Årets dödade spöke
Ett år som 2014 är det lätt att fokusera på de makalösa framgångarna, SM-guldet och Champions League-miljonerna. Men redan i maj åstadkom vi faktiskt något unikt, något vi aldrig gjort förut. Vi for då hem från Strandvallen med tre poäng i bagaget.
Hällevik. En kustort belägen långt in i den lilla landmassa i sydvästra hörnet av Blekinge som kallas Listerlandet. Här har Mjällby AIF sin hemmaplan, och här hade Malmö FF, fram till maj 2014, aldrig vunnit en tävlingsmatch. Trots, om jag räknar rätt, elva försök under åren 1980-2013 (mer om det nedan).
Googlar man lite Listerlandshistoria märker man att det kastats en hel del skit över trakten genom åren. I slutet av 1800-talet reste en ung läkare vid namn Herman Lundborg till nejden. Han åkte dit för att kartlägga en sjukdom. Av sina studier passade han på att dra ett antal grovt generaliserande och nedsättande slutsatser. Inte bara menade han att sjukdomen, som han klassificerade som en form av epilepsi, var ärftligt betingad. Han tyckte sig också ha belägg för att listerlänningen ofta präglades av dåliga karaktärsdrag, som till exempel omoral, tjuvaktighet och alkoholism. Lundborg menade att de patienter han studerat tillhörde en släkt som var resultatet av ”olämplig rasblandning”. Så illa kan det gå, manade och menade Lundborg, om man slarvar med rashygienen.
Ger resonemanget obehagliga associationer? Ja, den unge doktorns arbete lade så småningom grunden till bildandet av en institution som knappast omnämns på listan över de stoltaste ögonblicken i svensk 1900-talshistoria. 1922 tillträdde Herman Lundborg nämligen som professor och chef vid det då nyinstiftade Statens Institut för rasbiologi.
Man kan avfärda Lundborgs arbete som en förvirrad mans verk, skapat i och präglat av en tid då märkliga ideal rådde och suspekta idéer tilläts ta fäste. För hur orimliga de än var, vann idéerna tydligen gehör runtom i landet. Listerlänningen ansågs dålig. Man kan stilla undra vad denna grovt orättvisa stämpling inneburit för Listerlandet och dess invånare. Är oförrätten glömd och begravd vid det här laget?
Jag vet inte, och tänker inte spekulera i det heller. Men det är onekligen ett dystert förflutet denna natursköna trakt bär på.
Därmed över till den egentliga anledningen till att denna text skrives. Hällevik utgör en högst icke-typisk fond för allsvensk fotboll: den vackra promenaden längs med stranden fram till arenan. De vänliga damerna i den lingonseriemässigt enkla och trivsamma korvmojen (inte för att personalen på Swedbank är ovänlig, men det finns en klar nyansskillnad). Speakern, som på Einar Malmborgskt vis gör sina egna lokaldialektfärgade tolkningar då han uttalar namn som klingar av utländsk härkomst.
När Malmö FF är inblandat har jag naturligtvis svårt att se objektivt på det hela, men om jag nu ändå försöker måste jag konstatera att det finns en dimension som är tilltalande i det Mjällby gjort mot oss. Vi har i år fått agera den oborstade och osnutna lantisen på Vicente Calderon och Juventus Stadium. I allsvenskan i allmänhet, och på Strandvallen i synnerhet, är det däremot vi som är den rika och resursstarka storklubben. Att lilla Mjällby AIF i så här många år tagit emot De Rika från metropolen i söder - och stått emot, aldrig vikt undan, aldrig gett efter … hur mycket vi än gnisslat tänder efter alla dessa poängtapp vill jag ändå påstå att det är värt all respekt.
Efter allt detta hattlyftande skyndar jag mig att understryka att det ändå var väldigt skönt att vinna i Hällevik i år. Det var den 22 maj, en vacker vårdag och egentligen ingen vidare fotbollsmatch. Den officiella statistiken räknar till blott nio avslut - två för Mjällby, sju för oss. Det antyder en större överlägsenhet än vad som faktiskt var fallet. Matchen var spelmässigt jämn och första stora chansen var MAIF:s. Markus Ekenberg fläkte sig fram och styrde ett vänsterinlägg just ovanför ribban.
