Årets: Bäst och Sämst 2018
Som alltid, här är årets sista artikel från Himmelriket där redaktionen pratar om varit bäst respektive sämst under året.
Fredy Espitia
Finns en hel del fina praliner att välja mellan när man ska kora årets bästa. Det skulle kunna vara den vunna tredjeplatsen (för så kändes det verkligen, som en vinst) eller att vi slog och både in i Europa League men också vidare. Eller varför inte sommarfönstret där Antonsson, Christiansen och Molins kommer in men framför allt Herr Uwe Rösler. Men jag väljer ändå att lyfta fram Markus Rosenbergs beslut att fortsätta ytterligare ett år som det absolut bästa med 2018 av den enkla anledningen att Mackan i december 2018 och vid åldern av 36 år fortfarande är MFF:s MVP och den klassen han håller är en klass över alla andra anfallare i Allsvenskan.
I våras, när allt kändes så jävla jobbigt, när vi för första gången på evigheter förlorat fyra raka tävlingsmatcher, däribland en cupfinal, så kändes det som rock bottom och rent sportsligt så var det ju årets sämsta. Men det är i slutet av dagen bara några jobbiga resultat inom ett sport. Årets sämsta är de himmelsblå hjärtan som slutat slå. Familjen Harbuzi har förlorat en son och en bror och familjen Jeppsson en far och en make. Finns inga fotbollsresultat i världen som kan mäta sig med dessa tunga förluster. Labbe, Håkan, tack för era insatser inom Malmö FF, för alltid himmelsblåa hjältar.
Peter Lind
Sommarfönstret. AC, Antonsson och inte minst Uwe Rösler in. Hjälpte resten av laget att resa sig och skapa en fantastisk höst, trots uteblivet guld.
TFF borta. Kulmen på den usla våren. Ängslighet, inga spelidéer, otroligt uselt vid fasta situationer, med mera, med mera.
Oskar Uneland
Hösten och Uwe Rösler. Det är väl dom två komponenterna som varit årets klart mest positiva. Att vi först gick till Europa League gruppspel, sedan tog tredjeplatsen i allsvenskan och till sist avancemanget från gruppen. Om någon sagt i maj att allt detta skulle ske under hösten hade jag inte trott på dom. Flera av värvningarna har givetvis också bidragit där jag kanske främst vill framhålla Antonsson som blivit signifikativ med den fina hösten. Ja och sen var det härligt att Mackan förlängde också - det värmde mitt hjärta.
Våren. Det blir egentligen varandras motpoler. Våren var långa stunder en smärre katastrof och förlusten mot Trelleborg var eftermiddagen då den katastrofen ”peakade” för säsongen. Cupfinalen var hemsk att bevittna och det kändes som att hela våren spelades i ett parallellt universum. Hemskt från början till slut även om vädret, för det mesta, var fint.
Åsa Flykt
Upphämtningen (läs återuppståndelsen). Med tanke på de nattsvarta känslor man hade i somras, till exempel efter Trelleborg borta har det varit en magisk höst. Vidare i cupen, en säkrad Europaplats nästa år och som en mäktig krona på verket sextondelsfinal i Europacupen. Underbart.
Händelserna på ståplatstorget efter AIK-matchen. Ingen ska behöva känna obehag eller känna sig rädd när man går på fotboll. Inte för andra supportrar och definitivt inte för polisen. Punkt.
Kalle Dahlberg
Vår upphämtning från det nattsvarta som var våren. In kom Uwe Rösler och det blev ordning på torpet. Tredjeplats och vidare i Europa får ändå ses som en klart godkänd säsong.
Våren, vinterfönstret…
Nä.
Jag väljer en del av den nattsvarta våren som sämst, därmed cupfinalen.
Det kan vara första gången på nästan tio år där gemene MFFare förväntade sig att vi skulle förlora en match och så blev det också. Jag personligen såg inte matchen på grund av omständigheter men det var inget i resultatet som var chockerande eller överraskande.
Henrik Zackrisson
Med Besiktasmatchen i purfärskt minne borde jag kanske egentligen svara den. Men jag väljer nog ändå segern över Midtjylland, eller snarare vad den innebar. Att vi efter den sega våren och stolpe-ut-stämningen mot Vidi ändå lyckades ta oss till ett europeiskt gruppspel – igen – är för mig årets absoluta höjdpunkt.
I år har det hänt saker som är tunga på ett helt annat plan än fotbollsförluster. Men rent sportsligt håller jag cupfinalen som den enskilt sämsta insatsen. Vi var i dålig form, men jag trodde att den här matchen skulle kunna leva sitt eget liv, bortom den allsvenska ångesten. Och vad hände? Vi blev överkörda från första minut. Djurgården var bra, men vi hjälpte dem genom att vara obegripligt tama och håglösa. 0-3 var inte i överkant.
Peter Sundström
Rekryteringen av Uwe Rösler. Det räddade inte bara säsongen med en Europaplats, utan slutade i succé med avancemang från EL-gruppen på ett imponerande sätt. Dessutom känns det som en bra investering för framtiden, hoppet om guld nästa säsong är minst sagt stort. Det blir onekligen intressant att följa hur Uwe utvecklar laget.
Vårsäsongen. Det vore för enkelt att skriva Magnus Pehrsson och känns inte helt rätt. Det är fler som delar ansvaret, alltifrån spelare till att truppen var något tunn i mitt tycke. Med den position MFF befinner sig i svensk fotboll är en sådan lång svacka inte okej att hamna i på något sätt. Nu ordnade säsongen upp sig till slut ändå, men det var i sista omgången Europaplatsen säkrades. Vi siktar högre än så!
