Årets: Långa rad av bedrövelser
I stora stycken var årets säsong en Golgatavandring kantad av otäcka skador, utmattande VAR-beslut, tröstlösa plattmatcher och bittra baklängesmål på övertid. Så här vid årets slut tar vi ytterligare en promenad längs minnenas allé. Men idag håller vi oss på skuggsidan.
Året börjar illa. Inga Europa League-sextondelsfinaler att varken fokusera eller skylla på, men vårvinterns cupspel blir ändå ett praktfullt magplask. Förluster mot Västerås och GAIS innebär att det är över innan gruppen ens är färdigspelad.
Allsvenskan sparkas igång den 10 april, och i motsats till cupen börjar den på allra bästa vis: ett drömmål av Jonas Knudsen i matchens sista ordinarie minut ger oss en premiärseger mot Hammarby. Oscar Lewicki är långtidsskadad, men Malmö FF gör trots det en fin vår. Den enda spelmässigt bläcksvarta plumpen är bortamatchen mot Djurgården, där vi är helt chanslösa – 3-1 till stockholmarna är närmast i underkant.
I näst sista matchen innan EM-uppehållet kommer Ola Toivonen fel i en duell, blir liggande och vrider sig i plågor. Det syns direkt att det är allvarligt och några dagar senare meddelar klubben att det är färdigspelat för i år.
Vi går ändå på ledighet i serieledning. Visserligen med en match mer spelad än de flesta övriga lag … men i alla fall. Men tuffa sommarmånader väntar. Förutom allsvenskan vankas europaspel med en extra match i veckan genom hela juli och augusti.
Europakval
Vi stiger in i europaspelet i början av juli, och lyckas med visst besvär krångla oss förbi FC Riga och HJK Helsingfors. Därmed vet vi att hösten kommer att innehålla ett europeiskt cupspel – lag som når den tredje Champions League-kvalrundan är numera som ett minimum garanterade spel i den nystartade Conference League. Fast Malmö FF vill förstås mer. Laget exploderar i inledningen av andra halvlek i hemmamötet med Rangers och gör två mål på lika många minuter. 2-0 ser ut att stå sig, men med matchens sista spark skjuter Steven Davis ett skott som touchar Erdal Rakips vad och ställer Dahlin i målet. En uddamålsseger hade nog de flesta av oss tagit på förhand. Men nu, nu gnisslar vi tänder och förbannar vår otur.
Rangers tar en tidig ledning i Glasgow och just innan paus får Bonke Innocent sitt andra gula för … ja, för vad? Det skotska kommentatorsbåset förstår inte heller. ”He’s gone fer the ball, I didnae think there’s much in that though. I really didn’t”, säger expertkommentatorn. Men ett decimerat Malmö biter ihop. I andra halvlek gör Antonio Colak två fantastiska mål. ”Shockin’ defendin’”, är samme skotske experts omdöme över hemmaförsvaret.
En prickfri hemmamatch mot bulgariska Ludogorets slutar 2-0, och vi sitter i förarsätet då Champions League-playoffet ska avgöras i Razgrad. Efter tio minuter gör bulgarerna mål efter hörnkalabalik, men det dröjer inte länge innan läget ljusnar. Eller? En boll i djupet mot Anders Christiansen, som lyckas få ut den mot vänster, till Sören Rieks. Han vänder upp och curlar in bollen i bortre krysset. Änglakörer sjunger, Chariots of Fire-musik ljuder, inte ett öga är torrt. Tänk att vi kan bjudas på sådan skönhet! I denna grymma och dystra värld! Uppe i VAR-rummet är man emellertid fast besluten att förinta allt som är vackert. Man lägger nogsamt ut sina linjer och lyckas hitta en vinkel där Anders Christiansens ben befinner sig en aning för långt fram då bollen bakifrån slås. Målet döms bort för offside. Som lök på laxen tvingas Johan Dahlin bryta matchen efter en halvtimme, och nyförvärvet från Degerfors, Ismael Diawara, får göra debut. Veljko Birmancevic trycker in en frispark innan paus, men en kvart in i andra är det dags igen. En hörna har tagit på Antonio Colaks arm – odiskutabelt, det ska erkännas – och Razgrads Pieros Sotiriou stegar långsamt fram, gör ett sånt där fjöntigt hopp vissa straffläggare ägnar sig åt nuförtiden och rullar in 2-1. I slutminuterna stoppar Oscar Lewicki en boll så illa att han vrider knät. Vi vet det inte där och då, men han kommer att vara borta från spel tills i slutet av oktober.
