Årets: Hopp!
Nödåret 2015 skulle kunna gå till historien som en jämmerdal utan dess like, som ett fotbollsår av besvikelser och hopplöshet i parti och minut, men det gör det inte. För oj vad vi har hoppat det här året - och hoppats.
Låt oss för en stund glömma missade straffar, felaktiga domslut och skandalförluster, låt oss glömma brända pepparkakor, tomma lönekonton och luciakronor som slutat fungera. Följ med in i hoppets ljusblå flyttank och låt mig berätta om årets mest minnesvärda hopp, Hoppet i Paris!
Uppladdningen inför mötet med PSG började redan på Kastrup där flygvärdinnan Amanda log sitt soligaste leende när hon hälsade oss 180 himmelblå chartersupportrar välkomna ombord.
Flygvärdinnan Amanda, bara trevlig, eller en hängiven supporter?
Bolaget Primera Air är Isländskt och har gult (ve och fasa) som färg, men Amanda trotsade bolagets klädkod med sin MFF-halsduk. Men var hon verkligen MFF-supporter, eller var hon bara professionell och gjorde en kul grej av att hon fått just vår flygning?
– Ha ha, nej det är inte bara för att vara trevlig, skrattade Amanda på min fråga.
– När jag hörde att vi skulle flyga MFF-supportrar till Paris kastade jag mig direkt på telefonen till huvudkontoret. Den här flygningen bara måste jag ha!
Strålglansen i Amandas ögon gick det inte att ta miste på och att hennes hjärta bankade för MFF fick vi definitivt bevis för under inflygningen till Paris. Efter att ha levererat de vanliga standardfraserna i högtalarna; ”Hoppas ni haft en bra resa med oss bla bla bla, tack och på återseende” tog Amanda upp sin iPhone, höll den intill mikrofonen och tryckte på play.
Ut ur högtalarna strömmade ett välbekant trummande, tam tadadam, tam tadadam… Tystnaden lade sig i kabinen, men var det inte…? Jo visst! Det var MFF-hymnen som trummade fram ur högtalarna! Först höjdes ögonbrynen av förvåning, sedan höjdes 180 halsdukar av lika många tårögda och väldigt hoppfulla supportrar som stämde upp ”Å vi älskar Malmö FF, ja vi brinner….”
Ytterligare bevis för hängivenheten hos kabinpersonalen på Primera Air fick vi för bara några dagar sedan i Sydsvenskan http://blogg.sydsvenskan.se/lindstrand/2015/12/08/mffs-rutinerade-flygduo-tar-oss-till-madrid/
Vi planerade ingen längre vistelse i den franska huvudstaden, bara en blixtvisit över dagen, men hoppades ändå hinna få en glimt av Eiffeltornet, Triumfbågen eller Versailles. Den planen sprack dessvärre och i stället för sightseeing tillbringade vi eftermiddagen mitt i en rondell. Det var nämligen den samlingsplats vi hade anvisats av PSGs supporterpolis. Vid första anblicken verkade det helt huvudlöst, men att ha en rondell som samlingsplats är faktiskt ett bra tips om man vill öka spännigen inför större matcher.
I mitten av cirkulationsplatsen Porte de Saint-Claud skymtade vi en stor inbjudande oas med träd och gräsmattor där hundratals malmösupportrar var samlade. Att ta sig dit var dock rena hasarden. Uppskattningsvis sju körbanor skulle korsas, eller hur många det nu får plats på sådär femtio meter. I vår enfald letade vi till en början efter någon form av gångbro, tunnel, övergångsställe, eller vad som helst som kunde underlätta att ta sig till oasen, men något sådant fanns inte. Här var det Darwins lag som gällde; survival of the fittest så det var bara att springa.
En gång i tiden var det fontäner vid Porte de Saint-Claud, nu finns inte ens ett vattenhål.
Vi lyckades på första försöket och nådde oasen med livet i behåll, bara för att besviket upptäcka att det inte fanns några näringsställen på samlingsplatsen. Inte så mycket som en korvaluda och långt mindre en ölkran hade parisarna ordnat åt oss, vilket var minst sagt upprörande. Hunger och törst drev oss därför att lämna tryggheten i rondellen ganska snart och göra en ny halsbrytande rusch med sikte på en av uteserveringarna vid Porte de Saint-Claud.
Vi landade flämtande men välbehållna på Café les Fontaines och inhandlade varsin öl (à 100 spänn!). Efter att ha tittat på folklivet både länge och väl gav vi dock upp hoppet om att få hungern stillad. Var man inte funtad som en hyena på savannen var det bara att glömma mat på det stället. En tåfjutt ner längs gatan hittade vi istället en lokal hamburgerbar. Ingen uteservering, ingen öl, men billigt och allmänt trevligt. Medan vi väntade på våra hamburgare trängdes vi med grannskapets byggjobbare runt TV-apparaten. Där visades en dokumentär – om Zlatan!
