Årets: Borta hemma
Himmelriket fortsätter summera året. Nu hamnar vi 20 mil från Malmö.
Sommaren 1997 åkte Malmö FF till Falkenberg på ett träningsläger. Laget tränade samt spelade en match mot danska Lyngby på Glommens IP. Jag var salig. Så här nära hade jag aldrig förr kommit mina hjältar i mitt lag. Mitt lag Malmö FF. Glommens IP ligger en knapp halvtimme bort från Varberg där jag då bodde och alltjämt huserar. Närmast att betrakta som promenadavstånd i sammanhanget.
Malmös startelva med mig och bonussonen David (11 år) på sidlinjen, så nära att det flög svett på oss från spelarna:
Jonnie Fedel, Mike Owusu, Jörgen Ohlsson, Olof Persson, Tommy Jönsson, Daniel Andersson, Brune Tavell, Björn Enqvist, Yksel Osmanovski, Niklas Kindvall, Patrik Olsson.
Yksel och Kindvall gjorde varsitt mål, matchen slutade 2-2, gräsmattan var just en gräsmatta men alls inte av samma kvalitet som MFF kräver idag, och efteråt skrev spelare och ledare autografer och David fick klistermärken av materialaren. Det var andra tider. Det var en fin dag, den där fredagen som den 11 juli var. En riktigt fin dag.
Jag drömde och hoppades på allsvenskt spel i Varberg men kunde aldrig tro det. När Falkenbergs FF tog klivet upp kände jag det som att drömmen nästan besannats. Så nära ligger Falkenberg och Varberg.
Men så 2019 överraskade Varbergs Bois alla med spel och resultat i Superettan och blev från och med 2020 ett allsvenskt lag. Googlemätning: Från mitt kedjehus på Föreningsgatan till Påskbergsvallen är det 1,2 kilometer. I långsam takt tar det 15 minuter att gå, 6 att cykla.
Detta är min hemmamatch. Eller rättare, min bortamatch hemma. Alla ni som bor i Malmö vet vad jag pratar om, men ni kanske har blivit vana, kanske lite bortskämda? Att inte behöva planera en hel dag för att se sitt lag, att komma hem strax efter matchen och äta en middag vid bordet i stället för vid en vägkrog längs E6. Att hoppa upp på cykeln i stället för att sätta sig i bilen och köra 40 mil tur och retur.
En gång om året har jag det så. Jag njuter varje gång. Första året var jag ensam supporter på Påskbergsvallen (den kallas fortfarande så i folkmun), då jag kom in som media eftersom jag skulle skriva om matchen för Himmelriket. Det var den 29 november och 1 advent. Det snöade, det var något så fruktansvärt kallt. Det var tomma läktare på grund av pandemin.
Malmö förlorade men var redan klara seriesegrare så det gjorde väl inte så mycket för spelare och ledare var känslan. Efteråt intervjuade jag Jon Dahl Tomasson och Oscar Lewicki vilka väl inte tyckte resan till Varberg var sådär jättekul om sanningen skulle fram.
Själv njöt jag som sagt. Trots blåa fötter och händer, och i det närmaste förfrusna öron. Malmö var ju i Varberg!
I år var det tredje året i rad. Nu en söndag tidig kväll näst sista dagen i oktober. Säsongen var usel. Det var mer en fråga om vilken mittenplacering MFF skulle hamna på än något annat. Matchen betydde egentligen inget mer än äran för bortalaget. Fast icke att förglömma: att kanske äntligen ta första segern i Varberg. 2020 hade det blivit förlust, 2021 1-1. Alltid något att sträva efter.
Det blev Ola Toivonens show, men det minns ni väl alla. Storseger, äntligen en hel del bra spel, glädje på planen. Det var härligt att se, gav hopp om framtiden.
Jag tittade mig omkring där jag stod i bortasektionen. Rakt nedanför mig på läktaren eldades det. Det sjöngs från nästan alla. Där var unga, gamla, kvinnor och män. En del klädda i svart, andra helt i himmelsblått. Flaggor, halsdukar, glada ansikten. Malmö hade precis gjort mål igen. Det var den där glädjen man ser då, lite lättnad också. Himlen kolsvart, strålkastarna jobbade hårt och gav oss den där fantastiska upplevelsen som bara höstmatcher kan ge.
Jag kunde nästan inte tro att det var sant. Jag kom att tänka på den där sommarfredagen i Glommen 1997. Min bonusson David är nu 36, själv är jag 56. Jonnie Fedel och Daniel Andersson spelade då, är målvaktstränare respektive sportdirektör idag. Det har gått några år. Det var lyckliga tider då, men ännu bättre är det nu: jag står och sjunger och hoppar och är glad i min hemstad med Malmö FF på plats.
Efteråt springer Ola Toivonen fram till oss, tar emot vår sång och vår kärlek. Så jävla enkla tre poäng. Till slut lämnar spelarna planen och vi arenan.
Två meter utanför vändkorset har jag ställt min cykel. Knappt 10 minuter senare är jag hemma; det är nästan omöjligt att cykla halva sträckan med tanke på alla himmelsblå supportrar som går mot bussar och bilar. Jag möts av dofterna av en köttgryta och jag ser en flaska rödvin på köksbordet. Min sambo har som alltid koll på Malmös resultat. Hon säger att det är för att veta på vilket humör jag kommer hem, men jag undrar om det inte också börjar finnas ett visst intresse av att Malmö ska vinna matcher och serier.
Jag tänker att nu i maj 2023, i omgång 6, då kanske hon vill följa med till Påskbergsvallen. När Malmö FF kommer till Varberg igen. Det är ju så nära. Min borta hemma.