
Nu blev det inte så och” Lollo” blev ingen klubbikon, vare sig i Malmö eller i något annat lag. Men även som himmelsblå puritan måste man kunna sänka garden lite och erkänna att mannen ändå haft en hyfsad karriär med två SM-guld och en permanent standard motsvarande allsvensk nivå.
Det borde man kunna ge honom. Många svenska fotbollsspelare hade varit nöjda om de uppnått samma meriter som denne Chanko.
Men, samme Chanko kommer aldrig få uppleva något i närheten av vad en annan, ungefär jämnårig, fotbollsspelare får uppleva en dryg halvtimme senare.
Daniel Andersson. Mannen som tagit en speciell plats i alla malmöhjärtan. Pappa heter Roy, storebror heter Patrik. Ärligt talat, det ska rätt mycket till att matcha deras status i historieböckerna. Men Daniel har ändå gjort det, och kan nu med rätta räknas till en av MFFs främsta genom alla tider.
När han står där på sidlinjen vet han att det snart är slut. Färdigspelat. På riktigt. Kvar finns inga möjligheter till parenteser likt matchen mot Brommapojkarna i juni. Fem minuter kvar av matchen, säsongen och av karriären.
Hyllas den som hyllas bör. Och Daniel hyllas. Av trogna fans. Av före detta belackare. Av barn. Av pensionärer. Av bengalbrännare. Av klackturister. Av matchsponsorn. Av sittplats och ståplats. Av alla.
Ingen är större än klubben. Men i ynka fem minuter… Jo, just nu är du störst, Daniel. I en värld som styrs till lika delar av jakten på pengar och jakten på resultat har du varit din allsvenska klubb trogen i nästan tio år, och mer därtill om man räknar med de första åren. Med ett ständigt slit, genuin kvalitet och ett exemplariskt föredöme har du visat vad du och ditt lag står för. Tre SM-guld efter fem år i Serie A, vem har gjort något liknande?
Kanske har du inte bott i alla världsdelar. Kanske har du inte"levt som en kung". Kanske kan du inte jämföra Serie A med grekiska, turkiska, holländska, skotska, kinesiska eller danska ligan. Men, jag lovar dig, du hade aldrig blivit lika stor någon annanstans som du nu är i Malmö.
1995 var du en talang. 2004 var du en hemvändare. 2013 är du en legend.
Tack för allt, Daniel Andersson!