Årets: Inhopp
"Att göra debut i Malmös A-lag och att spela sin första europakvalmatch är stort. Det visste de övriga spelarna på plan om. Men att göra det när man är blott 16 år?"
Det hade varit en lång och varm sommardag. En av årets få dagar där juli månad levt upp till sitt rykte. Sol och värme, både i luften och i själen. Om det hade varit likadant i Malmö eller Sverige vet jag inte, men i den litauiska huvudstaden Vilnius hade metrologerna skött sig.
Men då, kring tiotiden på kvällen var stämningen betydligt frostigare. Regerande svenska mästarlaget Malmö FF hade fortfarande inte gjort mål. Trots färska gruppspelsmeriter i Champions League, trots 21 ligasegrar, 14 cupguld och en Europacupfinal i bagaget hade man inte på tre halvlekar mäktat med att få hål på FK Zalgiris Vilnius. Ett på pappret, och för all del även i praktiken, ett rätt så blygsamt motstånd.
Då, i halvtid, var sommaren inte lika skön längre. Då kröp hösten och bistra tider snabbt inpå. Temperaturen i luften sjönk i takt med att den egna transpirationen blev allt kallare. Ölsmaken i munnen blev allt bittrare och katastroftankarna hopades.
Hemmapubliken upplevde det annorlunda. Det som från början hade varit något omöjligt var man nu bara 45 minuter och ett mål ifrån att uppnå.
Den lilla pittoreska idrottsplatsen med färgglada stolar men utan en riktig matchklocka var inte längre en plastbeklädd lekplats. Det var inte heller en häxkittel trots att det var rätt bra tryck när 2000 litauer skanderade översatt konstruktiv kritik: Fjack djo djeferee, fjack djo djeferee! Snarare höll denna baltiska bollplan på att förvandlas till en skånsk skamvrå.
Detta var i en period där Malmö redan tappat grepp om tabellen i Allsvenskan. Där Berget ännu inte kommit till sin rätt, där förhoppningarna fortfarande överträffade prestationerna hos Eikrem. Detta var tiden då både Erik Johansson och Filip Helander var i färd med att packa sina väskor medan media letade efter sprickor i fasaden kring Åge Hareides och Guillermo Molins relation.
På ena sidan, vidarespel i Europa och chans till magisk repris mot Red Bull Salzburg. På andra sidan, skam och vanära.
Trots Malmös uddlöshet framåt hade målvakterna varit i fokus dagarna innan match. Inte så mycket prat om den ordinarie Zlatan Azinovic, däremot om hans kommande företrädare, Wiland eller Isaksson? Att personaltillsättningen fortfarande inte var löst efter Robin Olsens avsked hade tvingat MFF att även ta med 49-årige målvaktstränaren och legendaren Jonnie Fedel i spelartruppen.
Men det var ju inte där segern skulle bärgas, på den egna mållinjen. En halvlek kvar, nu skulle målet in. Domaren blåste igång. Och… PANG!
Zlatan Azinovic reste sig aldrig upp. Utburen på bår med en avsliten knäskålssena. Matchen över för hans del, liksom resten av säsongen.
In med… Vem? Marko Johansson?
- Jag trodde inte det var någon fara först, att jag skulle sätta igång med uppvärmning mest för säkerhets skull. Sen sa någon till mig att ta på benskydden…
Att göra debut i Malmös A-lag och att spela sin första europakvalmatch är stort. Det visste de övriga spelarna på plan om. Men att göra det när man är blott 16 år?
- Det kändes väl lite pirrigt, men Agon sa till mig att bara köra som vanligt. Fick väl en dålig kick på första utsparken, men sen var det lugnt.
Att bortalaget tvingades att byta in en ung och oerfaren målvakt gav de litauiska supportrarna nytt syre. Det buades och visslades så fort bollen rörde sig i riktning mot tonåringen.
En åskådare framför mig var så uppeldad att han gjorde obscena handledsgester mot fystränare Ben Rosen. Något oklart vad syftet var…
Jag hade rest till Vilnius i sällskap med Katarina Wittgård, aka Himmelrikettanten. En delegation där jargongen ofta hade just ålder i centrum. Föga anade vi att vi i finalen av resan skulle golvas av någon som vi skulle kunna vara pappa respektive farmorsfarmorsmor till.
Ni kommer alla ihåg hur det slutade. Malmö slöt upp och höll rent framför Marko som skötte sig utmärkt i alla de situationer han väl tvingades att agera i. Anton Tinnerholm vänstertofflade in segermålet och första hindret mot den där Champions var avklarat.
Efteråt fick den unge supersuben stanna kvar längst i mixed zone och svara på frågor om matchen, hur många sms han hade fått och hur länge han odlat sin rätt så glesa mustasch. Det är så det går till när en stjärna föds.
Egentligen vill man inte veta mer, varför ställa frågor där svaren kanske ändrar på en perfekt historia? Samtidigt, det vore ju skönt höra någon berätta om hur det känns att hålla nollan mot PSG och Real Madrid. I Europa Youth League förvisso, men ändå…
Jag drar iväg ett sms. Tänker att Marko borde ha fullt upp med hinna ikapp terminsavslutningen, han går ju trots allt på gymnasiet.
Får svar. Han skriver att han gärna tar ett snack men är just nu på Gran Canaria och kommer hem först till julafton.
En 16-åring som spelar fotboll i Europa med Malmö FF och semestrar på Kanarieöarna en vecka innan jul… Sicken kung!