Matchens enda mål kom i den 39:e minuten. Rosenberg hittade Magnus Eriksson i djupet, och han tunnlade en back med en sidledspassning till Molins - som enkelt bredsidade in bollen. Minuten senare borde nog Rosenberg gjort 0-2, när ett friläge skapades av Molins framspelning och Manges överhoppning. Men avslutet blev för tamt och Asper klarade. I början av andra borde det definitivt varit 0-2, då Mjällby missade att ställa offside och både Rosenberg och Forsberg rusade tokfria mot mål. Rosenberg missade grovt, när han löst lade bollen rakt på Asper (efteråt sade han att han försökt sig på en tunnel). Mjällby hade mycket boll mot slutet, men hade förtvivlat svårt att vaska fram några målchanser.
Guillermo Molins 0-1 stod sig. Strandvallen-spöket var dödat.
För Mjällby gick det mesta fel under året. Trots att både Anders Linderoth och Christian Wilhelmsson bringade hopp, inspiration och målskytte via sina ankomster i juli åkte listerlänningarna ur. Hemmaförlusten mot årets strykpojke BP i den 27:e omgången blev det ok man till slut aldrig lyckades lyfta av sig. Hoppet levde till den sista omgången, men eftersom Gefle då slog Helsingborg spelade det för MAIF:s del i praktiken ingen roll att man bara nådde kryss mot Falkenberg.
Kan man då lite lagom romantiserande nostalgiskt säga att man kommer att sakna den anakronism som laget från Lister utgör? Ja, absolut. Men låt oss anta att det inte är någon idé att bli alltför tårögd. Det dröjer nog inte länge innan di gulsjaate är tillbaks i det allsvenska finrummet.
Och vad var nu detta för en tramsig stavning då?
Herman Lundborgs falsarier är en sak. Att den listerländska dialekten är särpräglad är helt sant. Jag lär mig ur ett nummer av Språktidningen 2008 att ”manet” på listerländska kallas ”aulawaabel” (ett nästan lika stenhårt manetnamn som ”portugisisk örlogsman”). Jag saxar också följande:
”Utmärkande för listerländskan är rullande tungspets-r. Samt att vokalerna nästan alltid vävs ihop till diftonger, till exempel ’ål’ som uttalas aul och ’äta’ som blir aida. Men också att man lägger till ordet kaa, ’karl’, som förstärkningsord i slutet av meningarna. Det är inte könsbundet utan användes konsekvent. Konsonanterna k, p och t blir efter vokal g, b och d. S blir ofta ett sje-ljud framför v och w, till exempel sjaat som betyder ’svart’. Vanligt v liknar mer det engelska w, som i kwään, vilket betyder ’kvarn’.”
Och så var det det här med den jobbiga sviten. Här är Malmö FF:s tävlingsmatcher utan vinst på Strandvallen, givetvis med Mjällbys siffor först:
Juli 1980, Allsvenskan: 1-1.
Mjällby gjorde sin första allsvenska säsong någonsin. Man slutade klar jumbo, men knep poäng av laget som ett år tidigare spelat europacupfinal. Oavgjort, och bägge målen inprickade innanför de första fem minuterna. MFF slutade tvåa i allsvenskan 1980, två pinnar efter Öster.
Oktober 1983, Allsvenskan: 1-1.
Tre år efter första visiten i finrummet var MAIF tillbaks. Man åkte ur igen, men nu var det bara sämre målskillnad än Gefle som hindrade laget från nytt kontrakt. 1-1 blev det i MFF-mötet på Strandvallen även -83. Thomas Sunesson kvitterade för oss i slutminuten. Malmö blev tvåa och åkte ut i semi i den slutspelskonstruktion vi tvingades acceptera, men aldrig kunde gilla.
Augusti 1985, Allsvenskan: 1-1.
Tredje gången gillt för MAIF? Nej. Näst sist och nedflyttade igen. MFF vann allsvenskans grundspel, men i slutspelet tog det stopp i semifinalen mot IFK Göteborg. På Strandvallen blev det ännu en gång 1-1. Lasse Larsson gav oss ledningen i första halvlek, och namnen Hans kvitterade en kvart in på andra.
Oktober 1996, Svenska Cupen: 1-0.
