Årets: Erdal
Hans potential var vida känd, men det stora genombrottet hade vi ännu inte sett. Tills i år. Erdal Rakip, sicken påg.
Det finns banne mig inget vackrare i hela världen än när våra egna pågar slår sig fram genom akademin, etablerar sig i A-laget och därefter lär sig dominera hela jävla serien.
Alla som uppnår framgång i Malmö FF är självklart uppskattade för sitt värv och sin insats; det ligger liksom i sakens natur. Det finns emellertid alltid de som man glädjer sig lite extra åt, som man tydligare kan identifiera sig med. De vars hjärtan är lika himmelsblå som våra.
De speglar oss. De är vi. De är en del av oss.
De heter Krister Kristensson och Bosse Larsson. De heter Tapper eller Andersson i efternamn. De heter Pontus Jansson. De heter Markus Rosenberg.
De heter Erdal Rakip.
Rosengårds-sonens talang har varit känd länge, men det har dröjt tills vi fick se det stora, definitiva genombrottet. Ändå tills i år.
Inför säsongen kändes det oklart var i nytillträdde tränaren Magnus Pehrssons bygge som Erdal skulle få plats och hur mycket han skulle få spela. Magnus Wolff Eikrem kändes självskriven utifrån fjolårets monstersäsong och styrkan i hypen kring Mattias Svanberg hade ökat från storm till orkan under försäsongen. Att Erdal skulle få sina minuter kändes självklart, men kanske skulle han få nöja sig med roll lik ifjol, som försteinhoppare och mittfältsallt-i-allo?
Aldrig i livet, tänkte Erdal och växlade upp till femman.
När säsongen var över hade han istället etablerat sig som ett av Magnus Pehrssons främsta offensiva vapen, tagit en permanent startelvetröja i en sorts fri roll med utgångspunkt från höger och stått för 8 baljor. Genombrottet var därmed definitivt och ett faktum.
Det är många specifika Erdal-insatser från säsongen värda att lyfta - vändningen och skottet uppe i Sundsvall, chippen mot J-Södra eller de dubbla målen mot Hammarby hemma är några exempel.
Vad som dock satt sig som det tydligaste minnet från året, inte bara knutet till Erdal utan kanske överhuvudtaget, är målet hemma mot Östersund i mitten av maj. Vi hade stått för en finfin första halvlek och kunde gått till paus med en ledning. Istället fick vi nöja oss med 0-0 och en utvisning på Behrang Safari. Det kändes sådär. Andra halvlek inleddes med att Markus Rosenberg bombade in en frispark. Med 10 minuter kvitterade Östersund - rätt orättvist baserat på första halvlek och vår förvarsinsats stora delar av matchen. Därefter var det dock bara ÖFK för hela slanten. Ett 1-2-mål hängde klart i luften. Franz Brorsson höfttacklade Saman Ghoddos ut i jordens omloppsbana och plötsligt var vi bara 9. Här gällde det att överleva med poängen i behåll.
Då klev han fram, sagans hjälte och den här historiens stora protagonist. Erdal Rakip. Sänd som en frälsare från skyarna. Med sekunder kvar plockade han upp en förlupen Christiansen-boll, rundade en liggande Tom Pettersson och rullade in vinstmålet. Jag har inte återhämtat mig ännu och chanserna att jag någonsin gör det bedöms inte vara särskilt goda.
För detta och för sina övriga insatser under året kommer Erdal Rakip för alltid vara en hjälte och en himmelsblå ikon.
Vad än den närmaste framtiden innehåller hoppas och tror jag att Erdal Rakips himmelsblå saga är långt ifrån färdigskriven.
Den dagen han försvinner från Stadions gräsmatta får vi istället hålla till godo med att få bevittna andra genombrott från de som har följt samma himmelsblå stig som Erdal. De som är vi. De som är en del av oss.
Det finns banne mig ingenting vackrare.
