Årets: Avtackning
Klockan närmade sig halv tolv i den allt kyligare turkiska decemberkvällen. Om himlen var stjärnklar eller om månen var halvfull minns jag inte. Malmö FF hade nyss slagit ut Besiktas ur Europa League och världen var upp och ner
Bortalaget hade redan utväxlat applåder, vinkningar och hurrarop med de tillresta supportrarna. Högst troligt fortsatte firandet inne i omklädningsrummet med sång, dans och vrål. Ensam kvar på innerplan fanns bara en man, som för sista gången tackade för en bra kväll och god match.
***
Jag blev MFF:are i tidig ålder när jag som så många andra följde med pappa till Stadion. Nog lockade i ärlighetens namn popcornen mer än att få se Ingemar Erlandsson men det var i alla fall så det började.
Under tonåren var min uppmärksamhet förlorad till det för Malmö nya fenomenet ishockey. Det kaxiga och nyrika MIF dominerade mitt 90-tal. När jag ytterligare några år senare plötsligt kunde räkna mig som något sånär vuxen och det var dags att forma en identitet efter egna val snarare än uppfostran… Då lockade Malmö FF, Stadion och Gamla IP igen.
Kanske var det för att hockeyn och Percys pågar var på dekis. Eller möjligen hade alla samtida brittiska popband präglat en där det var tydligt att fotboll var den enda idrott med någon slags estetisk credd. Jag väljer att tro på ett tredje alternativ, det var helt enkelt meningen.
Alla som följde den allsvenska säsongen 1999 vet hur starkt den tog. Jag tror att det finns många fler än jag som för evigt galvaniserade eller cementerade sina band till klubben i och med nedflyttningen till den absoluta botten där inget annat än tömd självkänsla, skam och sorg rymdes.
Sedan började vägen tillbaka. Först till högsta serien, sedan till toppstrider och SM-guld. Vidare till ny arena, Hexenkessel, internationella avancemang och miljonregn över Malmö.
Det är en fantastisk resa. Mannen på innerplan har varit med om nästan hela.
***
År 2000 flyttade jag ifrån Malmö för att studera på annan ort, i en tid då lokalpatriotism var trendigt. T-shirt-tryck med namn på orter och stadsdelar fanns i varje studentgarderob och kanske var det ytterligare en anledning till att hävda sin MFF-identitet.
En annan mycket stark faktor var genombrottet från en viss Ibrahimovic. När tjugoplussare från olika håll i Sverige ville diskutera Zlatans senaste rubrik kunde en nonchalant rycka på axlarna och säga: Det där har vi ifrån Malmö vetat länge.
Det fanns en koppling till som jag först under hösten i år återknutit till. Under min gymnasietid på Heleneholmsskolan fanns det en i kille i parallellklassen som var på väg upp och in i Malmö FF:s högsta skikt. Jag är rätt säker på att han inte minns mig. Kanske försökte jag hälsa på honom någon gång, jag vet säkert att en av mina kompisar läste tyska i samma grupp som han och en annan vän spelade fotboll tillsammans med honom i Oxie. Dessutom jobbade hans flickvän ett tag på macken närmst mina föräldrars bostad.
Så, jag har aldrig känt Olof Persson. Men det lilla vi har gemensamt räcker för att jag ska berätta för min måttligt imponerade fru och mina sällan faktagranskande barn att vi har gått i samma skola varje gång den förre detta försvararen och assisterande tränaren syns i tv-rutan. Den klena kopplingen ligger till grund när jag måste välja snaps till julmaten och enklast väljer en OP. Och låten Var ska vi sova inatt? är idag en legitim orsak till att smyghöja volymen men inte tack vare upphovsmännen i Perikles.
Flera av Malmö FFs segrar och succéer i det här årtusendet har varit sensationella och imponerande. Ändå ligger säsongerna 2002 och 2003 mig lite extra varmt om hjärtat. Laget stod på säker mark igen men till skillnad från idag var de utmanare. MFF var de som fortfarande jagade och hungrade efter en serieseger. Publiken strömmade till igen och längtan efter tre nya poäng och glädjen över att vara på gång var större än kraven på guld och överlägsenhet. För egen del kulminerade romantiken när Niklas Skoog skruvade in 6-0 hemma mot Hammarby 2003.
I det laget var Olof Persson en stjärna. En evigt arbetande Malmöpåg i perfekt dynamisk duo-symbios med den mer fotomodellartade Daniel Majstorovic. Vi hade landets om inte bästa mittlås så definitivt det snyggaste med två skimrande blankpolerade hjässor. När Patrik Andersson klev in emellan dem året därpå var symmetrin total. Men vi gjorde aldrig mål på hörnor.
Olof gjorde en välförtjänt utlandsutflykt till Österrike och Danmark. Han kom så småningom tillbaka men inte till samma fanfarer som Anders Andersson, Yksel Osmanovski och Daniel Andersson fick. Han fick tyvärr känna på suckarna från läktaren när åldern kom ikapp snabbheten i karriärens slut.
Men han kom tillbaka igen, som stöttande och avlastande tränare till Rikard Norling, Åge Hareide, Allan Kuhn, Magnus Pehrsson och Uwe Rösler. Att vara en fast punkt i en ständigt ombytlig tillvaro tyder på något, antagligen stora kvaliteter.
Tiden går. Idag har våra mittbackar helskägg och Majstorovic är någon slags sportchefsglidare. Men vi har börjat göra mål på hörnor. Kanske är det Olofs förtjänst.
***
Innan mannen på innerplan försvann in i arenans innandöme fick han en varm applåd av mig också fast från pressläktaren, fyra etager upp. Olof Persson hade förstås inte en aning om det. Precis som när vi gick i samma skola.