Apropå slutspel, här slutade matchen tack vare ett annat debilt och hockeyinfluerat påfund: Golden Goal. Efter 0-0 vid full tid avgjorde MAIF i förlängningen.
Augusti 1999, Svenska Cupen: 4-0.
Året då det mesta gick fel blev vi grundligt utskåpade i svenska cupens 2:a omgång. Fyra dagar efter den bittra förlusten på Olympia (I slutminuten släppte Milan Simuenovic en lättvindig retur som Arild Stavrum rakade in) åkte vi på vårt mest förnedrande Strandvallen-resultat någonsin.
Augusti 2000, Superettan: 2-1.
Niclas Kindvalls tidiga ledningsmål hjälpte inte. Linus Isberg kvitterade i slutet av första halvlek och samme yngling avgjorde med en kvart kvar. Trots en ganska medioker höst räddade Malmö ändå andraplatsen och tog klivet tillbaks till allsvenskan. Mjällby nådde faktiskt kvalplats, men missade allsvenskan med minsta möjliga marginal: Dubbelmötet med Häcken slutade 5-5 efter två 3-2-matcher. Sen vann Hisingenlaget på straffar.
April 2009, Svenska Cupen: 1-0
Här hade MAIF ett riktigt bra lag på gång - framme i oktober skulle det stå klart att Mjällby i överlägsen stil vunnit Superettan. Men det visste vi inte i april. Erton Fejzullahu gjorde mål efter en kvart, och det blev matchens enda.
Maj 2010, Allsvenskan: 4-2.
Ett MFF i storform kom ner på jorden i ett blåsigt och blött Hällevik. Vi låg under med 3-0 i paus, efter två mål av den för oss alltid så besvärlige Moustapha El Kabir. Öppningskvarten i andra gav oss hopp. Daniel Larsson och Pontus Jansson reducerade var sin gång, innan Daniel Nicklasson satte spiken i kistan på övertid. Frampå höstkanten vann vi serien ändå. Och Mjällby klarade för första gången att förnya sitt allsvenska kontrakt - man slutade på en succéartad sjätteplats.
Augusti 2011, Allsvenskan: 1-1.
Det gamla favoritresultatet från åttiotalet dammades av. Framspelad av Daniel Larsson tryckte Jiloan Hamad upp ledningsmålet i nättaket in bit in i andra halvlek, men Pär Ericsson kvitterade med en volley som knappt höll styrfart några minuter senare. För Malmös del var 2011 en stormig säsong - vi var en hårsmån från att nå Champions League, men hängdes tidigt av från guldstrid och slutade fyra i serien. Mjällby blev tia.
Maj 2012, Allsvenskan: 2-2.
I paus såg det ut som att Strandvallenspöket äntligen skulle bli bortexcorcerat. Jimmy Durmaz och Hamad hade gjort varsitt mål och 2-0 såg kassaskåpsäkert ut. I andra halvlek föll vi oförklarligt ihop. Erton Fejzullahu - återbördad till Lister efter en utflykt till Holland - nätade två gånger och MAIF var också nära att få in ett segermål i slutet. Malmö hade trots det länge guldvittring under hösten, men blev till sist trea. Mjällbys nedåtgående trend fortsatte, men man klarade sig ändå kvar via en tolfte plats.
Maj 2013, Allsvenskan: 2-2.
Craig Henderson kanade in 1-0 i 43:e minuten. Andra halvlek blev sen en stökig och stirrig tillställning. Simon Kroon fick ett offsidemål godkänt, en domarmiss som kompenserades bara minuten senare. En liggande Johan Dahlin blev sparkad i huvudet utan åtgärd och Markus Ekenberg kunde kravlandes på marken buffla in bollen i mål. Med knappt tio minuter kvar föll Tokelo Rantie enkelt i straffområdet. Straffen satte Magnus Eriksson. Året slutade på allra bästa vis, med Malmöguld, och Mjällby landade på elfte plats.
-----
Källor:
* Språktidningen 2008/10: Johan Joelsson - Skamfilad listerländska
* Svenska Dagbladet 22 november 2012: Bengt-Olle Bengtsson - Hel släkt offer för missbrukad vetenskap
* Och som så många gånger förr: Jon Nordströms eminenta statistiksida.