Årets: Julevangelium
I morgon är det julafton och vi inleder firandet av Jesu födelse. Ingenting kan väl passa bättre än att ägna dagen åt Himmelriket och en stunds stilla filosoferande över några av livets stora frågor. Till exempel; vad hade Jesus som inte Åge Hareide har?
I en intervju direkt från innerplan efter segern mot Olympiacos fick Åge frågan, om han efter detta mirakel kunde gå på vatten också.
– Nej, sa Åge, det var det bara en som kunde och han var inte norrman.
Jesus var måhända dåtidens utvalde ledare, men vad hade han i övrigt för egenskaper som inte Åge har? Är Åge rent av hans överman?
Egenskaper som kännetecknar goda ledare är bland annat positiv människosyn, social mognad, vidsynthet, god intelligens och hög motivation att prestera. Jag vågar påstå att det är dött lopp mellan Jesus och norrmannen. I likhet med Jesus kan Åge dessutom få människor att tro. Inte på något specifikt löfte eller utsaga, utan bara tro. På honom.
Det finns olika typer av ledarskap, det vet varje förälder - och varje hundägare. Att få barnen eller hunden att underkasta sig och ”lyda” är inte svårt. De två mest beprövade metoderna är våld, eller hot om våld, alternativt mutor, eller löfte om mutor. Båda bygger på rädsla. Att kombinera dem är extremt effektivt för att få såväl barn som hundar och hela nationer att göra som man vill. Fråga Putin. Eller Kim Jong-Un. Och en del andra.
Sedan finns det en helt annan sorts ledarskap. Ett ledarskap som talar till de mer välutvecklade delarna av hjärnan hos dem man vill leda. Det utövas av karismatiska ledare, som Jesus. Och Åge. Och några andra. Det är sådana ledare som får lärjungarna, barnen, hunden eller laget att känna tillit och lust att följa. Mera konkret innebär det att samtliga ljusblå adepter har en stor och innerlig lust att göra exakt det Åge vill. Det är inte av rädsla att hamna på bänken som de presterar över sin förmåga. De gör inte heroiska insatser för att de fått löfte om högre lön. De gör det för att de tror på Åge, på hans ord, hans vision och de mål han sätter upp. Jesus följare var övertygade om att de skulle få evigt liv. Åges följare var övertygade om att de kunde slå Olympiacos. Skillnaden är hårfin.
Rädslan att förlora är alltid starkare än lusten att vinna. Rädslan att misslyckas är alltid starkare än lusten att lyckas. Det vet Åge. Rädsla är en av de mest primitiva funktionerna som sitter i reptilhjärnan, vår allra ursprungligaste del av hjärnan. Den behövdes för att vi skulle överleva när det fortfarande handlade om att äta eller ätas. Numera är rädslan oftast helt obefogad och mest till besvär. Ändå är den överordnad andra känslor. Lusten att vinna, att få känna tillfredställelsen av att ha lyckats, styrs av mer avancerade, men dessvärre underordnade processer. För att förbehållslöst våga tro på något/någon måste rädslan stängas av och lusten bli överordnad.
Vad Åge lyckats med är alltså att vända på tingens ordning. Han har fått sin lilla skara lärjungar att slå av reptilhjärnan och inte vara rädda för att förlora. Därför kan de också ta en förlust utan att få panikångest. Det är inte farligt att misslyckas, så länge man fortsätter att vara övertygad om att man ska lyckas. Åges följare har den övertygelsen, liksom Jesu följare hade.
Så, vad hade Jesus som inte Åge har? Bortsett från frisyr och outfit kan jag bara komma på en sak och det är antalet ”believers”. Jesus har trots allt fler som svär honom evig trohet, men så har han också haft mycket längre tid på sig att nå ut med sitt budskap. Jag är dock rätt säker på att Åge, med rätt marknadsföring på Facebook, skulle vara ikapp inom något år.
Vad har då Åge som inte Jesus hade? Lång erfarenhet av ledarskap framför allt, faktum är ju att Jesus bara var en ung spoling när han lämnade jordelivet. Åge har definitivt också ett roligare och mer välbetalt jobb. Och – viktigast av allt – han förstår vikten av att ha de sociala relationerna på plats. Hade Jesus begripit det kunde historien sett annorlunda ut. Med lite bättre social kompetens hade det där med Judas kanske aldrig hänt, vem vet?
Årets julevangelium börjar lida mot sitt slut. Det är dags att lämna Himmelriket, i alla fall för en stund, och landa på jorden. Jag inser att mina jämförelser och paralleller i bästa fall är tankeväckande, kanske en smula underhållande, men inte är riktigt rättvisa. Åge Hareide är ju trots allt ingen Messias, utan en vanlig, dödlig norrman. Som tur är. För det innebär att vi alla kan glädjas åt Åges ledarskap även den kommande säsongen, i stället för att se honom uppspikad framför Norra läktaren till påsk!
God Jul!