Årets: Fem snabba
2015. Året då de fem snabba alltid skulle vara enkla, segerbeklädda och kaxiga. Det var i alla fall vad jag trodde när första avsparken på försäsongen var lagd. Istället har vi gått igenom både lycka och frustration och med den bittra eftersmaken att det kunde ha varit bättre? Kraven är höga som vanligt för oss malmöiter, men låt oss titta tillbaka på fem snabba punkter av både glädje och besvikelse…
Celtic hemma och vi lyckades igen
Efter fjolårets magiska CL-stunder i främst kval men sedan även delvis i grupp så kändes det svårt att göra om samma resa. Få mål mot Vilnius, darrande insatser borta mot Salzburg och sedan den makalösa vändningen mot Celtic. Jag var bortrest under bortamötet på Celtic Park och när sms:en trillade in om en tidig skotsk ledning så kändes nya CL-drömmar långt borta. Men som vi alla vet så frälste Berget och utgångsläget för en ny fest i Malmö var optimalt.
Med Rosenberg som vägvisare så var saken klar och jag hann knappt bli nervös. Allt stämde. Spelet, tryggheten och vinnarskallen. Vinsten kändes lika självklar som underbar. Mackans 1-0 är ett av årets bästa minne och känslan över att stiga in i CL även detta år var oslagbar…
Allsvenskan – inte som förväntat
Nej, det går ju inte att påstå att insatsen i ligan på något sätt är godkänd. En femteplats med tolv poäng efter seriesegraren är i mitt tycke underkänt. Det är svårt att sätta fingret på varför det i vissa matcher har sett ut som att spelarna bara ställer ut skorna? Viljan ser ut att vara som bortblåst, främst i matcher som vi ”bara ska vinna”. Falkenberg, Örebro, Åtvidaberg, Häcken osv.
Rosenberg vs Zlatan blev symbol för klubben vs individen
Många ville jämföra, många ville ha åsikter. Ovan spelares betydelse för Malmö är tämligen olika och i sin enskilda form helt omöjlig att ställa mot varandra.
Att som malmöit heja på Zlatan över klubben är kanske det mest konstiga jag har hört?
Å andra sidan, att militant stå och förneka hans existens är lika konstigt.
Det blev precis lagom och respektfullt, all credd till Malmö FF för detta.
Vi kan sedan konstatera följande; Zlatan fick sin drömmatch men MFF fick en mardrömsgrupp. Jag unnar Zlatan all glädje men nog hade det varit bättre om vi hade hamnat i en på pappret lättare grupp. Stora förluster mot alla tre gruppmotståndarna kändes både tråkigt och smått uppgivet. Hemmavinsten och spelet mot Shakhtar var i särklass den bästa upplevelsen i CL-gruppen även om vi gott kunde gjort ett par mål till…
En hyllning till publiken
Med ett Malmö FF i förändring kommer även en publik i förändring. Intresset blir större, det är Mackan bak på tröjan istället för Messi och ibland går pengar före passion. Det finns för- och nackdelar med allt.
Något som jag verkligen tycker består, breddar och växer är den enorma stämning som vi i publiken har tillsammans. Oftast är den i symbios med laget men ibland får läktaren spela sin egen match. Laget hyllar publiken gång på gång, och ryktena om de fantastiska supportrarna från Malmö har spridit sig. Bortaföljena i CL har varit omtalade och sångerna har nästan hörts hela vägen från Paris, Madrid och Lviv.
MVG på 2015 skulle jag säga.
Åge, den bäste vi haft på länge, tack!
Tyvärr, alla andra tränare under mina tjugoåtta år får backa. Åge är mest framgångsrik och coolast i mitt tycke. Fördomarna och den dåliga kollen haglade fritt från min sida när han skulle tillträda… Jag visste helt enkelt inte så mycket om honom i början.
Bortsett från att han är en fantastisk person som genomsyrar passion, ärlighet och engagemang så är han en enormt kunnig tränare. Han har verkligen fått ut det bästa han har kunnat ur Malmö FF och jag med många är evigt tacksamma.
Oavsett hur synd jag tycker det är att han slutar, så är det precis detta som gör honom så genial. Han är troligtvis inte alls speciellt nöjd med 2015, även om jag är övertygad om att han har njutit av varje lyckad match, och bland annat därför vill han inte stanna. Till skillnad från en rad(alla) andra så vet att Åge när det är dags att lämna. Med flaggan i topp!
Låt oss se vad 2016 bjuder på…