Årets: Kravbild
Framgångar är ett utmärkt gödningsmedel för en växande kravbild. Komplext, det där.
Klockan börjar närma sig tio, lokal tid, när den holländske domaren blåser av matchen på Ha Moshava-stadion i Petah Tikva. Det är den 29 augusti och Malmö FF har just kvalificerat sig för Europa League-gruppspel. Igen.
Själv sitter jag framför TV:n och är glad. Och det är säkert spelarna också. Men det är inga TV-puckhögar i mittcirkeln, inga glädjetårar, ingen som faller ner på knä med slutna ögon och händerna mot himlen. Istället, en och annan knuten näve. Några handlflator som slås mot varandra. Jubelscenerna är återhållsamma.
En av anledningarna är, helt säkert, att mötet känts avslaget väldigt länge. Det är inte ens tusen åskådare på plats. Och den uppförsbacke israelerna hade inför match – att hämta in de 3-0 MFF vann med i Malmö – blev ett oöverstigligt bergsmassiv när Guillermo Molins redan i den sjunde minuten prickade in det som skulle visa sig bli returmötets enda mål. För Malmös del har resten av matchen varit en tämligen angenäm defilering mot gruppspel.
Bnei Yehuda var en vinstlott. Inför lottningsproceduren såg de ut som det mest överkomliga motståndet, och de visade sig faktiskt vara ett ännu svagare lag än vad åtminstone jag hade trott (inte minst efter att ha sett Bnei Yehudas ganska kvicka landsmän i Hapoel Beersheva manövrera ut Norrköping i kvalomgången innan).
Men ändå: Borde inte avancemanget firas hårdare där nere på plan? För andra året i följd når vi gruppspel. Det är ju faktiskt en helt fantastisk bedrift av ett svenskt klubblag. Eller … är vi redan där att kvalspelet betraktas som en ren transportsträcka; något som bara ska städas av?
Ja, kanske är det också ett sätt att se på saken.
I takt med topplaceringar och den ekonomi framgångsrika europaspel ger ökar också kraven. Både inifrån klubben själv och från oss supportrar. Men nånstans ... ja, det blir ändå någon form av glapp. För samtidigt som relativt många tycks anse det fullt rimligt att vi kan störa lag som är mycket högre rankade än vi – typ Dynamo Kiev, Chelsea eller, för all del, Wolfsburg – tycks minst lika många tycka att det är skabröst uselt, otänkbart, att vi kryssar mot allsvenska mittenlag eller att vi i Europaspelet åker ut mot lägre rankade lag. Som mot ungerska Vidi ifjol.
Men är det rimligt att Malmö FF ska röra sig snabbare framåt än alla andra klubbar; att just vi ska springa ifrån de som är bakom och ikapp de som är framför?
Är det rimligt att förvänta sig att vi ska cykla hem allsvenskan på halvfart; att en andraplats, en poäng bakom ett riktigt bra Djurgården, ska betraktas som ett fiasko? Trots allt Europamatchande?
Och kanske viktigast av allt, en fråga som aktualiserats på sistone: är det rimligt att vi ska kunna vinna SM-guld och gå till europeiskt gruppspel år efter år – samtidigt som vi slussar in det ena pärlbandet av säljbara ynglingar efter det andra i förstaelvan?
Jag vet inte.
Så sänk kraven, är det det jag menar? Nej. Inte direkt. Med vårt ekonomiska försprång här hemma i Sverige är det såklart rimligt att kravbilden på vårt lag förändras. Med de förutsättningar klubben har måste Malmö FF förmå att vara ett topplag.
Men jag tänker att kraven, de där gränserna, de flyttas fram väldigt fort. Varken infriade eller krossade förhoppningar mättar. De föder istället gapande efter mer, större, bättre av allt. De framgångsdrömmar som svindlade igår förvandlas till vardagsmat idag. Är det då bakåtsträvande att ha invändningar mot detta; att likt den åldring som stånkande kämpar med sin bankID-nedladdning beklaga sig över att saker och ting förändras så satans snabbt? Ja, mycket möjligt. Det är det kanske.
Men för egen del tänker jag, nu i juletid och under decenniets sista skälvande dagar, så här: jag ska vara lite mer glad över vad klubben uppnått, och sura lite mindre över vad vi missat. Och tänka på att nästa år, det är fortfarande ett oskrivet blad.