Vi smälte inte direkt in med våra himmelsblå halsdukar, men det var trivsam atmosfär och vi vågade oss på ett ”Allez Malmö” innan vi gick, vilket rönte en viss munterhet bland fransoserna.
– No, no! Allez Paris! skrattade de.
Ja, ja, tänkte vi, ni kanske vinner, men vi är från Malmö!
Det blev ytterligare några vändor för att proviantera, varje gång med livet som insats och mitt blodtryck fick flera toppnoteringar den eftermiddagen. Så vitt känt krävdes dock inga civila dödsoffer bland de himmelsblå.
Bortsett från trafikanarkin kändes Porte de Saint-Claud väldigt tryggt. Motorcyklar, piketbussar, rena stridsfordon med påhängsvagn för vattenkanoner och stora monsterbussar kantade rondellen. Samtliga fordon var vita och hade ordet POLICE målat på sidorna, vilket onekligen gav en dramatisk inramning åt uppladdningen. Alla fordon bemannades självklart av kravallutrustade machofransoser. En del av dem var dock ganska fryntliga.
Ordningsmakten samlar styrkorna
I brist på kravaller stod/satt/halvlåg den franska ordningsmakten lojt i solskenet och iakttog med stigande förvåning de himmelblå aktiviteterna. Parispolisen har garanterat aldrig skådat en vackrare syn än när hundratals ljusblå supportrar bredde ut sig i solskenet likt en blommande linåker!
Förutom de motoriserade styrkorna hade fotfolk extrainkallats för att upprätthålla lag och ordning. Totalt 850 extra poliser ansåg man krävdes för att hålla oss i schack. Nerskräpning på allmän plats var dock troligen det mest kriminella som drabbade rondellen och när vi lämnade den franska huvudstaden kunde parispolisen lägga en osedvanligt bra dag på jobbet till handlingarna.
Matchopoliser av parisiskt snitt
Arenan där PSG har sin hemmaplan, Parc des Princes, är inte mycket att orda om. Förutom att de hedrade gästerna med nyinredda och smakfullt designade toaletter så kunde det lika gärna varit Guantanamo.
Snygg toalett på Guantanamo, eller bilden är kanske från lejonburen på Zoo...
Säkerhetsarrangemangen däremot skulle man lätt kunna göra TV-serie av. Poliser i tung kravallutrustning stod framför, bakom och bredvid oss exakt hela tiden! Där och då verkade insatsen löjligt överdimensionerad. Det gör den dock inte längre.
Matchen spelades, nog om det, men när den blåstes av spärrades vi in. Stora portar av rostig pansarplåt, som starkt påminde om bilderna man sett av bogvisiret på Estonia, slogs igen med ett olycksbådande dån. ”I som här inträden låten hoppet fara”, kändes det som. Trots det och trots att klockan var runt elva på kvällen var alla vid gott mod, om än lite hängiga.
En kille var dock inte det minsta hängig, snarare ohängd. Han hoppade, studsade, grimaserade och utstötte gutturala läten. Publikvärdar och poliser försökte handgripligen lugna honom, men till sist lyckades han ändå ta sig upp på ett räcke ovanför bogvisiret. Det sista vi hörde, innan han med berått mod kastade sig ner på andra sidan var hans desperata röst;
– Pleasssse, I have to go to the toilet, otherwise I pee in my pants!!!
Vi som hade bättre blåskontroll väntade tålmodigt, som de medgörliga svenskar vi är, tills någon behagade öppna bogvisiret. Väl utsläppta stuvades vi – självklart nykissade – in i svarta bussar och så vidtog ny väntan, på vad visste ingen, innan karavanen rullade ut från den inhägnade parkeringen.
Au revoir Parc des Princes!
Skylt i bussfönstret förkunnade att det var "Malmö FF Access Supporterbus4"
Eskort av motorcyklar med blåljus, avspärrade korsningar och poliser i kravallmundering, det var fullt pådrag under vår sorti, men vid det laget kändes det nästan naturligt.
Vägen till flygplatsen Charles De Gaulle blev en lång färd i natten med en maxhastighet på 40 km/timmen. Längs ensliga gator utmed skogsområdet Bois de Bologne eskorterades vi. För många av medpassagerarna blev denna del av Parisbesöket en särskilt minnesvärd upplevelse.
För er som inte känner till det kan jag berätta att vägen längs med Bois de Bologne i stort sett frekventeras av två kategorier; ensamma män som kör väldigt sakta och känner behov av att ha fönstret på passagerarsidan nervevat, samt personer som uppenbarligen har väldigt ont om kläder och därför söker skydd bland skuggorna i skogsbrynet. Flera i bussen blev förvånansvärt alerta under denna del av resan.