Men vi vinner i alla fall dubbelmötet med Ludogorets, och kvalificerar oss för Champions League.
Under tiden i allsvenskan
Parallellt med CL-kvalandet tuffar allsvenskan på. Återstarten inleds med förlust mot Norrköping, men därefter följer ett antal segrar – en glädje som grumlas av nästa allvarliga skada: i mitten av juli, mot Degerfors, gör sig även Jonas Knudsen så illa att det är slutspelat för säsongen.
I mitten av augusti tar vi emot IFK Göteborg. Det är en motståndare med stukat självförtroende och risigt spel – vi är löjeväckande överlägsna, men då Lasse Nielsen trampat på bollen och Eric Larsson knoppat in ett självmål ligger vi ändå under med 1-2 när slutminuterna närmar sig. I 86:e nickar Malik Abubakari majestätiskt in kvitteringen. Publiken eldar på för mer och göteborgarna vill inget annat än att åka hem med en pinne. Långt in på övertid får IFK en frispark på mittplan och lyfter den framåt. Inbytte Peter Gwargis, som hamnat ensam på högersidan med Marcus Berg, kommer helt fel till bollen och sätter sulan i magen på göteborgsanfallaren. Domaren ser det inte, linjemannen står långt bort, men efter visst palaver bestämmer de sig ändå för att blåsa straff. Den sätter Tobias Sana. Vi förlorar, och Djurgården gör ett litet ryck i serietoppen – de har nu tre poäng ner till oss.
I slutet av månaden, i baksmällan efter Ludogorets-segern, åker vi också på stryk borta mot Hammarby. Det är fortsatt tätt i toppen, men både AIK och Djurgården är nu före oss.
Inledningen av Champions League
Tre dagar innan premiärmatchen i Champions League tar vi emot Norrköping hemma. Ismael Diawara räddar en straff och Adi Nalic klackar in det som länge ser ut att bli matchens enda mål. I 95:e minuten får Antonio Colak bollen i magen, men domare Ladebäck dömer för hands. När Jonathan Levi lyrar in frisparken har Franz Brorsson just tvingats byta och det är virrigt i MFF:s försvar. Samuel Adegbenro kvitterar och vi har ytterligare en gång tappat poäng på övertid.
Juventus är vår första motståndare i Champions League, och det råder ändå viss optimism. Italienarna har inlett sin säsong darrigt, och vi har ett starkt kval bakom oss. Matchinledningen inger visst hopp, men halvvägs in i första halvlek tar Juventus ledningen. Och i slutet av halvleken får de straff. Enligt stadionskärmarna VAR-granskas Lasse Nielsens omfamning – men kollar man inte den väldigt misstänkta offsiden på Alvaro Morata i momentet innan? Vet inte. Framgår ej. Straff blir det, Paolo Dybala slår den halvdant men bollen smiter in under Diawara, och av bara farten benskyddssparkar Morata in ett tredje mål innan paus. Målen känns skräpiga, men Juventus är bättre. Deprimerande mycket bättre. Vårt lag känns nästan lite taget, slokörat, som att de fått sig en tankeställare och en självförtroendeknäck. ”Andra halvlek handlade mest om damage control”, säger Anders Christiansen efteråt. Förhandspratet inför gruppspelets nästa matcher är defensivt, baissande, allt annat än Malmö-kaxigt. Första halvlek borta mot Zenit är inte alls tokig, men Anel Ahmedhodzic blir utvisad (efter VAR, givetvis) i början av andra och vi förlorar med 4-0. Bortamatchen mot Chelsea slutar med samma siffror. Champions League må vara lukrativt, men emellanåt kan man sannerligen hålla sig för skratt.
