Årets: Julkort från Brokind
Från oss alla till dig Anton, en riktigt God Jul!
Jag har haft en del mindre stolta ögonblick under min tid som Himmelriket-skribent. Ett var när jag intervjuade Mathias Ranégie och gratulerade honom till fel antal gjorda mål under den nyss gångna säsongen. Ett annat var när jag stod i den mixade zonen i Swansea med en helt urladdad diktafon.
Men frågan är om dagens aktivitet inte överträffar tidigare fadäser.
Jag färdas på den östgötska landsvägen. Kör förbi orter och byar som Sjögestad, både lilla och stora Greby och Skeda Udde. Det snötäckta landskapet vittnar inte om någon MFF-hjälte eller fotbollsromantik. Snarare om filmen Fargo och svenska folkparksnöjen.
Min resa har ett mål, men inte så mycket mer. Inga avtalade möten, ingen research. Bara en spontan idé som i stunden verkade både spännande och smart. Nu känns den mest dum och desperat.
Jag är på väg till Brokind. Denna lilla ort med knappt 600 invånare som har fostrat Anton Tinnerholm. Vad jag är ute efter? Vet inte. Vad jag tänker göra där? Ingen aning. Vad jag hoppas på? Ett smärre mirakel.
Men jag tar mig faktiskt hit utan större felkörningar. Jag tror mig kunna pricka av två väsentliga minnesmärken redan på en gång: den numera nedlagda tågstationen och den i högsta grad verksamma närbutiken.
Jag kliver in, köper en julmust och två bananer för att det känns... passande. Oklart varför.
I anslutning till det kommersiella centrat finner jag en plats för samhällsinformation. Ett urval av varor och tjänster, konserter, kyrkliga evenemang... Men vänta, kanske också nästa (eller detta) års stora händelse.
In i bilen igen, tråcklar mig igenom samhället och finner till slut denna exkursions heliga graal; Antons egentliga hemmaplan.
Första gången jag såg Anton var strax innan han gick till MFF. Det var säsongen 2014, ryktet om övergången var redan igång men än så länge spelade han för Åtvidaberg som denna dag mötte AIK på Kopparvallen. Det var ingen stor eftermiddag för brukets pojkar som åkte på en klar förlust. Jag fick inget jätteintryck av den frustrerade högerbacken som mest utmärkte sig genom en massa f-ord nedanför min plats.
Varken jag eller någon annan kunde förutspå vad som skulle snurra igång inom bara några veckor. Och det var alltså här allt började.
Mittplan (om inte avbytarbåsen är högst okonventionellt placerade)
Ståplatsläktaren (lägg märke till att här verkar VIP-logen vara placerad direkt bakom)
Kanske var det innanför den här dörren som Anton lärde sig sina första svordomar.
Klubbstugan pryds av ett handmålat emblem och en informationsskylt över föreningens sponsorer.
Men vänta... är det inte..?
Jo, där är han. Mannen som blev malmöit på mindre än fyra års tid. Östgöten som fick hela Stadion att resa sig upp men var inte nöjd förrän stjärnspelarna från La Liga också gjorde det. Grabben som firade mest efter segrar och surade mest efter förluster.
Här står jag och blir... rörd. I brist på bättre uttryck än det mest populärslitna så kan jag inte tänka på annat än vilken jäkla resa han har gjort.
Tillbaka till bilen. Vinterkylan och faktumet att jag som utomstående smyger runt med en kamera ger mig insikten att jag borde röra på mig. Tillbaka till tätbebyggelsen!
Brokind är förstås långt ifrån våra egna inhemska historier från Rosengård eller de brasilianska hjältesagorna från diverse favelas.
Snön knarrar under mina skor när jag promenerar genom villaområdena. Jag har faktiskt nya vinterkängor på mig. De är både varma och praktiska. Kanske är det så det är att bo, leva eller växa upp i Brokind. Varmt och praktiskt.
Här känner alla varandra. Här hjälps man åt med skottning och lövblåsning. Här håller man gemensam koll på barn och husdjur. Här väljer man tv-utbud efter vad grannen inte har. Eller vad vet jag, jag skönmålar säkert. Men nog har Anton alltid uppfattats som en trygg person? Med bra värderingar trots ett hett temperament och en uppenbar vinnarskalle. Någonstans måste det ju komma ifrån?
Sjöutsikt är i alla fall ingen exklusivitet i Brokind. De flesta invånarna kan blicka ut över Lilla Rängen.
Det är tyst och folktomt så här kring lunchtid. Jag möter en tonårig pojk som slänger en soppåse. Med tanke på hans nedsänkta blick, att det är den 13 december och att påsen klirrar är det kanske inte helt otänkbart att han ägnade sig åt dåligheter igår.
Annars är de här två de enda jag träffar på, i downtown Brokind.
Det är inte svårt att googla Anton Tinnerholm och få reda på att han tränades av sin far Stefan under pojkåren. Det är inte heller svårt att hitta Stefan Tinnerholms adress på nätet. Jag beger mig ditåt via den här gatan.
Jag hittar rätt till slut. Stannar till och unnar mig att utgå ifrån att det var här Anton växte upp. Det var här han både trivdes och vantrides, det var detta hem han säkert både längade till och ifrån som ung. I denna tillvaron var han trygg men var tvungen att söka sig till fotbollen för att få lite action. Men återigen, vad vet jag...
Efter att ha gått fram, tillbaka och förbi ett par gånger förstår jag att det här funkar inte längre. Snart kommer någon att ringa polisen. Så, jag knackar på. Totalt omedveten om vad jag ska säga, kanske kan jag snacka in mig på en kopp kaffe och en pratstund?
Ingen öppnar. Med lika delar lättnad och besvikelse traskar jag tillbaka till bilen. Tar en sista bild som jag önskar att jag kunde säga var från Tinnerholms trädgård men tyvärr... Kanske bor näste Tinnerholm här?
Så, vad blev det av det här låtsaswallraffandet? Inte så mycket mer än en 14 mils resa som kan bli lite svår att mótivera för frun när bensinräkningen ska betalas. Men, det säger lite om vad Anton Tinnerholms betytt för oss himmelsblå män runt 40. Det är bara en viss typ av spelare som ger oss sådana här infall.
Till personalen i närbutiken vill jag säga: Om det om tre år dyker upp en vilsen New York-bo som köper en julmust och två bananer... Då vet ni varför.