Årets: Bäst och sämst 2020
Som alla andra år avslutar Himmelriket med att redaktionen berättar om vad som varit bäst och sämst. Det är mer varierande svar än man kan tro.
Magnus Johansson
Ojämförligt störst är det allsvenska guldet. Men ett titelår så är det närmast utom tävlan, varför jag också vill nämna hur bra MFF löste frånvaron av pensionerade Markus Rosenberg. Nu klev Anders Christiansen ännu mer fram och tog på sig ledarrollen, uppbackad av Ola Toivonen som hade med sig sin fräna och hårdhänta attityd från många års internationellt spel. Det var stort och, vill jag påstå, helt avgörande för att vi bärgade guldet i utklassningsstil.
Som enskilt värsta ögonblick finns det inget som kommer i närheten av cupfinalförlusten mot IFK Göteborg. Det gör alltid ont att förlora mot den föreningen, den här gången var det upphöjt till 10. Jag skulle med glädje avstå en hels säsongs fotboll på plats om det matchresultatet hade gått att förändra.
Charlotte Persson
För att inte nämna det uppenbara guldet så skulle jag vilja säga att det bästa 2020 är hur spelsystem, tränare och bredden i truppen äntligen kommit i någon slags härlig symbios. Jag tror att vi spelar den bästa fotbollen för att kunna vinna serien gång på gång och det samtidigt som att gå långt i Europa. Jag har länge också efterlyst och saknat en tydligare satsning på unga spelare och det känns äntligen som om det är prioriterat på ett ordentligt vis.
Att inte vara på plats när det händer är helt klart sämst 2020 och jag tror att alla instämmer. Samtidigt är det också något som Malmö FF har skött mycket bra så jag är tacksam för hur bra det trots allt har fått en att känna. Som med så mycket annat detta år så är tacksamhet ett genomgående ord. Jag kommer att vara tacksam när jag äntligen kan blippa in mitt kort på ståplats, ta en öl, känna doften av nyklippt gräs och kisa mot solen innan matchen börjar. Jag tror att vi alla längtar.
Marcus Malmberg
Skulle ändå säga Anels genombrott. Hade aldrig trott på denna utvecklingen och att det skulle spekuleras i en övergångssumma på 80-100 miljoner.
Utfasningen av våra trotjänare Safari och Bengtsson. Om det var rätt eller fel lägger jag ingen bedömning i, det är upp till den sportsliga ledningen. Men det kunde absolut ha skötts snyggare, från alla parter.
Peter Lind
Jag väljer ett enskilt kort ögonblick. MFF gör 1-0 på Wolfsburg. Vi gör mål på straff. Vi leder med 1-0 på bortaplan mot ett Bundesligalag. Detta med massvis av jublande MFF-are på läktarna (riktigt hur stort det sista var förstod man inte då).
Kvalmatchen mot Lokomotiva Zagreb. Visst, resultatet blev ju bra, men det var ett tillfälle när man verkligen kände av att det var coronaåret 2020. Temperaturkoll innan insläppet, hälsopapper, fota i munskydd. Men framförallt var ju inte kvalstämningen där. Inget "Vi vet...", inget "Hoppa om ni...", inga måljubel. Överlag har matcherna jag sett på plats varit mer overkliga och märkliga än de som setts framför tv:n.
Kalle Dahlberg
Guldet. Tillbaka som vinnare efter två säsonger utan. Att många andra lag floppar är helt kanon och med den hybrisen stockholmarna har är det alltid gött. Annat: Att Anel fick sitt genombrott och i synnerhet att längtan till fotbollen fortfarande finns kvar.
Ramus Bengtsson-gate. Ovärdigt för alla och en jävla soppa.
Fredy Espitia
Årets bästa har onekligen varit att se Anel Ahmedhodzic, en av våra egna pågar, växa in i kostymen som Allsvenskans bästa försvarsgeneral. Anel har ALLT, han har snabbheten, hårdheten, längden och den malmöitiska självklarheten (eller kaxigheten) att alltid vilja vinna och aldrig släppa förbi en jävel.
Årets sämsta har onekligen varit att se Rasmus Bengtssons, en av våra egna pågar, och klubbens pågående skilsmässa. Ralle har under de åren han lirar i himmelsblått varit Allsvenskans bästa försvarare men tyvärr också väldigt skadebenägen. Jon Dahl Tomasson verkar tidigt ha gjort klart för herr Bengtsson hur han såg på honom vilket har lett till bråk under träningen, en utfrysning från laget, endast fem spelade minuter under säsongen och en väldigt tradig intervju i Aftonbladet från Rasmus håll. Utan att veta så värst mycket mer och utan att lägga in någon större värdering i vems skuld det är så är det ett oerhört tråkigt slutkapitel på en annars väldigt fin saga.
Fredrik Hed
Naturligtvis guldet, som är ett bevis för att helheten fungerade under säsongen. På ett sätt var det bra med corona för det gav JDT och truppen mer tid att sätta spelsystemet innan matchandet började i juni. Överlag spelade vi bra fotboll och var ganska överlägsna, förutom några sura bortamatcher mot Varberg, Örebro och Djurgården.