En evighet senare anlände vi trötta till en öde flygplats. När vi vacklade ut ur våra svarta bussar visade det sig att bussen som kört först i konvojen var av ett mycket finare slag och dessutom vit. Ur denna vita buss vällde en grupp kostymklädda herrar som såg något malplacerade ut bland alla oss ljusblå. Det visade sig dock snart att kostymnissarna i själva verket var synnerligen ljusblå – det var nämligen spelarna!
Vid åsynen av spelartruppen piggnade även tonårsdottern till. Borta var gäspningar och gnäll och det stora leendet belönades med en kram av the one and only; Gische. Tror faktiskt han blev en smula rörd över att hans favoritsupporter burit med sig den numera legendariska Guillermo Molinsskylten även i Paris. Och det utan att han spelat en minut.
Berest skylt
Själv blev jag mest lite orolig över Gisches val av handbagage. Medan flertalet lagkamrater bar någon form av mindre trunk eller ryggsäck stoltserade Gische med en stor, röd och väldigt snygg DAMHANDVÄSKA!
Det fanns bara två bemannade incheckningsdiskar i den tomma hallen, en var avsedd för dem i mörk kostym och en för oss andra. Mellan dem uppstod en slags mixed zon med väldigt gemytlig stämning. Några barn bad om selfies och autografer och många tog bilder, lugnt och städat. Vi är ju Malmö.
När det var Tinnerholms tur att checka in fick han lite problem eftersom även hans bagage var av det mer udda slaget. Han hade inte anammat Gisches trend med röd handväska, däremot hade han en stor oformlig trunk som inte gick att checka in som vanligt bagage, den skulle istället lämnas som specialbagage på ett annat band. (Jag trodde faktiskt inte spelarna behövde turas om att ta hem tvätten på den här nivån.)
Tinnerholms franska är nog inget vidare för han verkade inte förstå instruktionerna från den något resignerade kvinnan som satt bakom disken. Han stod en god stund och vände och vred på trunken, ändå var hon inte nöjd utan satt kvar och fortsatte att gestikulera och förklara på franska. Det spred sig en viss munterhet bland oss som åsåg det hela och till sist var det någon från den ljusblå sidan som hävde upp stämman;
– Hallå, Anton, säg till henne o resa sig upp!
Alltså, mörk kostym och ryggsäck, är det särskilt snyggt?
Om hon bakom disken var trött efter Tinnerholms incheckningskrångel var det ingenting emot vad hon blev när hon framför sig på disken fick det som skulle föreställa Adu’s pass. Jag kan här avslöja att Adu inte har något pass. Han har ett ghananskt dragspel! Om det går att spela på är mera tveksamt och hon bakom disken var definitivt inte intresserad av att försöka.
Efter incheckning var det säkerhetskontroll där även topsning ingick. Vad de letade efter? Sprängämnen! Bland 180 supportrar, flertalet stora starka karlar, och en hel trupp fotbollsspelare kan man undra varför de valde att gnugga i handflatorna och under skosulorna med en bomullspinne just på undertecknad, en medelålders tant? Uppenbarligen såg jag skum ut, eller så misstänkte de att jag planterat en sprängladdning i Tinnerholms trunk eller Gisches röda handväska.
En annan som blev extra kontrollerad var Berget. Det pep i larmbågen när han gick igenom och han fick snällt backa tillbaka och ta av sig skorna som fick åka igenom röntgenmaskinen, själv gick han igenom kontrollen i bara strumporna. Inget konstigt numera, det händer ofta, de flesta tar dock på sig skorna igen. Berget däremot tassade vidare i strumplästen som en sömning tomte medan skorna stod kvar övergivna i en plastback. Flygplatsen var liten och vi var inte så många där så de behövde inte ropa ut i högtalarsystemet att det fanns ett par bruna herrskor i storlek 46 som väntade på sin ägare i säkerhetskontrollen.
Carvalho har nog inte riktigt fått kläm på den malmöitiska supporterkulturen, än.
Kanske misstolkade jag ansiktsuttrycken, men många spelare såg faktiskt smått förlägna ut över att få uppskattning från supportrarna. De hade ju förlorat. I det läget var det dock ingen som brydde sig det minsta om matchresultatet. Det var bara kärleken till laget, klubben och staden Malmö som dallrade i luften. Vi var där för dem, de var där för oss. Vi var alla himmelsblå och vi hade gjort allt vi kunde. Tillsammans.
Inger inte det hopp, så vet jag inte vad som skulle kunna göra det.
Och det var där, mitt i natten på en öde flygplats, som någon höjde rösten;
– Älskar vi Malmö? Orkar vi hoppa(s)!
Om vi orkade! Och som vi hoppade!
"Hoppa om ni älskar Malmö, hej, hej!" ekade om och om igen över ett gungande Charles de Gaulle medan flygplatspersonalen stirrade på oss med klentrogna miner. Johan Wiland sträckte upp sin långa högerarm högt över huvudet och lät mobilens videokamera panorera över årets absolut häftigaste hopp!
