Årets: Bortamatch
Under en sällsynt vacker oktoberhimmel kunde MFF befästa sin serieledning i en match mot Häcken som undertecknad valt att utnämna till årets bortamatch.
Under en guldsäsong krävs många avgörande insatser i så kallade "måstematcher". En sådan slutsats kräver knappast ett geni för att tänka fram, men i år, guldåret 2016, känns det nästan särskilt applicerbart. De fyra föregående gulden är också tätt förknippande med sådana guldavgörande matcher på bortaplan - Göteborg 2004, BP 2010, Elfsborg 2013, AIK 2014.
I år är kandidaterna många till att få betitlas som "årets bortamatch" och årets bubblare i kategorin hittar ni längst ner i texten. I denna högst subjektiva utmärkelse har jag fastnat för en en alldeles, alldeles särskild match på bortaplan. Den mot Häcken den 1 oktober.
Ni kommer alla ihåg det, skadeeländet som som lade sig som ett mörkt, svart täcke över oss under det i övrigt fantastiska september. I samband med matcherna mot Elfsborg och Helsingborg hade Bengtsson, Eikrem, Christiansen, Rosenberg gått sönder. Dessutom hade derbyhjälte Svanberg gått och blivit sjuk, vilket innebar att även han missade matchen på Hisingen. Eftersom vi samtidigt inte vunnit på Hisingen sedan nämnda Svanberg var 11 bast, var det många som kallt räknade med poängförlust.
Samtidigt hade stora guldkonkurrenten från Norrköping äntligen gått och förlorat, vilket innebar att MFF hade gått upp i serieledning. Om MFF vann mot Häcken samtidigt som Peking förlorade mot AIK (vilket de också gjorde - ordentligt) skulle serieledningen utökas ytterligare.
Matchens absoluta nyckelbetydelse gick alltså inte att bestrida.
Jaja, men matchen då?
Redan efter 13 minuter förstod man att matchen skulle bli någonting alldeles speciellt när Enock Kofi Adu drog iväg en yttersida från 30 meter som otagbart letade sig upp i krysset. Något så oväntat hade inte hänt på Hisingen sedan Stig Töfting kritade på för de gulsvarta 2005.
Men säg den lycka som varar för evigt, o.s.v. Eller ens i sex minuter, för den delen. Så lång tid tog det nämligen för Häcken att först kvittera och därefter ta ledningen. Vi hade ju redan slagit Häcken en gång i år, nu insåg vi att det nog var att gapa efter för mycket att tro att vi kunde slå dem igen under samma säsongen. Dumma, naiva oss.
Vi skulle emellertid lyckas gå till halvtid med ett oavgjort resultat efter att Jo Inge Berget kvitterat ytterligare tio minuter senare, fint framnickad av den tidigare Häcken-spelaren Alexander Jeremejeff.
Andra halvlek skulle därefter visa sig bli inte fullt lika händelserik, utan istället enbart bestå av himmelsblått spel i dur. Efter att Häcken-mittfältaren Rasmus Schuller klumpigt blivit utvisad kunde nämnda nyförvärvet Jeremejeff vackert vinkla in ledningsmålet. Tillställningen avslutades med att Tobias Sana fick göra sitt så efterlängtade första himmelsblå allsvenska mål. I solen, tröjlös, framför klacken på kortsidan gick det inte att missa den glädje och lättnad Sana kände. Känslor som den tillresta, månghövdade malmöitiska klacken med största sannolikhet delade.
Efter Häcken-vinsten (och Norrköpings haveri till insats mot AIK dagen efter) kändes guldet klart. Vi kunde därmed åka till Norrköping i omgången efter utan att riskera att förlora serieledningen; vid vinst skulle avståndet dessutom utökas till sju poäng, ett så gott som ointagligt försprång. Så blev också fallet och ett par omgångar senare var guldet säkrat.
När någon ber mig att beskriva vägen mot SM-guld 2016 kommer bortamatchen mot Häcken var något av det första jag nämner.
Dessutom: det så fruktansvärt tröttsamma Häcken-spöket har äntligen fått ro och lämnat oss i fred. Två vinster på två försök i år (vissa hävdar dock att lagen även möttes i någon typ av utomallsvensk match i maj. Lyssna inte på dessa människor. De har fel och vill er illa).
Bubblare:
Elfsborg borta 18/4
Norrköping borta 16/10
