Årets: Hemmamatch
Efter en tid av hetsiga diskussioner om vem som var störst i Sverige och huruvida det var värdigt att vinna Allsvenskan genom att brotta till sig pokalen drabbades Malmö FF och IFK Göteborg samman i en match inför tokfyllda läktare. Hur det gick? Det minns ni. Hur det kändes? Ungefär så här:
Han såg nervös ut, farsan. Nervös och fundersam. Han gör sällan det. Särskilt inte när det kommer till MFF, då brukar farsan istället vara den optimistiska motpol mitt pessimistiska lynne behöver för att orka utstå matcherna. HIF borta? ”Lugnt, det löser sig”. Rangers hemma? ”Varför oroa sig, vi slog ju dem borta?”. Ungefär så brukar det låta från hans håll när jag försöker dämpa mina förväntningar på laget och därmed också den besvikelse och frustration jag känner efter en tung förlust.
Den här gången var det annorlunda. Det hade varit tyst och fokuserat i bilen på väg till Stadion. Anspänningsnivån var högre än vanligt, matchens betydelse likaså. Utanför rutorna hade det börja gå mot höst, även om det var soligt just denna söndag i sena augusti. Det visste både Malmö FF och IFK Göteborg också om. Ännu hade vi inte närmat oss guldspurt, men alla visste att matchen skulle kunna vara avgörande för vem som hade det försprång in i slutskedet som ofta är avgörande. Förutsättningarna var solklara. Vid himmelsblå vinst skulle MFF vara sex poäng före IFK Göteborg och fortsatt i minst tre poängs serieledning. Vid förlust skulle Götet vara ikapp.
Anledningarna till den höga anspänningen på förhand var flera. Matcherna mellan lagen präglas alltid av den historiska rivilitet som är resultatet av den eviga tvekamp om vem som rättmätigt ska få kalla sig Sveriges framgångsrikaste lag. Denna är egentligen oberoende av var i tabellen lagen är placerade och vem som för tillfället är starkast. I år hade dessutom matcherna dimensioner av rivalitet som de senaste åren inte varit i närheten av. IFK Göteborg verkade slutligen ha sagt upp sin mångåriga prenumeration av allsvenska sjundeplatser och kunde för första gången på länge ha realistiska förhoppningar om att få äta den guldpytt de så tröttsamt tjôtar om varje år. Då MFF (som brukligt de senaste åren) även de parkerade i toppen, hade matchen en poängmässig vikt som kanske var den allra viktigaste faktorn till matchens tunga dignitet.
Som krydda på rivalitetstoppen hade det dessutom utbrutet ett märkligt form av fotbollsestetiskt krig mellan lagen, sprunget ur de uttalanden Simons farsa gjort i samband med vårens möte i Göteborg, då han bland annat kallade IFK:s spelsätt för ”brottarfotboll”. Efterspelet från matchen i Göteborg hade dessutom främst handlat det i MFF-ögon överdrivna sättet som IFK firade sin sena (och orättvisa) kvittering framför besvikna MFF-spelare.
Så, när vi stod där på ståplats samtidigt som den sprängfyllda stadion så sakta började gunga igång visste vi om matchens betydelse och vikten av att vinna. Matchen började dock inget vidare. Efter att MFF tagit iniativet och närmat sig ett ledningsmål kom istället kallduschen. Lasse Vibe vände elegant bort Ricardinho och hittade den hysteriskt formstarke Robin Söder i höjd med straffpunkten. Söder gjorde inga misstag och satte bollen kyligt vid Dahlins bortre stolpe. 0-1 i 17:e minuten. Farsan försjönk än djupare i sin fundersamhet.
Det dröjde dock inte långt innan han fick anledning att skina upp igen. Ett par minuter efter Göteborgs ledningsmål peggade Jiloan Hamad upp bollen för en frispark ett tiotal meter utanför straffområdet. Frisparken nådde Pontus Janssons huvud och bollen borrade otagbart sig upp i Alvbåges nättak. Efter Janssons och Alvbåges bråk i vårmötet kändes det självklart att det var just han som skulle sätta kvitteringen.
När sedan Emil Forsberg underbart vackert satte ledningsmålet en stund innan halvtid kändes det ytterst rättvist.
Brottarna för Göteborg kom dock ut till andra halvlek som ett bättre lag och pressade på för en kvittering. Tobias Hysén visade att han inte ämnade avstå från den fula och oklädsamma tradition av att göra på Stadion som han startat och hade ett par giftiga avslut. Allsvenskans mest överskattade brasse, Daniel Sobralense, hade en boll i ribban. Kvitteringen kändes onekligen som nalkande.
Då klev Mattias Bjärsmyr fram. Fast åt rätt håll. Förutsatt att man inte är göteborgare, alltså. Hans horribla bakåtpassning tvingade Alvbåge att plocka upp bollen och orsaka den indirekta frispark Jiloan Hamad dunkade upp i nättaket framför den till bredden fyllda norra läktaren.
3-1. Klappat, klart och avgjort.
Stämningen i farsans lilla Peugeot på vägen hem var av förklarliga skäl mångdubblat bättre än den var tidigare. Farsan var återställd till sitt optimistiska själv igen och jag minns att jag i samband med att jag knäckte den obligatoriska segerbärsen på min balkong i augustikvällen tänkte;
”Nog fan blir det guld i år”.