Calle Warfvinge
I konkurrens med många goda saker väljer jag ändå AC:s återkomst. Jag var hjärtbruten som en tonåring i vintras när han försvann och minst lika glad när han kom åter. Trots hans påbrå förkroppsligar han för mig den malmöitiska själen och att få njuta av hans karaktär och kunnande framöver gläder mig mycket.
Att vi inte fått in fler unga talanger i laget. Jag älskar att se hur våra egna blommar ut och blir tongivande. I år, med visst undantag för Svanbergs vår (som dock drunknade i den allmänna misären), har detta inte kommit. Och inte heller lär det komma nästa år: Såväl Hugo Andersson som Samuel Adrian är långt från startplats och övriga lärlingar känns ännu längre ifrån. Möjligen att Adi Nalic kan konkurrera om en plats, men det är ändå inte riktigt samma sak som någon man sett i våra egna ungdomslag.
John Börén
Som enskild sportslig händelse ligger färska bortasegern mot Besiktas högst. Annars har jag förmiddagen då Rosenberg förlängde som en favorit från 2018.
Förlusterna. De riktiga alltså. Både Labinot Harbuzis och Håkan Jeppsons plötsliga och alldeles för tidiga farväl skakade om och berörde.
Ulf Nilsson
Markus Rosenbergs mål mot Midtjylland. Att han gjorde mål igen. I det läget.
Vår kapten, ikon och stjärna tar oss till det tredje gruppspelet i Europa. Hans betydelse går inte att överskatta. Han har betytt hur mycket som helst sedan han kom hem. Vår påg.
Zlatan - Vem e du?
Den där jävla veckan i maj. Helt sanslöst. Grejen är ju den att vi började ganska hyggligt, men sen gick allt åt helvete och visade hur mycket som beror på små marginaler. Vi tar oss till final, men den tunna truppen, lite stolpe ut och så vips - Säsongen ner i toaletten. Typ.
Och så en cupfinalförlust igen och en helt värdelös insats på det. Cupjävel.
Marcus Malmberg
Allt efter Uwe kom in i föreningen och givetvis toppas det med avancemanget i EL. Nu blir det ju ett rekordkort vinteruppehåll och det ska bli intressant vad Uwe lyckas implementera till nästa säsong.
Allt innan Uwe kom skulle man lätta kunna säga. Men den plötsliga bortgången av både Labinot och Håkan Jeppsson är för mig betydligt värre än en bortpissad vårsäsong. De är båda djupt saknade.
Charlotte Persson
2018 är väl tveklöst avancemanget i Europa, men detta beror ju också på vår bästa värvning: Uwe! Så Uwe är helt klart det bästa som har hänt i år och jag tror och hoppas på fortsatta framgångar med honom i spetsen. Det är precis denna typ av tränare en klubb som Malmö ska ha.
Starten på Allsvenskan när det gäller det sportsliga, men de två dödsfallen är verkligen det sämsta i år.
Pontus Kroon
Uwe Rösler.
Ibland är ett tränarbyte bra på kort sikt, ibland ger det ingenting och ibland betyder det allt.
MFF-ledningen lyckades scouta fram vår meriterade Superman och knöt honom till föreningen när vi behövde det som mest. Uwe blev katalysatorn som fick allt att vända efter den rysliga våren och nu står vi där med vinnarkulturen intakt och med sedvanlig kaxig tillförsikt. Danke schön!
Att Labinot och Håkan dog inom loppet av några månader tog mig hårt.
Labbe, vars fotbollskarriär visserligen hade varit på nedgång ett tag, var ändå en så självklar och levande del av MFF-familjen. En ung man som spred glädje kring sig.
Håkan, mannen som på allvar axlade Hövdingens arv och gjorde vår förening till den mest välfungerande i Sverige. Han var en fyr som lotsade den Himmelsblå skutan rätt närhelst det stormade.
Carl Angerborn
Vändpunkten som Uwe Röslers intåg i föreningen innebar. En ytterst imponerande rekrytering som gav en omedelbar effekt och ihållande effekt. Förhoppningsvis har han inga intentioner att lämna på många, många år. Jag är övertygad att de kommande åren, med Uwe vid rodret, kommer vara precis lika framgångsrika som de närmaste föregående åren.
Förlusterna av Labinot och Håkan överskuggar allt annat. Två, på helt olika vis, himmelsblå hjältar som gick bort alldeles för tidigt. Rent sportsligt är det svårt att snacka bort våren. Blir yr av sekundärskam när jag tänker på insatserna på Vångavallen och Guldfågeln Arena.
Magnus Johansson
Det vore lättast att svara hösten på den här frågan. Men om jag bryter ner det så är det tre händelser på hösten som varit allra mest minnesvärda och fått mig att jubla som mest, och alla är de kopplade till Europa: Segern mot Midtjylland, segern mot Besiktas och där emellan – när vi vann mot Elfsborg i sista omgången och jag bytte sändning och såg slutet av Östersund – Hammarby. Bortalaget gjorde mål några sekunder senare, ett mål till för dem hade puttat ner MFF en plats i tabellen på nytt och den nervositeten jag kände de sista minuterna där innan domaren blåste av upplever jag aldrig annars än när MFF spelar. Det betydde emellertid så fruktansvärt mycket att komma trea i stället för fyra i Allsvenskan, så min glädje över att komma bara trea var både oproportionerligt stor och ändå inte.
De bägge dödsfallen på hösten och vintern var tunga och de var tragiska. Vi glömmer er aldrig, Labinot och Håkan! På gräsmattan var det alla de matcher på våren när vi spelade som ett bottenlag, uppträdde som ett bottenlag och faktiskt var ett bottenlag. Jag mådde illa dygnet runt, vecka ut och vecka in.
Himmelriket önskar alla läsare ett riktigt gott nytt år!
