Årets: Friday I'm in love

Vi avslutar panelen med bäst, sämst och nyårslöfte!

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:

Carl Angerborn
Skribent på himmelriket. Förankrad på Ståplats.

Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.

Mikael Frohm
MFF:are sedan födseln, plankade in på ståplats första gången när jag var sju år, 1965 och har sedan dess följt MFF. I mina ögon förlorar MFF aldrig, inte ens när motståndarna gör fler mål...

Ulf Nilsson
Chief of Himmelriket

Mikael "Skroda" Cronqvist
40-årig lärare som följt MFF sedan hans far tog med honom till stadion som 5-åring. 14 år som aktiv i MFF Support och drev bland annat Parkensaken för MFF Supports räkning. I supporterfrågor blickar han helst mot Tyskland och hur det fungerar där. Favoritspelare i MFF genom alla tider: Lasse Larsson.

Ulf Österlind
Världens enda enbenta fotbollsspelare med två vänsterfötter. Skribent till vardags, redaktör för MFF Supports medlemstidning Nr tolv, zlatanist, nästanmusiker och tidigare medlem i Himmelrikets redaktion. Gillar varken Depeche Mode eller Dire Straits särskilt mycket. Däremot uppskattar han en kopp kaffe, öl, maltwhiskey, bluespentan, distade gitarrer och ostmackor.

Åsa Flykt

Vad var det bästa med det här rövåret 2020 (Sett med MFF-glasögon)

Carl:
Guldet, givetvis. Men också Anel Ahmedhodzic enorma genombrott, AC:s sinnessjuka överlägsenhet och Toivonens hemkomst. Även JDT:s utveckling av press- och anfallsspel har varit en glädje att bevittna. Mycket har varit mörkt, men det finns ändå mycket positivt att ta med sig in i 2021.

Henrik:
MFF vann guld, vi spelade bra fotboll och utvecklade talanger som ger stark framtidstro. Genombrottet för Anel Ahmedhodzic är mycket väl något vi kan komma att prata om det kommande decenniet.

Frohm:
Det bästa var alla de fantastiska texter som publicerades på Himmelriket. De hjälpte till att korta avståndet mellan spelarna på plan och oss som borde ha suttit på läktarna. Texternas inlevelse och kvalité överglänste många gånger de betalda sportjournalisternas och Åke Stolts mångåriga frånvaro i spalterna kändes mindre saknad. Kan förresten varmt rekommendera hans senaste bok "Blomstermålaren".

Ulf:
Guldet såklart. Det är väl typ det enda.
Och knappt det ens. Jag är mest glad att ingen annan vann.
Men vi vann och vi gjorde det i stor stil. Altid något.

Skroda:
SM-guldet såklart. Vi höll fokus nästan hela vägen och tog tillbaka Sven-Lennart där den här hemma.
Vi fick en ny tränare som är i början på ett projekt som kan bli riktigt bra.
Vi har ungdomar som är lovande och kan säkra upp ekonomin med jämna mellanrum.

Ulf:
Inget rövår utan att Niklas Skoog nämns. Så, nu är han nämnd. Det bästa var att vi vann, att Anel utvecklades så bra som han gjorde. Att Toivonen levererade, att Christiansen gjorde detsamma och att Marko Johansson kunde axla Dahlins mantel. Dessutom får vi inte glömma Erik Larssons briljanta säsong. Vi har en stark central-linje med målvakt, Marko/Johan, Christiansen, Toivonen/Thelin. Även om Thelin försvinner. Det ser bra ut, men spelarförluster kan så klart ställa till det. Men jag litar på Danne....

Åsa:
Guldet! Även om det känns lite som hittepå när man inte kunnat bidra från läktarhåll. Men väldigt viktigt på många sätt att inte missa ett år till.

Vad var det sämsta med det här rövåret (Sett med MFF-glasögon)?

Carl:

Utöver det uppenbart givna att vi inte har fått vara på plats, är det tråkigt att det har blivit så fel med så många spelare. Molins, Antonssons, Safaris och (antagligen) Bengtssons uttåg från truppen har av olika anledningar varit tråkiga att se och det finns en uppenbar risk med att många starka profiler lämnar på samma gång. Det var också skittrist att det inte blev något europagruppspel och att cupförbannelsen lever kvar.

Men givetvis överskuggar de tomma läktarna alllt. Sätt en vaccinspruta i min överarm så att jag kan få gå på fotboll igen!

