Årets: Mest förlösande mål
När slutar egentligen drömmen om guld vara just en dröm, och övergår till ett realistiskt - till och med troligt - framtidsscenario? Vi har nog olika svar på den frågan allihop. Mitt svar i år är hemmamatchen mot Mjällby.
Fotboll är fest. Sägs det. Tifo, sång, jubel. Men ibland - ofta! - är fotbollen också fruktansvärt jobbig. Man står där och ser de drömscenarion man målat upp gå i kras. Orättvisan segrar, kroppen krampar i frustration. Men då och då - inte alls ofta! - händer det att den där frustrationen snurrar ett varv till och vänder buken uppåt. Den ger upp och låter sig besegras. Alltså: man går till stadion med gott hopp, matchen utvecklar sig inte som man vill, minuterna tickar iväg och hoppet rinner ur en, hjärnan fylls av bittra och uppgivna tankar … och så gör vi mål.
Då.
Då är det mera fantastiskt än nånsin.
Ett sådant mål får hemskt gärna också bestå av vissa ingredienser. Helst ska det INTE göras av nån flärdfull anfallare. Hellre ska en grovjobbande spelare stiga fram. Alltså, inte en sån där dribbelkonstnär som med tunnlar och annan grannlåt omedelbart tagit oss med storm vid sitt första inhopp. Nej, hellre en spelare som under en längre period tuggat sig in i våra hjärtan via hårt, kompromisslöst och självuppoffrande arbete.
Målet bör heller inte vara snyggt. Det får gärna föregås av viss kalabalik, och bollen ska antingen tryckas in eller passera mållinjen långsamt.
En hel del av de där kriterierna uppfylls av målet hemma mot Mjällby den 30 september.
Det var den 26:e omgången och förutsättningarna var lovande, något spelarna hade klart för sig.
Huvudpersonen själv, målskytten Erik Friberg, berättar:
- Vi hade ett bra läge. Blåvitt hade precis förlorat mot Kalmar dagen innan. Så vi visste att om vi vinner, då ser det bra ut. Då skulle det vara fyra poäng ner med fyra omgångar kvar och vi har råd att förlora en match. Och ändå ha det i egna händer. Men det var samma förberedelser som inför varje match, så det var inget annorlunda på det viset. För egen del var det väl om jag skulle spela … jag var egentligen med i matchen innan, mot HIF, för att Halsti var avstängd. Men så gäller det att ta chansen när man får den.
Det blev en match där vi var det klart bättre laget. Men chanserna var lätträknade. Mot slutet skruvade vi åt tumskruvarna. Molins tvingade Asper till en enhandsräddning med en skarvnick på ett Ricardinho-inlägg med drygt tio minuter kvar. Kort därefter hade Jiloan en bra chans efter en misslyckad rensning från en Mjällbyback, men felträff och utanför. För det var ju en sån kväll. Från läktaren var detta helt enkelt en klassisk frustrationsmatch.
- Ja, det var det på plan också, faktiskt, säger Erik. Men det som var bra, tycker jag, var att det aldrig blev nån panik nån gång under matchen egentligen. Det sa vi i halvlek också, vi spelar, maler på och kommer målet så kommer målet. Samtidigt ska vi inte förlora matchen heller. Den poäng vi har kan också vara viktig. Så vi skulle liksom inte göra några dumma grejer bakåt, utan köra på och hoppas att målet kommer. Och det gjorde det till slut.
Låt oss beskriva ögonblicket, såklart i presens för närvarokänslans skull: Det börjar med en hörna från vänsterkanten, vår åttonde för dagen. Jiloan slår den, Asper boxar iväg. Men inte bättre än att bollen hamnar hos Ricardinho, som lyrar in den. Längst bort i raden av spelare, bortom Aspers vänstra stolpe, befinner sig Erik Friberg. Helander, som är en bit innanför honom, drar på sig markering. Bollen passerar över alla andra och Friberg möter med huvudet, Asper hamnar på fel fot och bollen rullar in vid bortre stolpen. När den passerar mållinjen står klockan stod på 83.23.
Friberg joggar ner bakom kortlinjen, ställer sig med armarna utåt och tittar upp mot ståplats. Så vänder han sig om, ser de andra komma springande och tycks inse målets dignitet, dess betydelse. Han skriker, vevar med armarna och springer ut mot hörnflaggan.
- Det var en jävla lycka, sammanfattar Erik.
Och han satte alltså detta alltgenom förlösande mål med en nick.
Utan att förringa ditt huvudspel tänker jag att du kanske inte sätter ”nickspecialist” på ditt visitkort?
- Nä, jag är bedrövlig där, alltså. Så det var chockerande, faktiskt. Bollen bara dök upp och jag tänkte ”va fan, vi prövar” … och den tar på huvudet och det blir nån skruv på bollen också och den går in i bortre. Det var nog chockerande för oss alla, inklusive mig själv.
- Nä nä, det är ett försök att göra mål! Och även om det hade varit ett försök till nåt annat hade du aldrig fått mig att säga det!
- … nä, jag försöker läsa av kroppsspråket lite här …
- He he. Nädå. Det var ett solklart försök till mål.
Dardan, som gjorts klar för inhopp, fick gå och sätta sig igen. Istället kom Halsti in. Några minuter senare sprang Simon Kroon genom och satte bollen i innerstolpen.
Ett tappert men tröttkört Mjällby förmådde inte hota. Det slutade 1-0.
Och vi kunde alla, på riktigt, på fullt och realistiskt allvar, börja känna gulddoft i våra näsborrar.