Att matchandet sliter på truppen är såklart inte så konstigt. Hemma i allsvenskan gör vi ändå en bra match hemma mot Djurgården i september, men åker på en sen kvittering igen. Efter nitton omgångar ligger vi fyra, med fem poäng upp till serieledande AIK. Då ler Fru Fortuna äntligen mot oss, när hon låter vårt skade- och avstängningsdrabbade vinna på Borås Arena via ett självmål av Johan Larsson. Inget gott som inte har nåt ont med sig, dock – i samma match bryter Felix Beijmo nyckelbenet. Inget mer spel 2021 för honom heller.
Klang- och jubeldags i början av oktober! Publikrestriktionerna lyfts äntligen, och Stadion är fullsatt för första gången sedan Wolfsburgmötet i början av 2020. Det är fest, det är folkligt, det är kramar och glada miner. Upplagt för antiklimax, med andra ord. Ett energilöst Malmö FF förlorar med 0-1 mot Mjällby, efter att Johan Dahlin tappat en boll framför fötterna på Mamudu Moro.
Inför den 24:e omgången har vi på något vis ändå lyckats återta serieledningen, om än bara på målskillnad.
Vi åker då till Varberg och gör … inte någon bra match. Det slutar 1-1, och även om det är vi Malmösupportrar som gnäller mest är det ändå vi som ska vara nöjdast med poängen. För Varberg förtjänar segern mot ett segt och omständligt Malmö FF. Anders Christiansen och Johan Dahlin går efter slutsignalen över till bortaläktaren och lyssnar på missnöjet. ”Alla var upprörda och besvikna. Jag förstår att de reagerar som de gör. De åker land och rike runt. Jag förstår deras besvikelse och vi delar den med dem”, säger Dahlin.
Slutspurten
VAR ska visa sitt inte alltför fagra anlete en gång till detta år. Eller – VAR används faktiskt flera gånger under hemmamatchen mot Zenit, och man förstår inte alltid riktigt varför. Ett offsidemål döms i alla fall bort, men i slutminuten kryper Artem Dzyuba in i kroppen på Eric Larsson och placerar sig under Erics arm. Den väldige ryssen faller till marken, till synes dödligt sårad. Det blir en lång granskning som, givetvis, slutar i ett straffdomslut. Men vi tar i alla fall en poäng. Och returmatcherna mot Chelsea och Juventus slutar båda med hedersamma 0-1-förluster.
Slutspurten i allsvenskan är sällsynt dramatisk. Den slutar i tortyrliknande gastkramning, då Halmstad under de sista skälvande minuterna plötsligt tvingas till att desperat jaga mål. De lyfter långt mot vårt straffområde, men slutsignalen går, och vi kan … andas. Det är över.
---
2021 var inte direkt en säsong präglad av på-räls-gående mästarflyt, men jo, jag vet. Det här var inte muntert. Bara en massa negativt fokus. Varför hålla på att vältra sig i all denna olycka?
Svaret är helt enkelt att det ju slutade lyckligt. Trots allt. Guld och Champions League: 2021 är ett av våra mest framgångsrika och bästa år någonsin. Och nu när det går mot sitt slut är det inte utan att jag kliar mig i huvudet och frågar mig: hur kunde det bli så? Hur kunde ett lag med sånt missflyt, som hade så mycket emot sig i europakval och slutminuter, ändå stå här med en så fantastisk slutsummering? Jag förstår faktiskt inte riktigt.
Så bara tänk om vi skulle ha flyt nästa år! Då jävlar.