Schismen mellan JDT och Rasmus Bengtsson gav en bitter eftersmak på guldet. Tråkigt och oförklarligt hur det kan skära sig så mellan två vuxna människor. Starkt av Rasmus att hålla ut och kämpa på, och hålla kritiken internt tills guldet var klart. Samtidigt tråkigt att han snackar skit om klubben. Och just där håller jag med JDT, ingen är större än klubben. Tror tyvärr inte att Rasmus spelar i MFF nästa säsong.
Pontus Kroon
SM-guldet. Det var nödvändigt för föreningens självbild som Sveriges bästa lag att ta tillbaka titeln i år. Trots fina Europaavtryck 2018 och 2019 är det trots allt viktigast att vinna den egna serien. Dessutom var det livsviktigt för att hamna i kvalet till det ”riktiga” Europaspelet 2021.
Pandemin. En no-brainer såklart, men så är det ju. Ingen publik som gav stämning, ett tradigt minusresultat ekonomiskt, inga stående ovationer på läktarna för Behrang Safari när han tackades av och inte nog med att vi inte fick fira SM-guldet på plats, det dröjde väl inte mer än någon timma efter Siriusmachen förrän vi fick höra att tokfirande AC var smittad... Covid är sannerligen smolket i bägaren på precis alla plan i år.
Henrik Zackrisson
Att vi säkrade seriesegern så tidigt att de sista omgångarna blev en skönt avslagen defilering in till Lennart-lyftandet. Går såklart att diskutera huruvida segern mest berodde på vår egen förträfflighet eller de andra lagens skakighet ... men det spelar mindre roll för min del. Så här borde det vara varje år.
De tomma läktarna går, som jag ser det, utom tävlan för den här frågan. Så det tristaste för mig är att det varit ett så dystert år för tre klubbikoner som Guillermo Molins, Rasmus Bengtsson och Behrang Safari. Jag menar inte att de skulle fått speltid på gamla meriter, men oavsett anledning till att det blev som det blev gillar jag inte när det skär sig med kulturbärare.
Ulf Nilsson
Guldet såklart. Att vi vinner fullständigt överlägset. Nä, det känns inte riktigt som ett vanligt guld, men vi vinner. Det bästa är väl kanske framförallt att ingen annan vann. Nästa guld tar vi inför fullsatta läktare.
Går det att säga något annat än att man inte fått vara på läktarna? Tvek. Sen är det klart rätt tråkigt att vi har några ikoner som lämnar (eller kommer lämna sannolikt) på ett tråkigt sätt där det inte riktigt känns bra. Oavsett vem som gjort fel och så är det ju tråkigt, tycker jag, att spelare som Rasmus Bengtsson och Behrang Safari sannolikt spelat sina sista matcher i MFF och inte lämnar på bästa möjliga sätt utan snarare på ett sätt som får det att göra lite ont i hjärtat. Jag kommer sakna både Rasmus och Behrang. Två oerhört viktiga spelare under lång tid. Tråkigt att det tog slut såhär.
Calle Angerborn
Anel Ahmedhodzics enorma genombrott. Kan inte minnas ett lika stort himmelsblått genombrott sedan, ja, Zlatan Ibrahimovic. Jag ser ingenting som hindrar honom från att bli en mittback av allra högsta internationella klass. Han är dessutom himmelsblå ner i minsta atom och framstår som synnerligen ödmjuk, vilket gör det hela ännu häftigare. Jag sörjer (på riktigt) varje dag över att vi inte har fått vara på plats att bevittna det ske.
Konkurrenterna. Hallå? Hallå, vill ni vara med eller? I år har det aldrig varit något snack om vem som varit bäst i landet, men det har varit så pass överlägset att det nästa blivit lite... tråkigt? AIK? Klappkassa ända tills det på allvar börjat osa nedflyttning. Bajen? Var det inte i år de skulle vinna? Götet och HIF? Hahahahah. Peking? Grymma i början, bland de sämre i serien därefter. Kom igen, låt oss få lite spänning nästa år åtminstone!
Åsa Flykt
Kanske är det ett för självklart men mitt svar måste bli guldet. Att missa guldet ett år till, särskilt med den trupp vi haft - det hade blivit ramaskri på alla håll och kanter. Det blir riktigt spännande att se vad det här laget kan åstadkomma i Europa, nu när JDT:s spelidé börjat sätta sig.
Detta är kanske ännu mer givet: Att inte ha fått uppleva säsongen på plats. Jag har visserligen själv fått se ett par matcher live på Stadion som skribent. Men det var i ärlighetens namn mer en konstig än en bra känsla. Säsongen känns liksom inte som att den hänt på riktigt. Även jag som mest följer laget på hemmaplan har saknat allt kring MFF så att det gör ont. Min plats. Vännerna. Känslorna. Kramarna. Sångerna. Ölduscharna. Euforivrålen. Vi bara måste få vara på plats igen 2021.
John Börén
Den första kvarten hemma mot Sirius. Om man nu tvunget ska följa en guldmatch från soffan en söndagskväll är det precis så den ska inledas.
Hela universums jävlighet koncentrerades i ögonblicket när Behrang Safari halkade till och det nästintill mytiskt efterlängtade cupguldet blev till sand. Så dråpligt, förnedrande och orättvist mot hela Malmös Berra som i övrigt fått vara så långt ifrån händelsernas centrum under året.
***
Ett riktigt gott nytt år önskar vi er alla. Mot nummer 22!
