Årets: Fem snabba om 2019
Ännu ett fotbollsår med Malmö FF att summera genom fem snabba punkter. Guldmissar, Europaglädje och Rosenbergsfeber är några av årets främsta ämnen.
Ännu ett missat guld…
Att inte ta guld i år får väl tyvärr räknas som ett misslyckande. Det är svårt att svara på exakt vad som gjorde att marginalerna inte var på vår sida, men alla missade straffar var väl tyvärr en bidragande orsak i en otroligt jämn Allsvenskan. Det känns som att vanligtvis borde MFF:s facit räcka till att ta ett guld, men inte i år. Det är väl ungefär samma uppgivna känsla som förra året: Vi borde ta guld men gör det inte. Fan.
… men i Europa
Europaspelet gick desto bättre och tur var väl det. Den inledande känslan var väl kanske inte jättegod men det är här den otroliga prestationen kommer in i bilden. Att vinna gruppen efter både skadeproblem, ett missat guld etcetera är minst sagt imponerande. Jag känner att det återigen var Mackan som visade vägen, vilket både är underbart och skrämmande, men att hela laginsatsen är fantastiskt. Vi var bäst när det krävdes helt enkelt och till skillnad från Allsvenskan så fanns marginalerna på vår sida. Sakta men säkert har MFF jobbat sig in i Europaspel på olika sätt under åren och främsta kvittot är ytterligare en sextondelsfinal i EL i början av 2020.
Kontinuitet
Något om själva laget och truppen måste också sägas. Ett ord som dyker upp är ”kontinuitet” vilket jag tycker beskriver känslan som funnits under 2019. En ganska så intakt och stabil trupp som följts åt under en ganska lång tid har visat resultat. När någon, som man känt varit en nyckelspelare, har blivit skadad har någon annan klivit in och gjort ett bra jobb. Jag tycker att detta är den stora skillnaden mot för några år sedan då startelvan var mycket mer sårbar. Dessutom en bra mix av olika erfarenheter och en stor förmåga att anpassa sig efter nya positioner eller spelsätt.
En hel del övrigt
Det är inte bara själva spelet och matcherna som det har skrivits eller pratats om. En stor damlagsdebatt tog upp stora delar av hösten och mynnade ut i en nysatsning och i förlängningen ett nytt arenanamn. Rösler lämnade, ganska så plötsligt, dagen efter sista matchen och ”mannen med statyn” vandrade över våra malmöitiska hjärtan och trampade till. Jag har säkert missat något men Malmö FF berör i alla avseenden, det är ett som är säkert.
Sagan om Mackan
Vad vore en årssummering utan Mackan? Nja, den hade kanske blivit lite lam och världsfrånvänd. Det är så svårt att sätta ord på hans betydelse eftersom den är så kusligt stor och enorm. Det är ett par minnen med MFF som man bär extra nära hjärtat och Mackans sista hemmamatch är ett av dessa. Jag tror aldrig jag kommer glömma hur natten kändes, vilken temperatur det var eller hur stora delar av arenan skrek och grät rakt ut. Det är i stunder som dessa allt är förlåtet, tråkiga försäsongsmatcher i isande vind, felköp och bortaförluster på konstgräs. Det är då allt är värt det och man får sin utdelning.
Mackan – hur ska vi någonsin kunna tacka dig nog? Du har tagit med oss in i en ny storhetstid. Tack!