Årets: Jakt efter en plats
Har mailet kommit? Nej jag har inte fått nåt? Men jag såg att en på Twitter hade fått. NU kom det. Jag fick förtur, ska jag boka till nån av er också? Jag fick också förtur men jag kan inte gå den här matchen, ska vi byta om nån av er får till nästa? Ska vi byta om du lyckas få en plats på stå?
Sommaren och början av hösten som MFF:are kändes som att den till största delen bestod av bevakande av inkorg, jagande efter biljetter, bokningsstrul och pusslande och byten. För även om man nu var en av dem som hade turen att få mail med goda nyheter om förtur så var det ju inte klart där.
Nej, då gällde det att planera så att man kunde kasta sig in och boka direkt vid släppet, i synnerhet de som ville ha plats på stå. Inne på bokningen möttes man av den där sölkorven till gubbe som symboliserade att man var placerad i kö. Ibland kändes det som att han gick på ett löpband och inte kom framåt över huvud taget. Hade man tur så gick bokningen till sist igenom, men det var definitivt ingen garanti. De som besvarar mail på biljett@mff hade onekligen en del att göra.
För en del av dem som lyckats få biljetter började sen ett pusslande för att försöka få plats där man ville, inte där man lyckats boka. Och att komma ihåg att ladda ner eller skriva ut det som behövdes vid insläpp, för nu räckte det ju inte att bara ha med sitt årskort. För dem som inte fått förtur eller biljett genom vänner med förtur började väntan på att se om det fanns biljetter kvar i det allmänna släppet.
Nu hade jag turen att få vara på plats på i princip alla matcher jag kunde, låt vara ett par gånger via skrivandet för Himmelriket. Men ibland, när det strulade som värst och det var tätt mellan matcherna kändes det emellanåt som att man hade lust att skita i det och se matchen hemma.
För mig, som normalt sett befinner mig på sjungande sitt, var det här med vilken plats man lyckades få inte så viktigt. Det var faktiskt lite kul ändå att se matcherna från olika sektioner på Stadion, även om jag hela tiden saknade vännerna på 27:an. Men för dem som brukar vara på ståplats och i synnerhet för dem som flaggar, kan det inte ha varit superinspirerande att få en plats på övre i kurvan på södra.
Det var onekligen en konstig säsong för oss supportrar. Jag vill inte ens tänka på hur skulle varit om begränsningarna hade fortsatt hela säsongen. Om vi skulle behövt jaga biljett på det sättet till en sista avgörande guldmatch. Hemska tanke. Men nu slapp vi ju det! Så otroligt härligt ändå att vi till slut fick vara där, allihop, tillsammans. Fylla Stadion. Sjunga. Jubla. Kramas. Och så till slut fira guldet. Helt underbart!
Hoppas innerligt att det fortsätter så 2022. Både med full kapacitet på läktaren och såklart med guldfirande som avslutning.