Henrik:
Fotboll utan publik är så förbannat märkligt. Själen är på läktaren och det finns verkligen inget positivt med publikfri fotboll. Det dränerar spelet på energi, föreningar på ekonomi och engagemanget på passion. Måtte vaccinsamordningen funka bättre än testkapaciteten så Sverige är vaccinerat lagom till allsvensk start, gärna i april.

Frohm:
Det sämsta med detta anno horribilis var naturligtvis frånvaron av gemenskapen och stämningen på läktarna. Plötsligt nådde till och med fantasierna om kaffeblasket och det magra utbudet i stadions kiosker närmast kulinariska höjder. Att inte heller få fira guldet på plats eller avtacka Safari kändes också hemskt. Förlusten i cupfinalen svider också fortfarande.

Ulf:
Allt annat än guldet? Vi gjorde ett OK Europaspel men kunde inte prestera när det verkligen behövdes. Vi ska inte skämmas, men kan heller inte skryta om det direkt.
Att vi fick så tråkiga slut för spelare som betytt mycket för oss är tråkigt. Bengtsson, Safari och Molins hade tveklöst förtjänat mer. Och det finns ju en uppenbar risk att flera andra också spelat sina sista matcher i MFF utan att få ett avsked från oss - såsom Traustason, Nielsen och Antonsson exempelvis.
Att inte få vara på läktarna med MFF-familjen är ju emellertid det största. Jag saknar så att få stå på Stadion och se di blåe tillsammans med 10 000+ andra. Att få vara på Stadion när det blir mål och allt exploderar. Måtte vi få det snart.

Skroda:
Visste ni att Coronan och Cupfinalen börjar och slutar på samma bokstäver? Kan inte vara en slump då de sakerna är årets sämsta…

Ulf:
Att publiken inte fanns på plats, och vad det betyder för snacket kring laget. Det fanns ingen "buzz" överhuvudtaget. Oerhört trist. Publikens betydelse för upplevelsen av fotboll som spel, dess intensitet och känsla av fart går inte att överskatta. För att inte tala om vad det betyder för spelarna. Toivonen har ju själv sagt att han vill uppleva publiken "hoppa". Dessutom är det trist att Molins, Rasmus och flera andra spelare känt sig felaktigt behandlade. Men det är svårt att säga något med tanke på resultatet. Vi vann ju! Och det är väl det övergripande målet, oavsett vem som spelar - känner sig orättvist behandlad eller liknande?

Åsa:
Tomma läktare är ju det givna svaret, men det är ju med supporter-glasögon generellt, inte specifikt för oss MFF:are, även om vi och andra lag med mycket publik nog påverkades mer. MFF-specifikt är det nog att än en gång vara så nära cuppajävelen och misslyckas. Jag är en såndär naiv människa som flera gånger inbillat mig att vi faktiskt skulle lösa det.

Vad blir ditt MFF-nyårslöfte för det efterlängtade 2021?

Carl:
Jag utlovar mitt ovillkorliga stöd till Malmö FF, oavsett om jag får se dem spela nästa år eller ej. Och om jag får gå på match igen lovar jag att leva ut mitt stöd som aldrig förr och aldrig, aldrig någonsin igen, ta det för givet att jag får gå på match med mina kompisar och se Malmö FF spela fotboll.

Henrik:
Som boende i Stockholm med två små barn så handlar alltid mina MFF-löften om att göra hemmet till ett MFF-hem. Där tittar man på matcher, hejar på spelarna och refererar till färger och nummer i vardagen till något MFF-anknutet. Det går ganska bra än så länge. Äldsta sonen sover helst i ”AC-pyjamasen” och vi sjunger hymnen flera gånger i veckan. Detta ör viktigt eftersom hans förskolelärare försöker få honom att heja på ”AVK”. Man kan klaga hos rektorn för mindre.

Frohm:
Jag lovar att vaccinera mig och hoppas att alla MFFare gör det samma. För när grindarna väl öppnas till den första allsvenska hemmamatchen 2021 ska ingen behöva vara orolig för att smittas av covid 19.

Ulf:
Jag lovar att ha på mig guldkavaj när vi firar guldet 2021. Tillsammans.

Skroda:
Gå på fotboll igen är väl förhoppningsvis mitt löfte. Ge mig mitt vaccin nu…

Ulf:
Köpa nytt årskort, vilket jag gjort. Även om jag inte har en aning om jag kan gå. Och alltid vara blå i själen....

Åsa:
Att så snart det går ta med sonen på sin första efterlängtade bortaresa! Det var inplanerat iår men... Längtar efter att få ännu en MFF-upplevelse tillsammans.