Årets: Bortamatch
Säsongen har bjudit på massor av enastående minnen. Här återges det om årets bortamatch. Den mot IFK Göteborg i tidiga april.
Matchen mot IFK Göteborg hade föranletts av tradionsenligt käbbel mellan lagen. Denna gången var det MFF:s utplacerande av en andra stjärna på bröstet som upprörde såväl IFK Göteborg som många andra.
Jag tänker inte återge diskussionen här; den har ältats nog som det är. Istället ämnar jag återge för er det som jag ser som årets bortainsats av MFF. Mys ner er i soffan med en glögg i näven och häng med!
MFF hade startat säsongen med en 3-0-vinst mot nykomlingen Falkenberg. Resultatet speglade på intet sätt prestationen. Det hade varit krampaktigt och chansfattigt och en innermittfältsduo bestående av Markus Halsti och Erik Johansson hade visat på stora konstruktiva brister i offensiven. Nollan hade inte spräckts förrän Otto Martler slarvat in Magnus Eriksson långskott efter 74 minuter. Därefter hade en inhoppande Simon Thern definitivt punkterat matchen med två mål. Hans två enda under säsongen. Matchen hade vunnit och poängen hade tagits, men vi var långt ifrån nöjda med vår spelmässiga prestation.
IFK Göteborg hade däremot inlett med en övertygande vinst borta mot AIK. Lasse Vibe hade gjort sitt första av 23 allsvenska mål för säsongen och Malick Mané gjorde sitt första och sista i 2-0-segern. Dessutom hade redan ordet om Götets starka vänsterkant fått spridning. Ludwig Augustinsson och Sam Larsson hade skojat ordentligt mot Martin Lorentzson och Nabil Bahoui på Friends och nu var farhågorna att vi skulle få samma lektion.
Efter den tveksamma insatsen mot Falkenberg väntade sig alla att Åge Hariede skulle göra förändringar i laget. Att Simon Thern skulle ersätta Erik Johansson centralt tycktes givet. Så blev det också. Lika givet kändes det också att den senast avstängda Guillermo Molins skulle ta klivet in till höger. Så blev det inte. Som ett led i att försöka stoppa IFK:s vänsterkant sattes istället Erdal Rakip in på MFF:s högerdito med tydligt defensiva instruktioner. Molins, som givetvis var alldeles för bra för att peta, placerades istället på vänsterkanten vilket förpassade Emil Forsberg till bänken. Märkligt tyckte de flesta, då Molins sällan spelat på vänsterkanten och Rakip var en utpräglad (och dessutom oerfaren) innermittfältare.
Nåväl, vi behövde inte tvivla länge. Efter åtta minuter smeker Guillermo Molins in 1-0 strax intill trätobroder Alvbåges högra stolpe. Förspelet är lika delikat som avslutet. Albornoz jobbar fram bollen tillsammans med Rosenberg längs högerkanten. Mackan hittar Rakip som i sin tur hittar Miiko med ett fint inspel i straffområdet. Istället för att avsluta själv sätter han Guillermo i läget. Och då missar inte han. Han sysslade inte med missar vid den här tidpunkten.
MFF fortsätter spela bra och får efter ungefär en halvtimmes spel ytterligare utdelning. Markus Rosenberg vinner boll vid mittplan på högerkanten, krigar sig förbi en stabig Philip Haglund och slår en djupledspassning som är så vacker att varje fotbollsestet börjar attackgråta. I djupet löper Molins. En halvbåge över Alvbåge senare står det rättvist 2-0.
Efter paus vaknar Göteborg slutligen till liv och börjar skapa chanser. Som tur är för Malmö är det Robin Söder som får de flesta lägena. Eftersom Robin är lika oskarp som en mobilkamera från 2003 missar han samtliga. Istället kontrar Malmö in trean. Magnus Eriksson vänder bort en förvirrad Bjärsmyr och hittar in till en fristående Rosenberg som dundrar in bollen bakom Alvbåge som inte ens hinner få upp sina bearnaisehandskar för att värja sig själv och sitt mål.
Matchen slutar 3-0 och utgör den andra av fyra raka segrar. Det är alltid speciellt att slå IFK Göteborg, men vissa vinster betyder mer än andra. Bortasegern i år var en sådan. Det finns ingenting mer tillfredsställande att tysta ett Göteborg som tror sig ha fått luft under änglavingar. Att slå AIK på Friends är väl ingenting, det gör vi ju varje år. Det fick de veta nu.
2014 har varit fantastiskt på alla sätt och vis sett ur himmelsblått perspektiv. Champions League-äventyret sticker naturligtvis ut som det mest fantastiska av allt och har bjudit på massor av historier om överprestationer och stormatcher. Bortavinsterna har emellertid lyst med sin frånvaro, vilket såklart varken har förvånat eller förargat någon. I kategorin för årets bortamatch känns det emellertid roligare att lyfta fram en vinst, i det här fallet dessutom mot en toppkonkurrent. Den har dessutom glömts bort något i det hav av minnesvärda prestationer som vi sett i år.
Vinsten mot IFK Göteborg var kanske också kapten Molins främsta show för säsongen. Jag har en känsla av att en revanchsugen Guillermo Molins kommer bjuda på betydligt fler föreställningar av samma kaliber nästa säsong.
Som vi längtar.
