Lagbanner
Årets: Himmel och helvete

Årets: Himmel och helvete

Har Hugo Bolin skrivit allsvensk historia? Himmelriket kastar fram tanken utan att gå till botten. I stället en fantasi om känslostormar.

På min mammas begravning kom släkt och vänner fram och gratulerade mig. Det var en egendomlig känsla. Nej, mamma var inget monster. Gratulationerna kom sig av att jag dagen innan blivit pappa för andra gången. Det som för mig var en overklig känslostorm var för andra en källa till tröst. När ett liv upphör börjar ett annat.

Starkt, surt och sött i samma blandning.

Hugo.

Nej, sonen fick heta Sigge. Det här ska handla om Hugo. Som veckan efter att han åkt ur Allsvenskan överöstes med gratulationer. Hugo Bolin.

Den tolfte november blev Hugo svensk mästare i fotboll. Tjugo år gammal och redan lika många guld som Skandinavens största klubb Hammarby.

Tjugo år och ändå två starter och fem inhopp i Sveriges bästa fotbollslag.

I somras, strax efter att hans namne Larsson byter Allsvenskan mot Bundesliga växlar Hugo Bolin allsvensk guldstrid mot bottenkamp. Han hamnar i klassiska Degerfors. Det lag mot vilket han gjort sin dittills enda Allsvenska poäng. Ett inspel från kanten som blir kompisen Hugos sista mål i himmelsblå tröja. Eller senaste, vill jag tänka.

Inget dumt val att flytta till Degerfors.  Inte alls. Han blir genast en viktig spelare och får massor av värdefull allsvensk erfarenhet.

Men detta att både vinna och åka ur samtidigt – har det alls hänt förut? Har Hugo skrivit Allsvensk historia, är han ett unikum redan så här tidigt i karriären? Och hur kan det kännas? Vilka tankar åker genom huvudet i denna blandning mellan jubel och misär?

Minns den där matchen i Borås, näst sista omgången. Hemmalaget Elfsborg kunde säkra guldet med en seger, medan Hugos Degerfors skulle åka ur Allsvenskan om de inte vann. Oavgjort i slutminuterna, öppna spjäll, båda lagen skapar stora chanser. Hugo bidrar starkt till att försvara ett par av Elfsborgs vassaste guldlägen.

Och så slutsignal. Tjugotvå spelare som rasar ihop på balkongmattan i besvikelse. De gultröjade över ett missat guld. De röda över att ha blivit nedflyttade. Han har i flera månader tränat och levt ihop med sina nya lagkamrater, blivit en viktig gestalt för dem. Nya vänner. Gå omkring på planen, kanske tröstar han någon. Tackar bedrövade supportrar som rest med på ännu en misslyckad bortamatch. Byter kanske några ord med en barndomsvän, det är ju här han är uppvuxen.

Och samtidigt ligger nästan lika bedrövade Elfsborgsspelare på marken och får massor av små gummikulor i kläderna. Vad betyder det, Hugo?

Omklädningsrummet i Borås arena efter match. Som jag velat vara där. Luktar det flottyr från MAX-restaurangen ända dit?  Lätt att se framför sig hur ett benskydd åker i väggen. Speciellt att vara lånespelare i denna stund. När de nyfunna vännerna har att ställa in sig på bussresor till Östersund Gävle och Borlänge vet Hugo att det inte berör honom. Han kan i stället hoppas få plats på resor mot Milano, Manchester eller Madrid.

Hur låter det därinne? Tyst. Skönt i alla fall att slippa höra hysteriska guldskrål från det andra omklädningsrummet. Det piper till i telefoner. Spelarna får tröstande meddelanden från nära och kära. Begravningsstämning.

Av jord är du kommen.
Men vad ska du bli?


I nedflyttade Hugos telefon: gratulationer till nytt liv. Himmelsblå lagkamrater skickar tackord. Guldet lever. Glädje och sorg i samma svettdoftande rum. Finns det en guldhatt i Hugos sportbag ligger den kvar där, noga dold. Inte än…

En vecka senare tillbringar han sin sista match för Degerfors på bänken. Hinner hem till guldfesten.

Vet inte om han liksom den andre Hugo inte smakar alkohol. Annars är drinken på guldfesten given:

Gin Sour: stark, sur och söt. Hugos säsong.

En skvätt Blå Curacao ger den rätta färgen.  
 

Stefan Sjöström@DrSjostrom2023-12-19 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF