Årets evighetsmaskin
Han slog definitivt inte igenom med dunder och brak direkt när han kom. Men successivt växte han och nu är han mer eller mindre självskriven i en MFF-startelva, Lasse Berg Johnsen.
Ni har läst det från mig förut. Det är inte bolltrollarna och lirarna som fastnar i mitt fotbollshjärta. Nej, ge mig en hårt arbetande slitvarg till innermittfältare. En som gör sitt jobb i det tysta och sätter laget före jaget. Som inte drar att sätta in en och annan småful tackling när det behövs. Om detta dessutom kombineras med en skicklig passningsfot, ja då är jag såld.
Berg Johnsen är den som spelat flest minuter i MFF i år och hade han fått bestämma själv hade han säkert spelat varenda en. Det gjorde han under en av sina säsonger i danska ligan. Utan att ha något skulle jag gissa att han också är en av dem som springer mest per match. Den till synes outtröttlige unge norrmannen har varit en av våra bästa spelare under säsongen. Men det skulle du förmodligen aldrig få honom att säga.
Han är inte en spelare som sticker ut och märks på samma sätt som en Nanasi, Bolin eller Ali. Men en spelare som Lasse är minst lika viktig, inte bara för sitt hårda arbete men också för sitt lugn, bollsäkerhet och fina passningsfot. Jag minns i en TV-sändning där kommentatorn, efter en rejäl felpass från LBJ ropar: Ett misstag från Berg Johnsen - det ser man nästan aldrig! Därför gör det mig varm i hjärtat varje gång han kommer med i “omgångens lag”, blir “Himmelrikets favorit” eller uppmärksammas på andra sätt.
Man ser ju nästan framför sig att Lasse tränar och löper så fort han får chansen, även när han är ledig. Men så är det inte. Tvärtom har han i en intervju sagt: “Jag tror att man blir lite sjuk i huvet om man ska hålla på att springa hela tiden.” När det är träning (och match) kör han stenhårt, när han är ledig vilar han.
I alla dessa lovord, så finns det en sak jag saknar i Berg Johnsens spel. Jag önskar att han skulle skjuta lite oftare. Visst, målgörandet är väl inte hans huvuduppgift, men han har ett riktigt bra skott och ibland tycker jag han är lite för osjälvisk.
På frågan om vad hans ambitioner är har Lasse svarat att det är att spela i norska landslaget, som defensiv mitt och att spela i en bra topp fem-ligaklubb. Det gör mig otroligt glad att han redan fått ta ett första kliv mot detta. I november i år blev han uttagen till landslaget och fick också göra ett inhopp, och gjorde såklart inte bort sig. I landslaget får han gärna bli bofast. Men det där andra personliga målet får han gärna vänta med och stanna i MFF länge. Jag inser att det förmodligen är en utopi. Men jag tillåter mig att drömma.
