Årets: Dansk
Var det verkligen ytterligare en innermittfältare vi behövde inför säsongen? Årets dansk bevisade med eftertryck att så var fallet.
Vi var nog en del som blev förvånade och aningen tveksamma när han satt där bredvid Daniel Andersson den 26 januari i år, danske Anders Christiansen. Inte bara från att han kom som en förfryst fiskpinne från Chievo, utan framförallt för att han kunde kategoriseras som innermittfältare - en position vi redan hade det oerhört välställt på.
De tycktes råda konsensus kring att någon ur duon Lewicki-Adu skulle säljas under vintern, eventuellt båda två, men fortfarande var bägge kvar. Lägg därtill Magnus Wolff Eikrem, Erdal Rakip och talangerna Mattias Svanberg och Erik Andersson. Var det verkligen centralt på mitten vi behövde spetsförstärkning?
Det skulle dock inte dröja länge innan alla eventuella tvivlare var röjda ur all världens väg. Under vinterns träningsmatcher och den tidiga vårens cupspel visade Anders "AC" Christiansen upp ett mittfältsspel som vi nog inte hade sett sedan Eikrem bjöd på försäsongsshow exakt ett år tidigare. Supportrarna var i extas, Allan Kuhn hade hittat sitt förstaval och Markus Rosenberg beskrev sig som förälskad i denna Lille-Anders 2.0.
Tillsammans med Enock Kofi Adu utgjorde AC Allsvenskans bästa centrala mittfält och det bästa himmelsblåa ditot på många år (sedan Ivo-Wilton 2010?). Med sitt tvåvägsdriv, sin spelförståelse och sin inställning var han under långa perioder MFF:s viktigaste spelare.
När jag, såhär en månad efter årets sista match, ser tillbaka på AC:s säsong är det framförallt två minnen som etsat sig fast hos mig:
2 April. Allsvensk premiär:
Titelförsvarande IFK Norrköping hade välförtjänt tagit ledningen på Stadion. MFF hade sett statiska och ofarliga ut och såg ut att gå till halvtid i underläge, men från ingenstans snurrade Markus Rosenberg upp Pekings Tesfaldet Tekie vid mittplan och hittade AC med en ljuvlig djupledspassning. Ensam med målvakten skickade han därefter in kvitteringen med en yttersida som CMores Jon Persson i tv-sändning beskrev som "fransk". Huruvida den var fransk eller ej har jag ingen jäkla aning om, men sällsynt vackert var det. Andra halvlek tillhörde därefter MFF och alla himmelsblå kunde summera in en premiärseger.
25 september. Skånederby:
Malmö FF gick under den tidiga hösten in i en stenhård guldduell mot Norrköping och varje poäng var livsviktig. Inför fullsatta (bortsett från bortasektionen) derbyläktare gav Anders Christiansen MFF ledningen efter ett himmelsblått anfall som mycket väl kan ha varit säsongens bästa kontring. Från uppspelet från Lewicki, via vändningen från Jeremejeff, till löpningen med boll av Berget, fram till avslutet av AC. Den tillhörande honnörsmålgesten tror jag att vi alla minns.
Just där och då, under den sena sommaren och den tidiga hösten, var Anders som allra, allra bäst. Bortsett från derbymålet stod han också för vackra och viktiga mål mot Kalmar, Jönköping och AIK.
Den olyckliga skada som gjorde att han missade de sista sex omgångarna gör också att vi längtar lite extra till att se honom ta sig ann den allsvenska säsongen 2017.
Stort tack för i år, Anders, och god jul! Jag är övertygad om att nästa kommer att bli ännu bättre!
